Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel höjde retsamt på ögonbrynen åt henne, något road utav situationen och att hon dessutom lämnade över bollen till honom gjorde ju bara saken bättre.
"Jaså du? Tur för mig då, för jag kan komma och tänka på en mängd saker jag saknat att göra med dig", sade han menande och med ett litet flin, inte det minsta rädd för att verka fräck - trots allt fick han ju allt erkänna att han brukade vara det titt som tätt. Istället för att vänta på svar kysste han henne igen, lät också händerna smeka över hennes rygg.

"Du brukar vara ganska stor i munnen ja," mumlade hon och himlade smått med ögonen. Ederel brukade ju ofta säga att hann hade ett och annat i tankarna, men han tog alltid irriterande lång tid på sig att sätta igång med planerna. Enligt henne då. Man skulle ju kunna påstå att hon var otålig av sig men hon tvivlade inte på att han retades med henne heller.
"Jag tycker att du ska visa mig allt vad du kommer att tänka på," andades hon fram och såg upp på honom med sina stora ögon.

Ederel log smått, hon hade allt en rätt bra poäng där även om han kanske inte skulle vilja erkänna det själv.
"Jag tror inte det kallas stor i munnen när man lever upp till vad man säger", sade han retsamt, leendet han redan haft på läpparna breddades till ett flin utav hennes ord.
"Åh, det låter väl som en alldeles strålande idé", sade han med nästintill glittrande ögon. Han brukade ofta kunna ta det lugnt vid såna här tillfällen för att jäklas med henne, men numera bara längtade han efter henne och att ta det långsamt lät verkligen inte lockande. Han släppte taget om henne för att istället dra av sig sin tröja, och därefter åter lägga armarna om henne och börja dra upp hennes.

"Än har jag inte sett några bevis av att du skulle leva upp till det du säger." Grace höjde på ett ögonbryn och gav honom en menande blick. Det var till vis del bara sagt för att trigga honom - det var roligt att torka bort flinet från hans läppar och istället tända någonting annat inom honom. Men mest var det enbart sagt på skämt, för hon visste ju med goda erfarenheter om att han visst levde upp till det han skröt om. Åtminstone nästan alltid. Hon sträckte upp händerna i luften för att han skulle få av henne skjortan hon fått på, han kunde vara glad över att han valt att dyka upp vid ett så lämpligt tillfälle.

Ederel höjde genast på ögonbrynen och snörjde något missnöjt på munnen, att hon inte skulle ha gjort det lät ju väldigt otroligt enligt honom.
"Inte det? Något vi får råda bot på då alltså", sade han direkt, fick strax av henne den där skjortan och drog händerna längs hennes sida och höfter efter att ha släppt ner den på golvet. Som vanligt inte det minsta blyg med sina fingrar, men flyttade dem snart för att istället dra av sig sina byxor samtidigt som han gav hennes hals rejäla kyssar.

Hon kvävde ett skratt då hon såg hans missnöjda snörpande på munnen, det verkade som om hennes ord träffat mitt i prick. Vilket ju hade varit hennes avsikt. Hon vred på sig en aning då hans händer och fingrar utforskade hennes kropp, kunde ju inte annat än se fram emot resten av kvällen. Inte minst för att de inte fått ägna sig åt något så här roligt på en tid. Att det här också var sista gången försökte hon låta bli att tänka på: gråtkalas behövde hon ju inte ställa till med.

Att äntligen få ha den här sortens närhet med henne igen var något Ederel verkligen sett fram emot, och då han i efterhand låg tätt intill henne med armarna omkring henne och deras ben ihopslingrade så var han lyckligare än på länge. Han var visserligen alltid lycklig med henne, men det fanns bättre och sämre stunder så att säga. Och dessutom var han ju lyckligt omedveten om vad som skulle ske följande dag. Han lekte lätt med fingrarna i hennes hår varpå han gav henne en mjuk puss.
"Vad skulle jag ta mig till utan dig?", frågade han mjukt, hon hade kommit att betyda så otroligt mycket för honom.

Grace vilade sin kind mot hans bröstkorg för att lyssna till hans hjärtslag. Hon hade svårt att glädjas fullt ut då hon visste om vad som skulle hända följande morgon. Att skiljas åt från Ederel gjorde förfärligt ont i henne men hon hade inte mycket till val. Hon kunde inte riskera att något hände honom igen. Inte om hon kunde göra något åt saken. Sakta rann några tårar nerför hennes kinder.
"Jag är alltid med dig oavsett vad." Hon visste inte hur det fungerade efter att man var död, men hon ville i alla fall tro att hon skulle vaka över honom även som ande.
"Och skulle du inte ha mig, så skulle du vara lycklig med någon annan." Det var vad hon ville. Hans lycka var viktig för henne.

Hennes första ord reagerade han inte något större på, mer än att han hon bara skulle finnas vid hans sida vad som än hände. Vilket förstås värmde rejält. Hennes andra mening dock verkade lite underlig, för varför skulle han inte ha henne? Att det skulle kunna vara att hon hade några planer på att göra slut lät lite otroligt efter den här kvällen, men ändå skapade hennes ord en olustig känsla i hans mage.
"Jag kommer aldrig kunna älska någon annan, du är den enda för mig", sade han mjukt och var helt övertygad om att det stämde. Hon var allt för honom, och att älska någon annan var inte ens att tänka på. Det var också först nu han lade märka till tårarna och lade en hand emot hennes kind, genast oroad.
"Vad är det?", frågade han oroligt.

Att höra att han aldrig skulle älska någon annan gjorde henne på ett sätt glad. Hon ville vara den enda för honom. Men samtidigt var det oerhört själviskt av henne att tänka i den stilen, och hon kunde inte vara självisk. Ederel förtjänade att vara lycklig och hon hoppades innerligt på att han en dag skulle hitta den lyckan igen. Då han frågade vad som var fel skakade hon långsamt på huvudet, pressade fram ett litet leende. Hon fick inte väcka några misstankar hos honom. Hon hade inte råd med minsta lilla felsteg.
"Ingenting.. Du vet hur jag kan bli när jag är trött." Det var inte en lögn. Hon hade lätt för att gråta då hon var trött. Det kunde vara för något så simpelt som att hon råkade tappa gaffeln på golvet då hon åt.
"Jag älskar dig," tillade hon sedan.