rollspelare & tippest prs

Sophia kollade på sin prins en stund, försökte memorera varenda liten detalj i hans ansikte men det var svårt då han verkade fylld av smärta och sorg. Hon förstod honom, kände exakt som honom men hade svårare att uttrycka sig utåt. Hon kröp upp i hans famn och kramade hårt om honom, ville inte att han skulle ta henne före sin nation.
"Jag ska prata med din far, eller din mor. Någon av dem måste förstå att vi älskar varandra, annars så... Annars säger jag upp min födelserätt och stannar här hos dig." sade hon tyst och kollade på honom med stora ögon. Hon kunde ge sitt egna liv för hans skull, sin tron var inget för att få vara lycklig med honom.

Han la sina armar om henne och kände hur hennes kropp trycktes mot hans bröstkorg. Hans ögon drogs till hennes läppar när hon pratade; att titta henne i ögonen var jobbigt. Särskilt när hans egna var fyllda av tårar. Han lät en tystnad falla över rummet innan hans ögon sökte sig till hennes ögon igen, tveksamt. Hans hjärna förlorade förmågan att koppla ihop en mening; något att säga - så det enda han kunde göra var att luta sin panna mot hennes, samtidigt som han skakade på huvudet.

Sophia kröp upp i hans knä och slöt ögonen i någon sekund för att samla sig, ville inte bryta ihop framför honom då hon inte riktigt ville att han skulle se henne så förstörd som hon kände sig. Hon granskade hans ansikte och smekte hans kinder lite försiktigt innan hon drog sig undan.
"Jag kommer snart." sade hon tyst och kysste snabbt hans kind innan hon fixade till sitt hår och skyndade sig ut från hans kammare. Hon gick till tronsalen, tänkte skicka någon vakt för att hämta kungen ifall han inte redan befann sig där. Hon svalde hårt och kliade sig nervöst i nacken, var livrädd över att inte få som hon ville.

Hans hand sträckte ut sig efter henne, men han gjorde ingen vidare ansats till att stoppa henne. På något sätt ville han att hon skulle försöka reda ut situationen även fast han visste att det inte skulle fungera.

Sophia gick rastlöst runt i tronsalen och försökte komma på bra argument till att få vara Henris fästmö men tänkte bara på vad de hade gjort. Hon bet sig löst på läppen och missade nästan kungens kalla hälsning, som hon inte tog åt sig av.
"Du kan inte bryta avtalet med Skottland." sade hon direkt och gick fram till kungen, visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta efter det på ett diplomatiskt sätt. "Jag älskar Henri, vad vill du ha från mig för att inte bryta förlovningen?" frågade hon och kollade på kungen. Det tog mycket att erbjuda nästan allt för att få vara med Henri men hon var övertygad om att han skulle vara värd det.

Kungen hälsade, med en vag kyla i rösten, på Sophia innan han slog sig ner på sin tron framför henne. Han lutade sig bakåt och tittade på henne med en tydlig och överlägsen blick.
Han hade snabbt fått lära sig att Sophia Stuart inte var en försiktig flicka; hon var bestämd och intelligent, allt som en kung skulle vara; inte en drottning. Det var väl det som hans avsmak grundade sig i. Att hon skulle bli en bättre kung än hans egen son.
”Jag kan inte lita på dig, Sophia”, sa han och höjde på ögonbrynen till följd av hennes rättframma ord. ”Tidigare idag hade vi bestämt oss för att bröllopet skulle bli av så snart som möjligt; men din trotsiga attityd fick mig och mina män att inse att du inte passar som Frankrikes drottning.” Han harklade sig och dröjde kvar blicken på henne i någon kort sekund innan han höll fram sin hand framför ansiktet och granskade nonchalant sina naglar.

Sophia rynkade lite på pannan och bet sig på läppen för att inte säga något hon senare skulle komma att ångra. Hon nickade lite och funderade lite innan hon valde att fortsätta.
"Ge mig en annan chans, säg till den engelska tjejen att du väljer att avvakta. Låt mig visa hur seriöst jag tar den här alliansen och jag lovar att du inte kommer besväras av mitt trots igen." sade hon och kollade på honom. Det provocerade henne enormt att hon inte blev bemött med respekt, hon var trots att en drottning som han gjorde rätt i att respektera.

Kungen lät handen falla ner i hans knä med en djup suck. Hans blick vandrade långsamt tillbaka till skotten och han himlade lätt med ögonen. Hon verkade inte riktigt förstå det politiska spelet som kungligheter var tvungna att spela; men hon var trots allt bara en tonåring, och hade levt i ett kloster hela livet. Dessutom var Henri förmodligen minst lika naiv.
”Om det är så viktigt för dig, låt gå”, sa han med en axelryckning. ”Men jag har ett par villkor.” Han tog en paus för att sträcka ryggen och sätta sig till rätta i stolen, på ett sätt så han såg så stor och viktig ut som möjligt.
”Jag behöver 200 soldater, fyra krigsskepp och dessutom vill jag ha en sjättedel av Skottlands årliga potatisskörd”, hans krav bara trillade ur munnen på honom helt utan skam. Det var inga små och lätta krav; de var tunga - men Sophia var ung och, faktiskt, dum.

Sophia höjde på ögonbrynet och försökte låta bli att skratta kungen i ansiktet, kunde inte riskera att förolämpa honom på sådant sätt så hon log bara.
"Det är tyvärr inget jag kan ta beslut om utan regenten, min mor, tar de besluten. Ifall du vill ha ett nytt avtal med nya villkor är det henne du bör tala med, men jag har skickat efter henne så ni kan fortsätta diskussionen då." sade hon bara så vänligt hon kunde. Hon knäppte sina händer bakom ryggen och såg sig omkring i tronsalen, hade aldrig lagt märke till hur fint det faktiskt var där med stora fönster och vackra tavlor.

Han skakade långsamt och överlägset på huvudet.
”Jag har redan skickat efter Englands drottning”, sa han med ett framträdande hån i rösten. ”Trots hennes ringa ålder så kan hon i alla fall ge kvicka besked.” Hans blick var fäst Sophia, fyllda med en slags skadeglädje. Anledningen till att han ogillade henne var kanske inte bara för att hon var bättre än hans son; men för att hon var lik han själv, och att han önskade att hon varit hans dotter.