PRS Aphrodite & wolfy

”Men om hon skulle vara vid liv då?” envisades hon och tittade upp på Killian, ”om hon skulle vara vampyr?” Då skulle hennes liv antagligen inte se ut som det gjorde nu. Hon skulle inte ha kommit Killian nära och hon skulle med största sannolikhet inte ha träffat Tara heller.

”Ganska söt?” upprepade Jo och kopplade på sig en tillgjort sårad min samtidigt som hon vilade handen mot sitt hjärta, ”är det allt vad jag är? Ganska söt?” Hon gav ifrån sig en djup suck och lät även underläppen darra till en aning för att vara extra dramatisk.

Killian suckade.
"Jag vet inte. Förmodligen skulle vi inte vara här i Maidstone, Tara skulle aldrig ha fått sin själ tillbaka och vi skulle ha bott någon annanstans" sa han och tittade på Meila.
"Men det är inte mitt liv nu, här och nu är mitt liv. Du är en del i mitt liv nu" sa han med ett leende.

Tara skrattade och bet löst i Jos darrande underläpp.
"Du har då alltid varit en drama queen" sa hon med ett flin.
"den bästa drama queenen jag vet" la hon till med ett leende.

"Men skulle du vilja att ditt liv såg ut på ett annat sätt då? Skulle du vilja att hon fortfarande var vid liv?" Meila rynkade nästan förargat på pannan: visste inte vad det var hon egentligen var irriterad på. Antagligen var hon bara ute efter någon sorts bekräftelse på att hon var lika bra som Juliette en gång hade varit om inte bättre. "Om du hade haft chansen - skulle du ha gett henne ditt blod då? Skulle du ha velat se henne omfamnas så du kunde spendera ditt liv med henne?"


Nöjd över att ha Tara i sina armar igen sken Jo upp i ett stort soligt leende, fladdrade oskyldigt med sina långa ögonfransar precis som om hon inte förstod vad den mörkhårige menade med drama queen.
"Hur står det till med din bror då?" frågade hon. Jo var inte direkt bästa vän med Killian men de kom överens med varandra vilket var huvudsaken.

Killian tittade på Meila.
"Då hade jag sagt ja direkt. Att dela ett evigt liv med någon man älskar är fantastiskt, Tara kan berätta allt om det när hon kommer tillbaka. Nu, med dig i mitt liv, hade jag inte gjort det, du är här och nu, i mitt liv just nu" sa han och log lite.
"Juliette är mitt förflutna, någonting som är en del i mitt liv som inte finns kvar längre" la han till och tog Meilas hand.


Tara log.
"Det är bra med honom, han är glad nu när jag har fått min själ bortryckt. Han slits för sina känslor för jägaren jag pratade om innan. Han vågade inte riktigt bekräfta dem innan på grund av alla erfarenheter med Juliette - men nu när hon är vampyr kanske det är lättare. Jag stack precis när Meila blev omfamnad så jag har inte sett honom sedan dess. Jag har en viktigare person att umgås med" sa hon och log kärleksfullt mot Jo. Var det möjligt att älska en person mer?

Meila sneglade ner då han tagit hennes hand i sin.
"Men jag är inte Juliette." Hon insåg sekunder efter hur fånig hon lät. Det var ju självklart för alla att hon inte var Juliette och aldrig skulle kunna bli som den kvinna Killian älskat. Men hon hoppades att det var något Killian inte kände sig alldeles för förtvivlad över, att han någon dag skulle kunna älska henne så som han älskat Juliette.


"Åh, berätta mera." De blå ögonen sken av nyfikenhet. Jo älskade drama, romantik och lyckliga slut. Trots att hon aldrig träffat den här jägaren som hon hört talas om under kvällen så var hon mycket intresserad av att höra om tjejens relation till Killian. Det var ganska obegripligt för henne att höra att Killian, som varit en väldigt brutal vampyr efter Juliettes död, hittat någon som kanske kunde lugna ner honom en aning. "Han slits för sina känslor?" upprepade hon som en uppmaning för Tara att förtydliga vad hon menade.

Killian log.
"Det vet jag. Du är Meila, du är en helt annan person. Bara för att jag har älskat Juliette en gång i tiden betyder inte det att jag inte är kapabel till att älska igen" sa han och tittade på Meila.

Tara skrattade.
"Bara för att du gillar drama" sa hon och flinade.
"Han har tyckt om henne sedan första dagen de sågs i vuxen ålder, men någonstans i hans hjärna sitter rädslan att om han skulle släppa in en människa i sitt liv igen så skulle historien upprepa sig. Han är rädd att han ska bli Angel igen, om något skulle hända sagda människa. Nu kanske det blir lättare, med tanke på att Meila råkade bli vampyr. Jag är ganska säker på att hans känslor är besvarade, jag är ju ändå en kärleksexpert" sa hon och skrattade till åt det sista hon sa. Hon hade ju faktiskt hittat Juliette åt Killian en gång i tiden, och det var hon som hade initierat att Meila skulle bo hos dem. Plus att hon hade hittat Jo till sig själv för så längesedan, vilket hon också var fantastiskt glad över.

Meila putade fundersamt med läpparna. Hon var inte helt övertygad men hon visste inte ens själv vad det var som bekymrade henne så mycket. Killian var hennes första när det kom till i princip allt: hennes första kärlek, första pojkvän, första kyss.. Men vad var hon för honom? Hon oroade sig för att hon aldrig skulle kunna vara lika viktig för honom som Juliette hade varit, att han aldrig skulle kunna älska henne på samma sätt.


"Så han är inte rädd längre för att hon råkade bli vampyr?" Jo la huvudet på sned. Lättare skulle hon inte direkt vilja påstå att det skulle bli och det av egen erfarenhet. Hon hade förvandlat ett par människor till vampyrer. Nyblivna blodtörstande varelser var oförutsägbara och känslomässiga vrak. Det skulle ta år innan de fick ens en tiondel av den erfarenhet som äldre vampyrer hade. Nu undervärderade hon inte någon i den här situationen utan hoppades istället att det skulle lösa sig. "Det är ju bra om din bror hittat någon som han förhoppningsvis älskar." Hon gav Tara en kärleksfull blick och flätade samman deras fingrar igen.

Killian var tyst och lät sin hand vila på Meilas.
"Hur känner du dig?" frågade han och tittade på henne. Hon var trots allt mitt i en omvandling, det var ingenting som man tog lätt på.


Tara ryckte på axlarna.
"Det är lättare att älska en annan vampyr än en människa" sa hon och lutade huvudet mot Jos bröstkorg igen.
"Plus att Meila är tuff, hon klarar omvandlingen, det är jag säker på" la hon till och lekte med fingrarna som Jo hade flätat ihop. Taras tankar stannade på Meila, och hon hoppades att allt gick bra. Killian hade ju inte ringt, så Tara förutsatte att allt var okej.

Med en liten axelryckning gnuggade hon handflatorna mot tinningarna och skakade smått på huvudet.
"Jag går och lägger mig." Hon kände sig trött men samtidigt klarvaken tack vare alla tankar och känslor som hon inte kunde lägga band på. Vid dörröppningen stannade hon till för att vända sig om mot Killian. Hon ställde sig på tå för att lätt pussa honom på kinden innan hon fortsatte in.


Tankspritt betraktade Jo den mörkhårige kvinnan en lång stund innan hon sken upp i ett leende.
"Du är den mest otroliga kvinna jag någonsin träffat och det säger ganska mycket med tanke på min ålder." Tara var fantastisk på så många olika sätt. Hon hade hjälpt Jo igenom en hel del trubbel och skulle det inte vara för Tara skulle Jo inte vara den person hon var idag. Hon hade mycket att tacka sin käraste för.

Killian nickade.
"Sov så gott, och väck mig om det är något" sa han och strök henne över kinden innan Meila gick genom balkongdörren. Han gick efter henne och gick ut genom rummet och bort till sitt eget. Hans egna tankar snurrade i huvudet. Han öppnade dörren till sin balkong och satte sig där. Han undrade svagt när Tara hade tänkt komma hem, han behövde rådfråga henne.

Tara skrattade till.
"Man blir som man umgås" sa hon och kysste Jo på hennes mjuka läppar. Hon drog handen genom det blonda håret och skrattade till.
"Tänk hur mycket vi har gått igenom egentligen, och ändå så ligger vi här, bredvid varandra som om ingenting hade hänt" sa hon och placerade sina läppar på Jos nyckelben innan hon vilade huvudet mot hennes bröstkorg igen.