[PRS] Back to shcool

När jag lämnat köket så smiter jag in på badrummet och börjar göra mig iordning. Jag brukar inte vara särskilt tillfixad utseende mässigt (men just idag vill jag se lite finare ut för att impa på Niki).
Sakta så knyter jag upp mitt hår på ett sätt som jag Clara lärde mig, det ser väldigt avancerat ut men det är extremt enkelt att göra och funkar även om man har kort hår.
När jag väl är klar med håret så sminkar jag mig, jag brukar inte ha mycket smink eftersom jag tycker om att se naturlig ut men jag tycker om att skapa och förändra saker så jag sminkar mig alltid bara för att se hur mitt ansikte förändras med hjälp av de konstgjorda färgerna.

Han höjer på ögonbrynen.
"Värst vad du blev självsäker helt plötsligt."
Andra skulle kanske reagera annorlunda, för istället för att ta det som en komplimang så rinner den lilla självsäkerheten jag hade i situationen av lika snabbt som den kom och jag tystnar. Nu blir jag nästan sur på honom. Jag vet att det är dumt och att han inte menade nånting dumt med det han sa, men jag är ändå irriterad. Hur han kan få mig att känna mig glad, självsäker och sen bara förnedrad inom loppet av en minut?
Alla gånger han snackat in sig och manipulerat lärarna på lektionerna utan särskild anledning utom möjligen för underhållning eller status kommer tillbaks i mitt minne. En svag hand av oro greppar mitt bröst. Tänk om det är det han gör nu? Manipulerar mig? Lurar mig att han gillar mig och försöker få mig att känna likadant, bara för att sen dumpa mig och skratta åt mig med hans kompisar senare?
Tankarna snurrar tillsammans med oron som virvlar runt i bröstkorgen när jag går bort till vardagsrummet för att dubbelkolla att jag har allt.

Jag glider in på mitt rum (golvet är ganska halt hehe) och tyvärr blir det inte en lika snygg entree som den kunde ha blivit eftersom jag råkar trilla ner på rygg.
"AJ!" skratt skriker jag.
Ren sticker ut sitt huvud genom vardagsrums dörren med ett lite bekymrat uttryck i ansiktet
"Jag lyckades göra en serie vurpa" skrattar jag

Jag ger henne ett tand rikt leende och tummen upp innan jag återgår till min packning. Jag har märkt att det är svårt att vara upprörd i en längre period när Rachel är i närheten. Det går, men då skulle man ha logiken hos en martyr. Oron ligger fortfarande och skaver lite längst ner i magen, men detta gav mig en liten hjälp på traven att kunna trycka bort det mer. Jag vet inte ens varför eftersom att det är en så liten grej, men det gav mig en hjälp på traven att trycka bort känslan.
Att samla ihop mina saker tar, som jag trodde, knappt ens några minuter. Jag stänger ryggsäcken och slänger den på golvet vid krönet av trappan.

Jag kravlar mig upp från golvet och smiter in i mitt rum igen. Saknaden som jag känner när jag går in trycker jag undan, jag vet att Clara skulle velat att jag går vidare.
Sakta skrider jag fram till byrån, där hennes (eller nu mera mina) kläder ligger. När jag drar ut lådan så slår doften av Claras favorit parfym upp mot mig och fyller mina ögon med tårar.
"Gå vidare " viskar jag tyst för mig själv och börjar sen leta i lådan efter en speciell tröja.
En tröja som egentligen borde varit min från början med, (Clara hade haffat den ifrån mig på HM och köpt den innan jag hann reagera och sen hade hon lovat att jag skulle få ärva den, ett halvår senare dog hon..... )

Jag står där en liten stund och bara stirrar på min ryggsäck. Varför vet jag inte riktigt, men jag har inget annat för mig precis. Jag hinner stå där ett tag, låta ögonen vandra över den gamla ryggsäckens mörka tyg, notera alla fläckar och tygremsor, slitna av ålder och användning.
Jag står där, ända tills jag kommer på mig själv med att i detalj granskat en bit tyg i jag vet inte hur länge. En djup suck färdas hela vägen ifrån tårna och jag begraver ansiktet i händerna
Vad gör jag här? Om någon innan sommarlovet började berättat för mig bara hälften av de här sakerna så skulle jag antingen skrattat de i ansiktet eller fått någon typ av ångestanfall. Jag menar, jag befinner mig just nu i lägenheten som tillhör en kontakt till min nya kompis med magiska vattenkrafter, tillsammans med skolans populäraste kille som jag ogillat sen första lektionen med honom, som dessutom har sovit tillsammans med mig och försökt kyssa mig. Nu ska vi ut och träffa resten av skolans populäraste människor och här står jag, introvert-nörden som alla undvek och väntar på att resten av sällskapet ska bli klara så att vi kan gå. Det var bara så mycket nya intryck, människor och känslor jag inte var bekant med. Jag försöker smälta det så gott det går, men det är inte helt enkelt.

Sakta drar jag på mig den svarta crop toppen. Den passar faktiskt, trots att vi köpte den när vi var tretton... Men jag har inte direkt växt sen dess, så det är väl inte så konstigt egentligen.
Jag går bort till garderoben och plockar fram en vit hängsle klänning och ett par knä strumpor att ha till. Mina adoptive föräldrar skulle aldrig ha låtit mig ha på mig detta. De brydde sig inte så mycket om mig men de hade ju ett rykte att tänka på. Liksom vad skulle grannarna tänka om deras dotter gick runt klädd oanständigt.... Jag borde kanske svänga förbi min gamla gata tillsammans med de andra senare, vi skulle kunna föra så mycket väsen som möjligt och se till att grannarna verkligen får något att väsnas om.

Jag lyfter ansiktet ur händerna och lutar mig med ryggen mot väggen till vänster om trappan och stirrar i taket. Jag ser i ögonvrån att Jace kommer in från köket. Jag förväntar sig att han ska börja prata med mig, men tystnaden som omgett rummet sedan innan hänger kvar. På ett sätt är det skönt, jag hade ändå inte kunnat eller velat prata med honom just nu, jag vet inte vad jag skulle sagt. Och andra sidan så hoppas jag att Rachel är klar snart så att vi kan gå. Byta miljö, ändra atmosfären, eller bara göra så att jag och Jace inte är i samma rum, ensamma. De senaste gångerna vi har blivit lämnade ensamma har det alltid slutat upp i...en scen av något slag.

Jag drar tillbaka en hårslinga från ansiktet och trycker upp dörren. Utanför rummet står Ren och Jace och väntar.
"Är ni klara och gå?"
De båda nickar och vi sätter under en ganska skön tystnad på oss ytterkläder och skor.

Igår när vi kom hit så var caféet stängt, men nu var det fullt av liv. Nu spred sig ett behagligt surrande genom lokalen från människor som tagit sin förmiddagsfika. Prat och skratt blandat med den låga, lugna musiken från retrohögtalarna i takets alla hörn. Detta kombinerat med doften av nybakat sötebröd och nybryggt kaffe får en välkomnande och mysig känsla att spridas ut i hela kroppen, och jag kan inte låta bli att ta ett djupt andetag genom näsan för att ta in hela lukten.
Den lilla klockan ovanför dörren plingar när Jace håller upp den för mig och Rachel, och så fort jag sticker ut näsan utanför så slås ansiktet av en kall höstbris. Jag känner direkt att det är kallare än det var igår, och luften är lika krispig som de färgglada löven som knastrar under sulorna på mina kängor. Himlen är klarblå och fri från moln så långt ögat kan nå.