[PRS] LadyGhoost & yehet

Det gick hyfsat bra att inte sitta och rulla fingrarna i väntan på ett samtal. Målarfärgerna står uppradade i nyans ordning, penslarna i storleksordning. Med en liten färghållare i ena handen och en pensel i den andre sitter han och målar en vacker naturbild med den typiska japanska trädgården som huvudmotiv. Med vackra fjärilar som flyger över över den. Dock störs stunden av mobilens vibrationer och blicken for snabbt upp, förvånad över att han kunnat hålla sig sysselsatt utan några negativa tankar i flera timmar. Jae snörvlar försiktigt till och torkar av sig sina färgade händer med en bit papper innan han tackar ja till samtalet på mobilen.
"Hej," påbörjar han med en tvekande röst när han får mobilen till örat. "Hur har det gått?"

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att le när han hör den andres röst, trotts att det endast gått några timmar sedan sist.
"Hej" börjar Uta och biter sig sedan i läppen innan han svarar den andre. "Arbetet är avslutat"
Uta vet inte varför han har svårt att fråga den andre, kanske för att Jae inte svarat honom första gången när han undrat, kanske för att han var rädd att han skulle ha fel, och Jae skulle anse hans beteende underligt.
"Jag ber om ursäkt att det dröjde, Renji kom på besök och det tog längre tid än beräknat" Uta är medveten om att han drar ut på det, något han vanligen inte gör. Tillslut suckar han lågt, inser att han inte skulle få några svar ifall han inte frågade.
"Jae?" Uta tittar ut genom fönstret medan han talar. "Gör mitt yrke dig upprörd?"
Tonen var vänlig och långt ifrån anklagande, utan snarare förstående, och icke dömande.
"Jag ber om ursäkt ifall du tog illa vid dig över vad Will sa" Uta var osäker på vad han skulle säga, han visste inte vad den andre ville höra, eller veta. Och han hoppades den andre skulle meddela honom om vad han kände och tänkte innan Uta sa för mycket, la orden i munnen på den andre.

Renji? Hjärtat vrider och vänder på sig av orden. Han hade kommit på besök och det hade tagit längre tid än han beräknat. Är Renji en kund? Eller bara någon närstående..
"Jaha, okej." är det enda Jae kan svara på det, medan hans förhoppningar sjunker ner och kraschar över honom. Kroppen sjunker ner i en fåtölj, hjärnan börjar dunka, börjar på en vidrig migrän.
"Nej." svarar han tvärt, det är inte självaste yrket som gör honom upprörd, nej det har han vant sig vid. Det känns bara konstigt, att den första person han har ett seriöst förhållande med kommer att ta betalt för att ligga med andra. Jae masserar sin tinning och kniper ihop ögonlocken. "Hade du några kunder idag eller..?" trevandes på orden börjar huvudet att göra såpass ont att han vill skrika, vad i helskotta? En riktig jävla migrän det där. Väldigt smooth är han också, hade han inte kunnat förmedla sig på något mindre korkat sätt? "Jag menar Renji.. vem är det?" Oj jösses, han har nästan svårt att få fram orden i hjärnan pågrund av all smärta som verkar ha gått från hjärtat till hjärnan.

Uta önskade att han inte pratade med Jae, utan att han var hos honom, att de var ett samtal de hade öga mot öga, men då det inte var ett alternativ fick han finna sig i situationen. Att döma av Jae's frågor inser Uta att han hade förstått Jae rätt och han tar ett djupt andetag, hoppas han kan finna ord som kan göra den andre lugnare.
"Renji är..." Uta var tveksam hur han skulle benämna deras relation. "En vän kanske är rätt beskrivning. Jag lärde känna honom när vi gick på gatan ihop som unga. Nu förtiden är det han som gör mina tatueringar"
Uta hade inte trott att Jae skulle tolka hans ord på det sätt han gjort, om han vetat hade han förmodligen inte nämnt Renji. Trotts det vill Uta att Jae skall känna till honom, veta vem den andra mannen som är en underlig del av hans liv.
"Jag behövde hans råd och bad honom komma över" sa Uta nästan viskande, som om han var oroad över att Jae kanske åter skulle tro något annat. Uta biter sig åter i läppen innan han fortsätter. "Jag tog inte emot några kunder, jag önskade att prata med dig om det först, vad du anser och känner."

Det verkar som att det är lite svårt för den äldre att sätta ord på hans och Renjis relation till varandra, vilket gör Jae än mer förvirrad. Kroppen sjunker ner mot skrivbordet, telefonen knappt kvar vid örat medan Jae utmattat lutar huvudet mot det fina träet. Tårarna trycks upp mot ögonens murar, och för några veckor sedan skulle Jae ha tyckt att anledningen till tårarna varit rena barnleken, att han inte borde bete sig så svag, så förbaskat sårbar. Men Jae är sårbar, mer än han någonsin trott. Och det är Uta som fått honom att inse det. Han bestämmer sig för att inte svara något på det, låter tystnaden eka genom luren. Bett honom om råd, bett honom komma över. Allt gör så fruktansvärt ont. Han börjar jämföra det, hur Uta bett den där andre mannen komma över för att ge råd, och nu pratar de här två endast i telefon.. om något som Jae förmodar är viktigare. Han borde inte tänka på det viset, jämföra hur Uta velat träffa Renji men inte bett om att få träffa honom.. det är såna töntiga tankar, barnsliga. Men ändå gör de ont och träffat mitt i hjärtat på honom.
"Vad för råd?" viskar han tillslut med ögonen sammanknipna, huvudet dunkar och bränner medan små tårar tränger sig förbi. Så patetisk. "Helt ärligt Uta tror jag du får bestämma det själv. Vad du vill göra, vad som går först. Jag vill inte lägga sådan tyngd på dig."

Uta var osäker på vad han skulle svara. Han ville inte ge den yngre mannen fel intryck, att de talat om honom som om det vore något dåligt.
"Situationen. Förvisso slutade Renji sälja sig själv för många år sedan, men då det var uteslutet att samtala med någon av mina underordnade ringde jag honom. Jag ansåg att jag behövde tala med någon utomstående. Inte för att han var till någon vidare hjälp" Uta försökte ge en förklaring till den andre, men att döma av hans fråga, kanske Renji's besök inte hade varit tydligt nog, och Uta hoppades svaret skulle ge Jae någon form av lättnad.
Jae's svar får Uta att skratta, dock denna gången ett icke roat skratt.
"Jag skulle inte anse att din åsikt skulle tynga mig." Uta bet sig åter i läppen, Jae's svar var bevis nog, Uta förstod vad denna ville och han hade inget emot det ifall de skulle ge deras relation en chans. "Uppenbarligen är detta något som tynger dig, och jag vill inte se dig sårad. Det finns inget som tvingar mig..."
Uta hindrade sig själv, när han insåg att han hade kunder som skulle bli mer än lovligt svåra att bli av med, men han sköt undan den tanken, villig att försöka för den yngre mannens skull.
"Jag har fortsatt då det inte funnits en anledning för mig att avstå, men höra hur det påverkar, veta lika så är anledning nog" sa Uta till den andra mannen och tystnade en stund. "Are you alright? If you wish for it, you can come over, or if you prefer I can come to you"
Uta kunde inte vara säker, men han hade på känn att den andre mannen tog det hårt, och Uta ville inget annat än att omfamna den andre, ge honom någon form av tröst, ifall han kunde.

Under tystnad lyssnar han på vardera ord som spills ut ur Utas mun. Dock är det svårt att analysera de alla när huvudet gör så ont som det gör, en borrande känsla över hela huvudet. Okej, så inget hade hänt? Visserligen känner Jae en viss lättnad i bröstkorgen, men ändå känner han sig inte fullständigt säker.
"Uta," påbörjar han med seg, trött röst. Det är som att han inte ens kan hålla det stackars huvudet uppe på kroppen, vilket är en bedrövligt läskig känsla. "Anledningen till att jag inte tog upp det var för att jag ville att du skulle bestämma det själv. Jag kan inte begära något sådant av dig, men jag vet även att jag inte kommer ha orken till att börja med något om du fortsätter så.. inte för att ditt arbete gör mig upprörd, inte det minsta. Utan för att det inte kan leda till ett nyttigt förhållande." förklarar tjugofemåringen och pressar en hand mot sitt huvud, önskar att migränen kan lugna ner sig en aning. Dock gör den inte det. "Du måste bestämma det själv." Jae tystnar en lång stund medan han försöker att bortse från den olidliga smärtan. "Det är okej, har migrän så att smyga upp för en stege har jag tyvärr inte lust med."

"Självklart är det ett beslut jag fattar själv. Det betyder dock inte att du inte kan tala om hur du känner inför det. Hade du inte sagt något kanske jag inte kommit till den insikten så tidigt. Kanske hade det lett till att vi avslutat allt innan vi påbörjat något" sa Uta lugnt. Även om Jae inte yttrat några ord, eller fått honom att förstå hur det påverkade honom hade Uta avslutat sin karriär när en relation lett till något seriöst, men han hade kanske aldrig kommit dit med Jae utan den andre mannens ord.
"Det är inget svårt beslut för mig att avstå ifrån arbetet, att sluta se kunder ifall det gör dig lycklig. Jag arbetar inte med det för att jag måste, utan det är ett valt jag gjort, precis som jag kan välja att avstå för rätt anledning, något jag anser att du är" Uta var uppriktig med den andre mannen. Det var sant att Uta uppskattade sitt arbete, men det var inget han var tvungen att fortgå med.
"Gå till sängs Jae, vi kan samtala mer när du mår bättre" sa Uta ömt.

Om han inte sagt något.. betydde detta att Uta funderat på det, att ta emot sina kunder och göra det han brukat? Klart han gjort Jae. Dock är han ytterst trött på det, ja nu vet han att den äldre någorlunda känner detsamma för honom, men att även veta att Uta antagligen inte kommit på insikten själv sårar. Greppet om mobilen hårdnar, han vill slänga den i väggen men huvudet hindrar honom. Det finns ingen tävling eller mätning om vem som gillar den andre parten mest, men just i det tillfället känner Jae att hans kärlek är ensidig, även om det inte är fallet. Sättet den äldre ledaren förmedlar sig på däremot bevisar att han antagligen tagit emot kunder om Jae inte låtit så osäker på telefon. Så om han låtsats som ingenting hade den äldre antagligen varit i säng med någon annan vid det här laget. Skulle det göra honom lycklig om Uta slutade träffa sina kunder? Kanske han skulle känna sig lättad, men lycklig? Nej.
"Jo, jag förstår att du vill göra mig lycklig, precis som du säger är det något du valt att göra. Därför tycker jag att du ska göra som du vill, och inte tänka på mig." Jae stryker en hand över ansiktet med slutna ögon. Gå till sängs, nu? Även om han är trött så kommer hjärnan aldrig kunna ta det lugnt med så många tankar och samtal i huvudet. "Det vill jag inte.."

"Jae, om du tror att det ger mig lycka att gå till sängs med andra misstar du dig" Uta känner sig trött, han försöker förklara för den andre, men det känns som hans ord förbli oförstådda "Om jag hade fått ut något av det hade det inte varit skillnad när du rör mig, eller talar med mig. Hade jag fått ut något av det så hade jag inte strävat efter att göra dig lycklig, du hade inte gjort någon skillnad ifall jag fick ut något av det. Det är sant att jag trivs med jobbet, men det är inget mer än ett jobb, eller i mitt fall en liten del av jobbet. Något jag kan utesluta. Jag spenderar långt ifrån hela mina dagar i armarna på olika människor. Vid det här laget kan jag nästintill välja huruvida jag vill ge mig till någon eller inte"
Uta visste att han hade få kunder där han inte hade ett val, borgmästaren var en av dessa, men ifall Uta ville bespara Jae lidandet av att veta det så fick Uta finna ett sätt att bli av med mannen.
"Och när jag säger att jag kan avstå ifrån det för att göra dig lycklig betyder det inte att jag känner mig tvingad till det eller blir olycklig, det är något jag gör av egen fri vilja. Om jag hade misstyckt hade jag sagt det"
Uta vet inte om den andre mannen kommer förstå honom den här gången heller, men han hoppas det.
"Om du har ont, bör du avsluta samtalet. Jag vill inte göra din migrän värre" säger han lågt.