rollspelare & tippest prs

"Lova att du inte glömmer mig." sade hon tyst och smekte hans kind. "Att jag inte bara är en av de många flickorna du legat med." lade hon tyst till och vek undan med huvudet. Hon skämdes nästan över sina tankar men för henne så var han hennes första, hur många han varit med visste hon inte och hon var rädd att hon skulle bli en i mängden för honom när han skulle vara så speciell för henne. Hon smekte hans nacke och vände försiktigt blicken mot honom igen, kunde inte göra annat än att önska att han inte tog det på fel sätt heller.

Han höll kvar blicken på henne under hela tiden som hon pratade, och en stund därefter. Var det så hon tänkte om honom? Var det verkligen så han framstod?
”Jag kommer alltid minnas dig”, svarade han hest och begravde ansiktet i hennes hår. ”Jag lovar.” Han andades in doften av hennes hår innan han sträckte på nacken igen och placerade en kyss på hennes läppar, och kände hur värmen började spridas i hans kropp igen.

Sophia nickade lite och kramade hårt om honom, ville inte släppa taget. Hon besvarade återigen hans kyss och drog lätt med händerna över hans rygg. Hon hade fått det hon behövde för att vara säker på att det hon gjorde var rätt och att hon inte skulle ångra sig. Hon slöt ögonen och lät sina fingrar pilla med hans byxor lite, vågade inte riktigt dra av dom själv så tänkte låta honom göra den äran.

Han förstod hinten och eftersom hon verkade högst tveksam drog han av dem själv. Han fortsatte att placera kyssar från hennes hals, ner till nyckelbenen och vidare, längre ner.

När de var klara så la han sig bredvid henne och drog täcket över de båda. Hans puls var aningen förhöjd och hans andning var om än lite ansträngd, så han lät det bli tyst i några minuter innan han vände blicken mot henne igen.
”Jag kommer sakna dig”, viskade han när omständigheterna gjorde sig påminda ännu en gång. Det kändes som ett slag i magen, eller tusentals knivstick i hela hans kropp.

"Finns det inget vi kan göra? Om du pratar med din far kanske? Han tycker om dig, mer än vad han gillar mig iallafall." sade hon tyst och tittade upp på taket. Hon kurade ihop sig i hans famn och försökte att inte bli påmind om smärtan som kröp fram för varje sekund. Det var fakta. Förlovningen var bruten och hon skulle tvingas lämna det franska hovet. "Jag kommer försöka få en allians med Spanien." sade hon tyst och kollade på Henri.

Han skakade på huvudet. Han önskade att han kunde få låna bara en gnutta av hennes naivitet; det skulle gjort livet lättare. Mycket, mycket lättare.
”Han är väldigt bestämd”, svarade han kort och burrade in ansiktet i hennes hår. Hennes ord om Spanien, en av Frankrikes största hot, fick tårarna att bränna bakom ögonlocken. Inte bara för att hon skulle bli hans fiende; men för att hon skulle bli någon annans. Han klarade inte av att säga något utan lät bara en tår rinna ner för hans kind.

Sophia blundade hårt då hon kände hur tårarna började rinna. Det fanns inget hon kunde göra längre, hon la sig över honom och gömde ansiktet i hans bröstkorg. Hon skakade lite på huvudet och försökte sluta gråta.
"Jag vill inte lämna dig, jag kan inte..." sade hon tyst och satte sig sedan upp. Hon rynkade lite på pannan och smekte hans kind, tänkte svälja sin stolthet och prata med kungen. Ifall inte det gick så skulle hon lämna hovet, tänkte inte ge upp Henri så lätt.

Hennes tårar på hans bröstkorg var kalla och obehagliga. Alla former av gråt var obehagliga, ärligt talat. Henri hade svårt att hantera sådana starka känslor; även fast han hade en stor förståelse för hur Sophia kände sig. Han torkade bort bröstkorgarna från sin bröstkorg med täcket när hon satte sig upp.
"Jag följer med dig till Skottland", ett slag av impuls slog till honom och han tog tag i hennes hand som hon lagt på hans kind. "Jag... Jag följer med dig. Okej?"

Sophia reste sig upp och tog på sig sin underklänning, hade bett om enklare så att hon själv kunde ta på sig dom. Hon spärrade lätt upp ögonen när hon hörde Henris ord, trots att det värmde hennes hjärta så kunde hon inte acceptera hans förslag. Hon smekte lätt hans kind och skakade lite på huvudet.
”Nej, Henri. Jag kan inte komma dit med dig, ogift och allt. Dessutom hade din far aldrig tillåtit det.” Sade hon tyst och svalde hårt. ”Jag ska försöka prata med honom, säga att jag älskar dig...” sade hon försiktigt och kollade på deras händer.

Han blundade hårt för att förhindra fler tårar från att rinna ner från hans kinder och droppa ner på hans bröstkorg. Hans blick följde henne då hon reste sig och drog på sig underklänningen; han kunde inte förstå att det förmodligen var första och sista gången han skulle få se henne göra så. Det kändes precis som att någon höll i hans hjärta och klämde så hårt den bara kunde, tills att det tillslut brast. Det kändes som att det skulle brista vilken sekund som helst. Hur skulle han återhämta sig från ett brustet hjärta?
”Snälla”, viskade han, oförmögen att prata i normal samtalston - hans röst skulle spricka. ”Jag följer med dig. Jag bryr mig inte om Frankrike jag vill bara... Ha dig.” Han suckade tungt och tittade bort från henne. Han ångrade redan vad han sagt. Frankrike var hans liv - det var klart han brydde sig om Frankrike. Men han hade blivit osäker på om Sophia betydde mer än så.