[PRS] Theida & yehet

"Så du seriöst skaffade en flickvän för att vara snäll mot mig, det är nog den största lögnen jag hört på länge," får Anthony ut sig, han känner sig alleles tom när han stannar upp för att svara den äldre.
"Anthony.. sch, ni kan prata om det imorgon," ber Allison och tittar på sin vän, hon vill inte att Anthony ska säga något han kommer att ångra.
"Det var inte meningen att ignorera mig, men ändå gjorde du det?" han känner sina käkben spännas och sin blick stirra ner mot marken. "Det bevisar bara att du inte behöver mig, och jag vill fan inte ha din hjälp längre," han försöker att gömma de brinnande tårarna med sin hand över ögonen, medan hans axlar sviker honom och börjar darra. "Du har fan haft flera flickvänner innan, så varför i helvete kan du inte låta mig ha en ostört när jag inte sagt ett skit till dig," Allison tar tag i hans hand, men sjuttonåringen slår snabbt bort den. "Jag går själv," klumpen i halsen går inte bort, och det är ett under att han ens kunnat prata alls med den fast hela dagen.

"Ja, det gjorde jag. Sen är det ditt val om du väljer att tro på det eller inte" suckar han. "Jag var upptagen, jag hann inte kolla mobilen. Det var inte som om jag valde att ja, nu ska jag ignorera min bästa vän, fan va kul" försöker han förklara men Anthony verkar inte vilja lyssna på honom. Det bevisar bara att du inte behöver mig, och jag vill fan inte ha din hjälp längre. Orden ekar i hans huvud. "Anthony, snälla-" men han fortsätter prata och avbryter honom. "Ja, det är ju exakt därför jag skaffade en flickvän, för att du ska kunna ha din flickvän ostört utan att jag ska klaga på att jag är avundsjuk. Kan du bara sluta klaga och vara glad för det lilla jag gör för dig istället" suckar han.

"Men jag hade fan inte en flickvän ostört, du..." Anthony tappar orden, varför bråkar han ens. Är det en försvarsmekanism? Han förlora sin mamma, sin lillebror, och nu skjuter han bort Ray? "Vänner ska fan inte bli avundsjuka när den andra är glad okej? Jag trodde du kunde vara glad att jag för en gångs skull hade en flickvän, istället för att skaffa en egen bara för att, som att det vore en jävla tävling." varför kan inte tårarna bara sluta förstöra? "Och att du ignorerar mig låter precis som något du skulle göra, du hade inget problem att göra det när det kom till dina förra förhållanden."
"Anthony.. Vänta," säger Allison när den yngre börjar gå över vägen. Bilen tutar högt, och ännu en gång behöver en annan bil bromsa snabbt. Sjuttonåringen tittar på mannen i bilen med höjda ögonbryn och håller upp sina armar i mellanhöjd när han Irriterat svär på honom. "Anthony!" Allison skyndar sig snabbt efter och tar hans hand. "Förlåt," ber hon ursäktande till mannen innan hon drar med sin vän. "Försök prata med honom imorgon istället, okej?" säger hon till Ray.

"...vad fan vill du att jag ska göra" säger han tyst. "jag försökte att inte vara avundsjuk, jag försökte vara glad för din skull, men det var svårt. Så jag skaffade en flickvän för att försöka göra saken bättre. Jag tänkte att hon kunde göra mig glad samtidigt som jag slipper vara avundsjuk på dig.. Men när jag skaffar en flickvän så klagar du bara på att jag har en..". Visserligen var Anthony full, och mycket av det han sa nu skulle han säkert ångra imorgon. Men ändå kändes det på något sätt som att Anthony var ärlig nu. Som att han kunde säga att han kände nu när han var full. Och det kändes hemskt. Det var som att det kom slag på slag i Rays ansikte. Hur kunde han vara så jävla dum. "Jag-.... jag har aldrig menat att ignorera dig Anthony, det vet du" säger Ray tyst innan Anthony försvinner över vägen. Han nickar kort åt Anthonys flickvän innan de båda försvinner därifrån.

Anthonys schema gör honom inget bättre, visserligen behöver han inte sitta i ett klassrum där det finns stor chans att han kommer börja gråta, men schemat gör inte en större skillnad för honom. Han sitter i det lilla grupprummet med soffor och filtar, han brukar alltid gå dit under håltimmar. Då är det skönt. Men nu känner han sig så jävla ensam, även om hans mentor kommer och kollar in på honom ibland. Anthony kan gå när han vill, vilket han antar är bra, men vart skulle han gå? Han har fått en fosterfamilj som verkar rätt trevliga ändå, men han pratar aldrig med dem. Oftast spenderar han nätterna hos Allison eller Liam, Ray har han inte orkat kontakta alls. Han sitter med sin macbook i knät och försöker skriva klart en uppsatts, men det slutar upp med att han lutar huvudet mot ryggstödet på soffan, och bara lyssnar på musiken. Han känner sig patetisk för att han är så deppig.

Lektionen är slut och Ray går ut ur klassrummet. Han hade inte pratat något med Anthony sedan den kvällen. Han var rädd för att Anthony skulle ha varit helt ärlig den kvällen. Tänk om han faktiskt menade allt han sa. Tänk om han verkligen tycker det. Det bevisar bara att du inte behöver mig, och jag vill fan inte ha din hjälp längre. Orden ekade om och om i hans huvud. Även om han var rädd för vad Anthony skulle säga så visste han ändå att det inte gick att skjuta upp det längre, han var tvungen att prata med honom så snart som möjligt. Då han inte sett Anthony något så bestämmer han sig för att leta upp hans flickvän och fråga om hon vet vart han är. Efter att han lämnat sina grejer i skåp så går han dit han tror att han borde kunna hitta henne. Och mycket riktigt, på en av bänkarna satt hon. Ray går försiktigt fram till henne. "Hej, uhh. Jag skulle gärna vilja prata med Anthony om, ja, det som hände. Har du någon aning om vart han är?" undrar han med ett svagt påtvingat leende.

Allison sväljer hårt ner biten i mackan hon köpt från kiosken när hon får syn på Ray.
"Ehm.. han ville inte direkt prata med dig.." hon harklar sig lite men skakar på huvudet. "Men han är antagligen i ett ut av grupprummen, i tvåornas korridor då alltså," Allison tar en ny tugga av sin macka innan hon lägger fram lite pengar till Ray. "Jag hade tänkt köpa lunch till honom från kiosken, men du kan ta med det istället, eller hur?" undrar artonåringen och höjer lite på ögonbrynen mot sin väns förälskelse. "Tvinga inte något ur honom bara."

han ville inte direkt prata med dig. Ray känner hur det lilla hoppet han hade sjunker. "Oh.. okej" Säger han lite besviket. Men trots det så berättar hon vart Anthony befinner sig någonstans, och ber Ray köpa lunch åt honom. Han tar emot pengarna och nickar "Ja, självklart" Svarar han och kollar bort mot kiosken. "Nejdå" säger han och går sedan till kiosken för att köpa lunch åt Anthony. Själv är han inte speciellt hungrig, men han köper en macka och lite choklad till Anthony. Han visste att Anthony gillade choklad, han brukade ofta köpa choklad till Ray och sen äta upp mer själv än vad Ray gjorde. Han tänkte att chokladen kanske skulle få honom på lite bättre humör i alla fall. Han tar grejerna och börjar gå mot grupprummen i tvåornas korridor. Han öppnar dörren och kollar in. "Anthony?" Och mycket riktigt, där sitter han i en av sofforna.

Anthonys ögon for snabbt upp från datorn och fäster sig på det bekanta ansiktet vid dörren.
"Det är det jag heter.." mumlar han och tittar tillbaka mot skärmen, medan han antecknar i sitt lilla block. Sjuttonåringen drar de vinröda ärmarna på sin hoodie över sina händer efter han fixat till luvan över hans huvud. "Skickade Allison dig hit eller..?"

Ray går in i rummet och sätter sig bredvid Anthony i soffan. "Ja, eller asså, Jag frågade henne vart du var och hon sa att du antagligen var här" Säger han försiktigt. Han vill verkligen inte råka irritera Anthony på något sätt, så det är bättre att ta det lite extra försiktigt. "Hon bad mig att köpa lunch till dig också" Säger han och räcker över mackan och chokladen till Anthony. "Jag eh.. ja jag ville bara prata lite, kolla vad fan som händer liksom.. Och säga förlåt" säger han och kollar bort lite. Han hade så många frågor som han bara villa slänga ut över Anthony, men han visste att han borde försöka ta det lugnt istället.