PRS Emma07 och wolfy

Thomas såg upp då dörren öppnades och log till lite mot Alysia. Visserligen hade han blivit småsur över hur hon hållit på under middagen, men det hade egentligen hunnit rinna av honom nu. Plus att han var alldeles för nerkärad i henne för att vara sur på henne särskilt länge. Hon var alldeles för vacker för det.
"Varför sätter du dig så långt bort?", sade han med ett retsamt leende mot henne.


Sophie log mjukt mot honom, stortrivdes med att få sitta där bredvid honom. Och maten var alldeles utsökt, klart bättre än den hon åt hemma.

Det ryckte smått i hennes mungipor då han riktade sin uppmärksamhet mot henne.
”Vad är det som hindrar dig från att flytta dig närmare?” undrade hon istället för att besvara hans fråga. Hon fortsatte att dingla med fötterna framför sig, fick hålla sina känslor i ett kort koppel för att inte flyga fram till Thomas famn.


Maten var lika god som den alltid var. Kockarna kunde verkligen sitt jobb. Kökspersonalen överlag behövde få mer credit än vad de antagligen i nuläget fick. För att inte tala om alla andra som jobbade där i slottet som glömdes bort av de adliga.

Thomas kunde inte låta bli att le, visserligen hade hon en liten poäng där. Men samtidigt satte hon sig ju efter honom.
"Jag kanske sitter bra här", svarade han retsamt, fick anstränga sig för att inte gå direkt fram till henne och sätta sig där istället. Men till sist vann känslorna iallafall och han log snabbt innan han reste sig och satte sig vid henne istället. Dock nöjde han sig inte med att bara sätta sig där, utan tog försiktig tag om hennes midja och lyfte henne så hon istället satt i hans knä.
"Så där, mycket bättre", sade han retsamt.


Sophie log till mot honom, det var sällan hon åt något som lagats här. Visserligen kunde det bli rester och sånt, men tjänarna fick definitivt inte ta utav det. Det ansågs som alldeles för fin mat för dem, då slängdes hellre maten.

Hennes ögon smalnade en aning då Thomas bara satt kvar på soffan, tyckte att han kunde sluta upp med att vara en retsticka för en gångs skull och bara komma och sätta sig hos henne. Så svårt skulle det ju inte vara för henne heller att röra på benen men hon satt bra där på sängkanten. Till hennes glädje gav hennes fästman snart efter och kom och satte sig hos henne. Inte bara det utan han drog upp henne i sin famn. Mycket bättre. Belåtet la hon armarna om hans nacke innan hon lutade sin panna mot hans.


Caspian sa inte så mycket utan satt istället försjunken i sina egna tankar. Han kunde inte sluta fundera på Sophies far och hurdana förhållanden hon hade där hemma. Familjen hade ont om pengar och trots att det egentligen inte angick honom, eller var något som han skulle bekymra sig för, så kunde han inte låta bli att undra om det inte fanns något som han skulle kunna göra för att hjälpa till ytterligare.

Thomas log lite mot henne, väldigt nöjd med att få sitta där med henne i sin famn. Han visste att vad som än hände så skulle han göra allt han kunde för att få vara med henne, för att få gifta sig med henne. Vad det än innebar, för hon betydde så otroligt mycket för honom. Försiktigt sökte han upp hennes läppar med sina och lät händerna vandra över hennes rygg.

Sophie log mjukt mot honom, det syntes på henne med hur tydligt glad hon var över att få vara där. Främst över att få vara med honom, den hon kommit att falla helt för. Och dessutom så var det skönt bara att komma hemifrån och göra nåt annat än att jobba. För hur mycket hon än älskade sin familj så var det ändå ofta rätt tufft hemma. Hon slet ärligt talat ut sig en hel del med arbetet på slottet i hopp om att kunna få familjen att överleva med pengarna, bara för att komma hem till ännu mer sysslor. Ofta sent på kvällen kom hon hem bara för att gå upp tidigt och jobba igen nästa morgon, och däremellan fixa och hjälpa till en del hemma.

Mjukt och försiktigt, som om det var första gången de delade en kyss med varandra, lät hon sina läppar pressa sig mot hans. Hennes känslor för Thomas var väldigt starka, ord räckte inte till för att beskriva vad den mannen betydde för henne. Det var ljuvligt men också skrämmande. Vad skulle hon ta sig till om hon förlorade honom? Hon skulle aldrig kunna älska någon som hon älskade Thomas, det var en sak hon var övertygad om trots hennes unga ålder.


Då maten för hans del var avslutad så lutade han sig tillrätta bakåt mot soffans ryggstöd. Han kände sig väldigt mätt och belåten och han hoppades att Sophie också skulle passa på att äta sig mätt. Stora mängder mat hemma hade hon knappast tillgång till. Alla hade det inte bra ställt vilket var tråkigt och orättvist på så många sätt. Tyvärr så räckte det inte bara med att Caspian var av den åsikten, men han hade makten att kanske kunna påverka saken.

Thomas kysste henne mjukt och försiktigt, kunde aldrig få nog av henne. Ibland kunde hon göra honom galen med hur hon retades och höll på, men han älskade henne så otroligt mycket att det inte gjorde något. Han visste - och hon visste det nog antagligen med - att hon hade honom runt lillfingret på många vis, hon kunde få henne hur irriterad som helst men ändå var han alldeles för svag för henne för att faktiskt kunna bli arg på henne eller vara sur någon längre stund.

Sophie log brett mot honom och hade snart också hon ätit klart, det var utan tvekan den bästa måltiden hon ätit på länge. Hon lutade sig bak igen på soffan, såg lite snabbt och tveksamt på Caspian innan hon försiktigt lutade sig mot honom istället, ville vara nära honom.

Efter en stund avslutade hon kyssen och öppnade ögonen för att låta blicken glida över hans vackra ansikte. En blick på honom och hon kunde glömma bort att resten av världen existerade. Thomas var hennes allt. Hennes hem, hennes trygghet. Då hon ägnat några ögonblick åt att bara studera hans ansikte lutade hon sig närmare för att mjukt kyssa honom igen.


Då Sophie lutade sig mot honom la han armarna om hennes midja. Därefter lutade han sitt huvud mot hennes och blundade för att låta ögonen vila några sekunder. Han var väldigt glad över att ha henne där. Han tyckte att hon hörde hemma hos honom. Och han hos henne. Han hade aldrig haft lika starka känslor för någon annan som han hade för henne.

Thomas såg tyst på henne, beundrade hur otroligt vacker hon var. Han kunde inte fatta ibland vilken tur han haft att hon också gillade just honom av alla, även om han ibland inte kunde förstå vad hon såg i honom. Hur hade han ens klarat sig tidigare utan henne? Han visste inte riktigt och hoppades att han aldrig skulle behöva ta reda på det heller, han skulle aldrig klara sig utan henne. Hon hade kommit att betyda så otroligt mycket för honom. Han besvarade mjukt hennes kyss och lät samtidigt händerna vandra från hennes rygg ner mot låren istället, hade rentav svårt nästan att hålla händerna i styr när hon var nära.

Sophie log nöjt, drog in hans härliga doft och njöt av att få vara så nära honom. Hon slöt tyst ögonen för att bara njuta av att känna sig nära honom.

Då hon den kalla höstmorgonen för länge sedan, så kändes det som nu, då hon träffat Thomas och försökt stjäla hans pengar hade hon aldrig trott att hon en dag skulle befinna sig i den här situationen. Livet slutade verkligen aldrig med att förvåna en. Hon var glad över att hennes liv såg ut som det gjorde nu, hon skulle inte vilja ha det på ett annat sätt. Alysia log svagt mot hans läppar innan hon långsamt särade på sina läppar, som ett erbjudande för honom att ta mera för sig.


Caspian kramade omedvetet lite hårdare om Sophie. Visst hade han en gång varit förälskad men fått sitt hjärta krossat. Det hade tagit tid för honom att samla ihop alla bitar, och han hade intalat sig själv om att han aldrig skulle hitta någon som den tjejen igen. Så dramatisk han hade varit som femtonåring. Tanken fick honom nästan att skratta. Med ett lågt hummande läte började han dra fingrarna genom hennes mjuka lockar.