Novellteamworktävling!

Ja! Det skulle vara kul!

Jag kan lägga upp våran om ni vill eller så gör sallad det

Gör det nu!

Här är våran:
Keep Runningen For Your Life
Allt började den dag då jag var 3 år. Jag var ensam hemma med mamma och min syster Daria. Hon tappade plötsligt sin docka ner i ett djupt hål i marken, och jag tyckte så synd om henne när hon satt där och försökte sträcka ner sin lilla hand genom hålet.
Jag ropade "Accio Docka" i hopp om att det skulle funka. Och tro det eller ej, men det gjorde det. Mamma blev skrämd, pappa blev förtjust och min storebror Said älskade det. Men på något sätt fick IS nys om det, och den dess har vi varit på flykt.
Jag har ingen aning om hur IS fick reda på det, men jag hoppades innerligt att dom skulle glömma det. Eller iallafall sluta jaga oss. Okej, det visste jag inte att det skulle hända. Men jag ville så gärna hoppas, att nån gång när jag blir äldre, att jag skulle bli fri. Fri från all uppmärksamhet.

Jag suckade åt mina egna tankar. Vi skulle snart ge oss av igen.
"Har du allt?" Frågar min bror för säkert tjugonde gången. Och åter igen suckar jag och säger ett halvkvävt "Ja". Om vi lämnade kvar någonting skulle IS ta fingeravtryck och sen var det kört.
"Det var aldrig meningen" suckade jag.
Min bror tittade upp på mig.
"Vadå?" Frågade han förvånat.
"Magin, jag borde aldrig ha försökt" sa jag och tittade ner på det gråa, hårda stengolvet.
Min bror gick fram till mig och lade armen om mig.
"Seså, det kommer lösa sig" sa han lugnande.
*Bank...bank*. Vi hörde dörren slås in och pappa som skrek på några män.
Jag och Said stirrade på varandra , och sen hoppade vi ut genom fönstret och ut på gatan.

Allt var mörkt och jag fick hålla mig själv till att inte skrika rakt ut i tomma intet. Jag hade förlorat nästan hela min familj. Någon minut senare hörde vi en flicka skrika och sen blev det helt tyst. Daria. Nej. Nej!
"Said! Nej! Daria!" Vrålade jag.
Jag såg inte Saids ansikte men jag hörde hans snyftningar.
"A-amir" sa han kvävt. "Vi kan inte gå tillbaka! Det finns inget att gå tillbaka till!"
ag visste att det var sant... Men jag ville inte tro det.
Att min syster, min mamma och min pappa inte fanns mer... Att det var bara jag och Said mot hela IS..
Jag slog bort tanken och började springa med Said tätt bakom mig.
Ett brak bakom mig får mig att hålla andan en stund av skräck innan jag andades ut igen.Det var bara Said som hade krockat med ett marknadsstånd så att en låda med frukt trillade ner. Vi hörde hur en bil sladdade in på gatan och sprang iväg så fort vi kunde. Vi sprang utan att veta var vi skulle. IS var efter oss och vi var försvarslösa. Men jag hade ju min trollstav ändå.

Okej!


Fortsätt Springa

Det blå vattnet svalkade mina fötter och det var bara skönt när min busiga syrra Malee stänkte vatten i mitt varma ansikte. Jag kollade bort mot horisonten och kände ett lugn inom mig. Jag vände mig mot min vän Nilo som satt bredvid mig och fingrade lite i sanden.
"Vad ska vi göra idag?" Frågade jag drömskt och även Malee kollade upp.
"Kan vi inte sno lite mat?" Föreslog hon men jag skakade på huvudet.
"Jag.. vill helst inte.." stammade jag men jag visste ändå att de andra förstod. Jag var rädd för turister. Det hade jag varit ända sedan jag var åtta och tre turistpojkar överföll mig. Jag hatade dem, och alla andra som var som de. Alla turister som kom hit och snyltade på vår stad och vår mat. Malee var modig, hon brukade stjäla mat från dem som åt för mycket. "Ta från de rika och ge till de fattiga" som hon uttryckte det. Jag höll mig bara borta från dem.

Malee fick syn på en extra stor våg vid horisonten och sprang skrattande ut i vattnet för att möta den. Den blev större och större med skrämmande hastighet, och jag kände att något var fel. Väldigt fel.
"Malee!" skrek jag för full hals med panik i rösten. "Kom tillbaka, nong!"
Nu hade även min syster insett vad som var på väg mot oss och kämpade sig panikslaget fram mot strandkanten. Jag sprang som jag aldrig hade sprungit förr, mötte henne och grep tag hårt i hennes arm. Vi började springa så fort vi kunde.
"Spring!" gastade jag till alla flyende människor på stranden. "Det är en tsunami!"

När jag tänkte efter stämde allt in så bra. För minst en timme sedan hade alla känt en vibrering i marken. "Ingenting att oroa sig för" Hade jag sagt till Malee. Men det var det. Det hade varit en jordbävning ute till havs och nu kom den stora flodvågen emot oss. Den var än så länge långt ifrån oss men jag hade ändå panik. Jag bläddrade igenom mitt huvud efter tsunami. Vi hade pratat om det hemma för något år sedan. Vad var det farmor hade sagt? Spring uppåt.
"SPRING UPPÅT!" Vrålade jag så att så måna som möjligt kunde höra.

Allt hände på en sekund. Jag grep tag i Nilo också och vi tre sprang allt vad vi hade, sprang tills våra bara fötter blödde och vi knappt kunde andas. Men oavsett hur fort vi sprang visste jag att tsunamin skulle hinna upp oss till slut.
När vi sprang förbi min familjs lilla hus började Malee skrika.
"Mor!" grät hon och gjorde en ansats att slita sig loss från mitt grepp. "Far!"
Jag ryckte tillbaka henne. "Oroa dig inte, nong. De har redan flytt", ljög jag. "Vi kommer att träffa dem sen! Spring! Bara fortsätt springa!"
Men jag kunde inte lura Malee. Stora tårar rullade nerför hennes kinder och blandade sig med de vattenstänk hon tidigare fått på sig, men hon fortsatte ändå springa. Bakom oss hade de enorma vågorna nått land och vi kunde höra enorma brak, det öronbedövande ljudet av forsande vatten, skrik och gråt. Tillsammans förvandlades ljuden till en mardrömskakafoni av död och jag märkte hur även jag grät.
Jag hörde hur de andra inte orkade. De kippade efter luft och snavade alltid. Till slut så ramlade Nilo och mitt hjärta stannade. Upp, upp, upp med dig! Innan vågen tar oss. Han böjde sig ned och kräktes och jag kollade bort. Usch.
"UPP MED DIG!" Skrek jag men han bara kollade på mig.
"Jag har ingen chans, Somchai. Det vet du. Jag kommer svimma och sakta ned er." Han tystande och jag skakade på huvudet.
"Upp med dig!" svarade jag men också jag förstod.
"Fortsätt springa..." Viskade han och med ett hjärngrepp om Malees hand så vände jag mig tårögt om och fortsatte springa. När vi hade sprungit ett tag så kollade jag bakåt och såg vågen. Och i vågen såg jag en välbekant figur försvinna ned i vattnet. Nilo var död.

Vågen var nu precis bakom oss och jag insåg att vi aldrig skulle hinna.
"Vi hinner inte, phi!" skrek Malee. Jag drog henne med mig in i en smal gränd. Huset bakom oss var en gammal lagerlokal, snett och vint och inte särskilt stadigt. Jag visste att det lätt skulle kunna rasa om det attackerades av en våg, men vad hade vi för val? Det var det enda skydd vi hade.
När vågen med full kraft rullade in över oss, fick husväggen att kollapsa och kastade oss handlöst framåt var jag säker på att det var ute med oss. Trä och glas rasade ner runt omkring oss i den trånga gränden och många av dem träffade oss. En glasbit trängde djupt in i Malees ben och hon skrek av smärta. Ett trästycke missade precis min axel. Vattnet strömmade runt våra fötter och färgades rött av vårt blod. Det enda jag kunde göra var att slå armarna om Malee och förbereda mig på att dö. Som våra föräldrar. Som Nilo.
Vi satt där länge medan ytterligare två vågor kom och gick, båda mindre kraftiga än den första. Men till slut, när allting hade blivit stilla, såg jag mig omkring och upptäckte att tsunamin hade dragit förbi. Det var obegripligt - vi hade klarat oss.

När jag kollade ned på Malees ansikte så kände jag hur mycket jag älskade henne. Hur mycket mitt hjärta hade brist om hon hade dött. Hur mycket jag älskade henne. När jag kollade ned på hennes magra men starka kropp såg jag att hon höll någonting hårt, hårt i sin hand.
"Malee, vad har du i din hand?" Frågade jag henne och hon kollade på mig.
"Nalle" Darrade hon fram och öppnade sakta handen. Den hade nästan stelnat fast men snart såg jag något blött där inne. En liten, liten teddyBjörn som Malee släpade med överallt. även genom en tsunami.
"Åhh, Malee" Sa jag och omfamnade henne i en våg av tårar. Hon grät häftigt mot min axel ett tag och jag lät henne göra det.
"Visst dog mor och far?" Frågade hon med en darrig röst och jag nickade sakta. Barn skulle inte få vara med om sådant här. Specielt inte min sjuåriga Malee.

Jag reste mig sakta upp och kände efter hur ont jag hade. Förutom att jag hade skrapat upp händer och knän i fallet så sipprade det blod nerför min högra arm. En glasbit satt fortfarande kvar i det stora såret. Det gjorde så ont att jag ville skrika, men jag bet ihop tänderna och började istället undersöka Malee. Hon hade ett sår i vaden och verkade knappt kunna stödja på sin ena fot, men var annars oskadd.
"Malee", sa jag försiktigt och torkade bort hennes tårar med ett blodigt finger. "Vi kan inte stanna här, vi måste ta oss till sjukhuset. Kan du gå?"
Hon ställde sig upp och började, med min arm om sina axlar, halta fram längs de öde gatorna. Alla som tidigare varit i den här stadsdelen hade antingen lyckats fly... eller dött. Tanken fick mig att rysa, även fast det var varmt i luften.

Solen höll på att gå ner och fick de grå, förstörda husen i utkanten av Phuket att se orangea ut. Glassplitter och rännilar av vatten täckte gatorna och bara råttorna kilade omkring. Bara råttorna såg de två barnen som långsamt stapplade fram på väg mot sjukhuset, på väg mot sitt sista hopp. Det var bara råttorna som blev vittnen till deras outtröttliga kamp för överlevnad.
När byggnaden sakta tornade upp sig över oss visste jag att det var försent. Det var folk överallt. Vissa så svårt skadade att de var medvetslösa och troligen döda. Vissa med bara små skråmor på kroppen.
"Här är sjukhuset Malee" Sa jag ut till tomma intet men jag tror hon hörde.
"Somchai, var är alla turister?" Frågade hon oroligt och jag kollade mig omkring. Men där fanns bara Thailändare och några ynka turister. Vad hade hänt? Då pekade Malee med sina magra små bruna fingrar mot ett fönster. Och inne där i sjukhuset var alla turister. Jag vände mig om och började springa även fast jag visste att det var slut med oss. Vi skulle inte få någon hjälp på sjukhuset eftersom turisternas feta plånböcker säkerligen hade tagit upp det. Usch, fy och fy. När vi sprungit några gator på våra taniga ben Sjönk Malee ihop.
"Jag klarar mig inte längre" Viskade hon och jag förstod att slutet var nära.
"Oroa dig inte nong. Jag vakar över dig." Jag lade mig bredvid henne och pysslade om hennes skador med mina kläder och händer. Sedan lade jag mig bredvid henne och höll om henne. Jag intalade mig själv att inte vårat liv skullen sluta som våra föräldrar, Nilo eller miljontals andra. Döda i den här Tsunamin.

"Det kommer att bli bra, Malee", viskade jag om och om igen. "Det kommer att bli bra. Du har levt ett gott liv. Det blir bra. Ditt nästa liv kommer att bli mycket, mycket längre och bättre än det här."
Men Malee hörde inte på. Hon hade vänt blicken mot himlen och pekade med ett darrigt finger. Jag följde hennes blick och insåg att det flög något där uppe. Något rött och guldfärgat. Det flög lägre och lägre och landade sedan graciöst precis framför oss. Jag stirrade som hypnotiserad.
Det var en stor och majestätisk fågel. Den hade helt röda fjädrar, utom stjärtfjädrarna som var gyllene, precis som näbben. En näbb fågeln snart öppnade och började sjunga. Det var det vackraste jag någonsin hört och jag fick lust att gråta, skratta, skrika, leva. Om det här var döden, så var den inte så farlig. Inte farlig alls.
Fågeln tog ett par steg framåt och jag märkte att tårar strömmade ut ur ögonen på den medan den fortsatte att sjunga. Tårarna föll ner och landade på mina och Malees skador, och jag märkte förundrat hur smärtan försvann. Hur min blick klarnade och jag kände mig frisk igen. Hela tiden fortsatte den att sjunga, och när jag inte längre hade några skador kvar insåg jag att jag haft fel. Det var inte döden som hade kommit till oss när vi var på väg att dö. Det var livet.

Magic Muggles



Nästa kommer om en komentar!

EDIT: Ni hade redan börjat okej...

Yay!

Varför blir det alltid så sorgligt?

Men era var jättebra båda två! ♥

Lägger upp den sista.

The cool witches:

Gud vad bra allas var!