PRS Medi & Vidomina

Hon nickade och drog ihop sig och slöt ögonen och snart hade hon somnat. Men man såg henne från dörren.

"Vem kan det vara?" Ruby såg på sin man och skakade på huvudet.
"Öppna inte. Mary kan du komma med mig?" Hon gick mot barnens rum och såg över axel. Det var för att göra henne lugn.
"Mary snälla kom."

Mary såg tvekande ut och kolade åt Rubys håll, sedan Jules. Jules gav henne ett tecken att inte säga något och följa med Ruby.
Mary gjorde som hon blivit tillsagd och följde med Ruby. "Jag vet inte vem det är.", sa hon och lät mer förvirrad än rädd. Hon gick efter Ruby.
Caspian sökte sig till hallen, mot dörren, men Jules stoppade honom. "Vi vet inte vem det är.", mimade Jules och Caspian nickade. "Jag förstår.", svarade han sakligt och lät lugn, men verkade inte intresserad av att lyssna på Jules. Han sträckt sig efter handtaget, men Jules knuffade undan hans hand.
Det knackade igen. Tre gånger. Den här gången hörde de en röst. "Vi vet att du är där!". Det var en kvinnoröst. Hon lät arg.

Ruby gick in i barnens rum och låste efter Mary och såg på henne.
"Så vi är säkra. Pojkarna klarar sig. Vi behöver bara hålla barnen säkra." Hon såg på henne och lade huvudet på sned.
"hur är det?"

"Men Alice då?", Mary lät rädd på rösten med svalde och samlade mod. Hon ville inte uppröra Lisa och Alex mer än vad de redan var. Hon gick fram till lekhagen och såg ner på barnen. De verkade inte oroade alls. Lisa rörde på sig och verkade försöka somna.
"Jag blir rädd, Ruby. Under hela mitt liv här under vattenytan så har jag aldrig hört larmet utlösas. Jag är tränad för vad som ska göras, men jag känner mig bara rädd.", sa hon och svalde. Hon tittade upp och mötte Rubys blick. "Hur mår du?". Mary kom plötsligt på att Ruby inte känt sig så kry denna dag och kände sig en aning dum för att tagit så mycket uppmärksamhet.

Jules tvekade och rynkade pannan. Caspian lade en arm mot Jules arm för att flytta på honom och tryckte sedan ner handtaget så att dörren öppnades utåt.
Efter att dörren öppnats störtade en kvinna över Caspian så att de båda föll till marken, hon verkade vilja gå mot attack och brottades med Caspian. Jules grep in, men kvinnan tog sig lös Caspians grepp, ställde sig upp och drog, till Jules förvåning, ett svärd. Hon riktade det mot Jules och sedan Caspian när han kom upp på sina fötter.

Kvinnan var rödhårig, samma färg som Alice och hade håret uppsatt i en hög hästsvans. Hon hade blåa ögon, ljus hy och en skarp blick. Kläderna hon bar var svarta och tighta, nära kroppen. Hon andades häftigt. "Rion har gjort tillräckligt många misstag nu. Hans tid är ute. Var ÄR hon?!". Frågade hon och svalde.
Jules höjde händerna och svalde han med. "Vem-, vem är du?".
Kvinnan andades in och lät irriterad på rösten. "Lisme.", sa hon tvärt.

"Hon blev vit i ansiktet och svalde.
"Hon sover på soffan. Hon var så trött." Hon vände på ansiktet och skakade på huvudet.
"Jag är bara lite febrig. Inget annat." Hon satte sig intill Mary och log mjukt.
"Allt kommer bli bättre...."

Alice öppnade ögonen och höjde huvudet så hennes ruffsiga hår blottades.
"Vad är det som händer?" Hon såg kvinnan och lade sedan ner och muttrade något.
"Sherman får inte klona mer." Sa hon trött.

Mary nickade och kramade om Ruby när hon satt sig intill henne. När Mary hörde hur det lät utifrån hallen spände hon sig och kollade först åt barnens håll, men det verkade oberörda av situationen. Hon tittade på Ruby. "Vad var det?", sa hon när Caspian och Lisme fallit till golvet och hon svalde av nervositet.

Jules stod fortfarande med händerna intill kroppen höjda, för att visa att han inte ville henne någon skada. Kvinnan, som kallade sig för Lisme pekade svärdet mot Jules.
Men rörelsen från Alice fick henne att upptäcka Alice. I en snabb rörelse rörde hon sig mot Alice och ryckte tag i hennes arm för att få henne på fötter och vilade sedan svärdets blad mot hennes hals så att Jules och Caspian inte kunde ingripa. "Du är Alice, inte sant?", sa Lisme och lät skarp i rösten. "Du kommer med mig. Rion ska få betala för det här.". Hon började dra med sig Alice mot hallen och höll bladet från svärdet mot Alices hals.

"Jag vet inte." Hon såg på Mary och tog Alexander i famnen.
"Såja." Viskade hon och skumpade honom..

"Ja jag är Alice och du är Alice 2." Hon spg på henne och gnydde.
"Släpp mig." Hon började gå med henne och försökte få ett stadigare fotfäste och gäspade stort.

Mary såg på när Ruby plockade upp Alex i sitt grepp och hon nickade. Hon knöt sina händer och blickade mot Lisas håll som verkade ha somnat. Tack och lov hade hon ärvt Jules förmåga att somna till vilka ljud som helst, oavsett vilken volym.
"Jag undrar vem det är..", sa Mary fundersamt och svalde igen.

Lisme muttrade och lät irriterad över hur Alice bemötte henne. Alice verkade inte rädd trots att svärdet vilade mot hennes strupe.
Jules sänkte sina händer och gick långsamt fram mot de. "Såja, Lisme, berätta vad som har hänt, kanske vi kan hjälpa dig?".
Lisa öppnade då munnen och fräste så att hennes huggtänder syntes. Jules och Caspian ryggade tillbaka. "En vampyr.", sa Caspian i låg volym och svalde. Han såg mot barnrummet och bad en tyst bön att Ruby oc Mary var säkra.
Lisme rörde sig mot dörren med Alice i hennes grepp. "Du är Rions Alice, visst?!", sa hon och lät fortfarande irriterad och besvärad.

"Jag är ALice som känner Rion. Men jag är inte hans." Hon såg på henne och verkade vakna till och såg sur ut och försökte dra sig bort.
"Släpp mig. jag tillhör ingen och du kan släppa mig." Hon kände svärdet mot halsen och hon skrek av smärta.

"Känner eller är Rions, oavsett vad, du kommer med mig.". Lisme drog med sig Alice ut ur huset med Alice i sitt grepp. Jules och Caspian reagerade båda på att följa efter det. Caspian hann först. Han rusade efter de i snabb hastighet, men kom försent då Lisme tagit med Alice på ett fordon och for iväg med henne bort från huset.
"Jules!", ropade Caspian. "Skynda!". Jules rusade efter och Caspian tog med sig Jules i farkosten som de använt tidigare och styrde de efter Lisme och Alice.
"Hon verkar köra de mot samma håll som de kom in från.", sa Caspian och Jules svalde. Han tänkte en sekund på Mary, Ruby och barnen, men litade på att de var i säkerhet. "Jag undrar hur hon känner Rion.", sa Jules.
I stunden skrattade Caspian. "Du känner Rion, det kanske är en gammal flört?". Jules skrattade kort, men insåg sedan allvarligt och kollade mot det kurs Caspian styrde fordonet.