PRS Emma07 och wolfy

Thomas log lite emot hennes läppar, tog genast chansen då hon särade på sina läppar att utveckla kyssen. Tänk vilket sammanträffande att just de två skulle mötas på gatan den där dagen de träffades för första gången, tänk vilken tur att Alysia valt att försöka stjäla från just honom. Tänk att ett litet försök till en stöld skulle leda till den här kärleken, til ja allt det som sen hade hänt sen dess. För Thomas kändes det som om det var en evighet sedan och som om det hade hänt en otrolig massa saker sen dess.

Sophie log lite och tryckte sig närmare honom, kunde inte vara nära honom nog. Hon rös lite lätt till av välbehag när han grejade med hennes hår, virade försiktigt sina armar om hans nacke.

Hennes mål hade aldrig varit att bli drottning. Hon brydde sig inte om att hon en dag skulle få den titeln. Hon skulle älska Thomas precis lika mycket även om han inte var prins. Det var hans inre hon fallit pladask för. Alysia förde upp sina händer till hans kinder, strök med tummarna över huden samtidigt som hon mötte hans tunga med sin.


”Vill du att jag följer dig hem?” frågade han efter en stund. Helst skulle han ju fortsättningsvis vilja ha henne där hos sig, hon skulle så gärna få övernatta där. Han ville somna intill henne. Men han förstod ju också att Sophie var orolig för hennes pappas skull, och att hon ville hem för att se hur det var med honom.

Thomas log lite mot hennes läppar, lät händerna bli stilla vid hennes ryggslut och drog henne lite lätt närmare sig. Han tänkte snabbt innan han lutade sig bak helt så att han istället för att sitta på sängkanten nu låg ned på den istället, drog med sig Alysia ner.

Sophie lyssnade och suckade tyst, klockan var väl redan för mycket så att hon borde ge sig hem. Men samtidigt så ville hon verkligen inte lämna honom, hon ville inget hellre än att stanna där hos honom istället. Hon hade långt hellre sovit hos honom än hemma, visserligen ville hon ju veta hur det gick med hennes far. Men samtidigt visste hon att hon kunde få reda på det sen, och det borde inte vara något akut nu längre så det borde inte vara någon fara att hon var kvar. Sen var det väl mycket att hon var nykär som gjorde att vilja vara med honom till sist vann.
"Kan jag stanna?",frågade hon tyst.

Alysia höll handen mot magen och rynkade på pannan då det knep till igen. Magsmärtor hade hon fått stå ut med hela förmiddagen, men det var först nu som hon började bli ängslig. Thomas hade hon inte sett röken av alls eftersom han lämnat rummet innan hon ens vaknat. Vilket var förståeligt eftersom hon var medveten om att han var upptagen med möten hela dagen. En trevlig adelsman som hon kom bra överens med stannade upp hos henne, undrade hur det egentligen var fatt. Han följde sedan med henne till tornet där läkaren höll till. Redan halvvägs kände hon något blött rinna längs med låren. Alysia behövde inte lyfta på klänningen för att veta att det var blod.
En timme senare låg hon i sängen i kammaren hon delade med Thomas. Läkaren hade fastställt att hon fått missfall och beklagade sig flera gånger. För att vara ärlig kände hon sig nästan lättad över att det hade skett, för hon var verkligen inte redo för barn.

Thomas hade varit uppe tidigt, han tyckte det hade varit fullt upp innan körningen men efteråt hade det eskalerat. Det kändes ibland som om allt han gjorde var att sitta i möte efter möte hela dagarna. Han gillade det inte helt, han ville kunna tillbringa tid med Alysia med och särskilt nu när hon var gravid med. Det var något som han blivit otroligt glad för, han älskade barn och hade blivit överlycklig av nyheten. Sen visst hsn ju att det också förväntades av dem att skaffa barn så snart som möjligt så att kungariket fick en tronarvinge. Efter några timmar i möten fick han till sist en stund över, bestämde dig för att leta upp Alysia och började med att leta i deras kammare. Han smet in och log till mot Alysia direkt.
"Hej älskling", sade han direkt, rynkade pannan sen då det verkade vara nåt med henne.
"Har det hänt nåt?", frågade han oroligt, genast orolig för henne och barnet.

För Sophie hade mycket hänt, från att leva fattigt och jobba på slottet nu istället tack vare Caspian få en plats på slottet. Men hon hade heller aldrig varit lyckligare, särskilt över att få vara med honom så mycket. Hennes känslor för honom var otroligt starka, hon älskade honom av hela sitt hjärta. Hon hade haft lite misstankar under en tid över att hon kanske skulle ha blivit på smällen, men nu till sist blivit helt säker på sin sak. Hon var lite nervös över att berätta det för Caspian, men till sist bara bestämt sig för att göra det och letade just nu efter honom.

Utan att protestera tog hon emot vattenglaset som läkaren räckte henne och drack upp allt. I samma ögonblick åkte dörren upp. Thomas hade tydligen fått ta en liten paus från sina möten eller så hade han fått nys om vad som hänt. Hur det skulle kunna vara möjligt visste hon inte. Läkaren harklade sig och tog av sig glasögonen.
”Jag är ledsen, ers majestät, men er fru fick missfall,” förklarade han. Han lät beklagande på rösten, precis som om det enda han gjorde om dagarna var att ge folk dåliga nyheter. ”Jag ska låta er vara ifred nu. Kalla efter mig om det är något.” Gubben bugade sig först för Thomas och sedan för Alysia innan han lämnade rummet.


Caspian såg läkaren lämna kungaparets kammare men tänkte inte så mycket på den saken, antog att det bara var någon kontroll om hur det stod till med barnet. Eller så hade Alysia kanske mått illa och behövt medicin. Spekulera om saken behövde han inte göra utan istället började han gå mot hans kammare, stötte på Sophie på vägen vilket gjorde honom glad. Hon var alltid en välkommen syn.
”Letar du efter mig?” frågade han glatt och aningen retsamt, då det sett ut som om hon hade bråttom.

Thomas såg oroligt mellan dem båda, hoppades innerligt att inget skulle ha hänt barnet. Dock sjönk hoppet snabbt av läkarens ord, och det syntes tydligt i Thomas ögon hur ledsen han faktiskt blev av beskedet.
"Ah", svarade han bara och nickade lätt mot läkaren. Thomas kunde inte riktigt ens förklara känslan, men det var som någon slags stor saknad och sorg. Han hade gått och längtat och blivit överlycklig över att hon var gravid, och på bara några sekunder så var allt det där hoppet borta.

Sophie log till då hon snart stötte på Caspian, det förenklade ju väldigt det att hitta honom åtminstone. Kanske skulle det här bli lättare än hon trott. Hon hoppades ju självklart på att han skulle bli glad, men nervös var hon över hur han skulle reagera. Själv var hon rätt glad över det, men samtidigt något oroad - de var ju inte gifta eller nåt.
"Jajamän, behöver prata med dig", svarade hon med en lätt retsam ton, blev sen mer allvarlig.
"Har du tid nu?", frågade hon.

Det gjorde ont i hjärtat att se hur besviken Thomas blev över nyheten. Alysia började nästan gråta. Långt till tårarna hade hon i alla fall inte. Som sagt så kände hon sig ändå lite lättad eftersom hon inte kände sig redo för att bli mamma, men hon visste hur mycket Thomas velat ha det här barnet så hon kände verkligen stark medlidande för honom. Utan att säga något sträckte hon ut armarna mot honom som för att bjuda in honom till kramkalas. Han behövde en omfamning.


”Beror på om jag är i knipa eller inte,” sa han med ett brett pojkaktigt flin då Sophie menade att hon behövde prata med honom. Naturligtvis hade han tid att prata med henne, han hade alltid tid när det kom till Sophie. Caspian tog hennes hand i sin innan han började gå mot hans kammare, öppnade dörren och lät henne sedan gå in först innan han stängde dörren efter dem.

Thomas suckade tyst, försökte inse helt att det nu inte blev nåt barn. Det kändes nästan så overkligt att efter att ha väntat på barnet helt plötsligt få nyheten att det dött innan det ens fått en chans att leva. Tyst gick han fram och kramade försiktigt om Alysia, man märkte att han var tystare och långt mer nere än vad han brukade vara, särskilt med henne.

Sophie skrattade till, log retsamt mot honom.
"Hmm beror väl på", svarade hon retsamt, bara för att retas egentligen. Men på ett vis kunde han väl haft hamna i knipa för att ha gått och fått en dam gravid utan att vara gift med henne. Hon följde med in och tvekade lite, varför hade hon inte tänkt ut bättre innan vad hon faktiskt skulle säga?
"Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska säga det här, men jag är gravid", sade hon sen lite tyst.

Alysia lutade sin kind mot hans axel och kramade om honom, försökte att inte haka upp sig på det faktum att han höll väldigt löst om henne. Hon avskydde att se honom på det här viset. Thomas förtjänade inte annat i livet än lycka och glädje. Hon kände sig misslyckad som inte kunnat ge honom det han så gärna ville ha.


"Ut med språket bara," började han men tystnade då han insåg att han pratade i mun på Sophie som ändå fortsatt meningen. Storögt stirrade han på henne. Hade han hört rätt? Var hon gravid? Skulle han bli pappa? Jösses, det här var inte vad han hade förväntat sig att få höra. Givetvis blev han glad men först och främst chockad.
"Gravid?" upprepade han långsamt, precis som om det var ett främmande ord för honom.