[PRS] Back to shcool

Efter Ren gått så sitter jag och Jace i helt tysta, det är liksom den typen av blandad tystnad som både är pinsam och skön.
"Så vad hade du tänkt göra idag?" frågar jag när tystnaden faktiskt börjar kännas kvävande.
"Jag och Ed skulle hänga med tjejerna...." svarar Jace
"med tjejerna menar du Niki och Lydia eller?"
Jace nickar sakta.
"Du och Ren skulle säkert kunna vara med om ni vill" säger han sen efter en ganska lång stunds tystnad
Jag vill sjukt gärna säga ja till hans erbjudande, alltså att få vara med Niki är ju allt jag vill. Men någonting säger att det bara skulle vara akward med tanke på att Edward ska närvara också
"Jag tror inte din bästis skulle gilla det!" mumlar jag därför tyst

Jag tar på mig samma jeans som igår och drar på t-shirten som mamma packat. Hon måste varit på bra humör när hon packade, för det var min Nirvana t-shirt. Det är en av mina favoriter. Jag rufsar mitt hår under handduken och rättar till det en aning efteråt. Jag vill helst undvika att se ut som att en skata har byggt bo på mitt huvud, även fast det är blött och inte gör så mycket. Jag granskar mitt ansikte. Ibland är det rätt skönt att ha asiatiska gener så jag slipper raka mig så ofta.
Så fort jag kliver ut genom dörren så möts jag av Jace röst.
"Kanske inte..." mumlar han. Direkt efter så reagerar han som att han fått en liten stöt. Han drar ner handen i bakfickan och tar upp sin mobil. "När man talar om trollen..." Han skiner upp när han sätter luren till örat. "Tjena, lever du?"
Utan minsta försök att vara diskret sneglar han på mig när han går förbi mig i den lilla korridoren mellan sovrummet och köket. Jag råkar kolla honom rakt i ögonen och vänder automatiskt bort blicken lika snabbt som den kom. Jag går förbi och lutar mig mot en köksstol.
"Vad händer?" frågar jag Rachel.

"Uppenbarligen blev vi precis med bjudna att hänga med Niki,Lydia,Jace och Edward" svarar jag (och ni anar inte hur mycket tanke kraft det tog att inte kalla Edward för Mr Titan)
Ren nickar bara tyst som om han inte vet vad han ska säga eller något.

Jag vet inte riktigt hur jag ska känna om det... Mitt antisociala jag känner redan att det har varit mycket nu sistone, och nu ska vi kanske iväg igen, med Edward och allt. Plus att jag vet inte hur bra det är att Jace låtsas som att han inte är sjuk. Jag är ingen doktor och han har fått sin medicin, men med tanke på hur illa det var igår (han kunde ju knappt stå upp) så borde han nog vara hemma minst några dagar till. Det känns dock lönlöst att säga till honom, så jag vet inte.
"Vad känner du?" frågar jag Rachel igen och trummar med fingrarna mot stolsryggen.
Jag känner att jag borde gå, men jag vet inte.

Ren bara rycker på axlarna, har verkar vara precis lika mycket i ett dilemma som jag. Jag vill ju verkligen träffa Niki men Mr. Titan vill jag undvika.

Jag drar handen genom håret som fortfarande är en aning vått från duschen. Situationen som jag är i med Jace är inte lik någon social situation jag varit med någon annan. Jag var redan inget vidare på att hantera sociala situationer, men den här har jag ännu mindre kontroll över, vilket nästan skrämmer mig lite. Fast på något konstigt vis så är det något som håller mig kvar. Innerst inne så är det nog en bra rädsla jag känner, som den man känner innan man ska gå på en bergochdalbana.
Efter några minuter öppnas dörren vid slutet av korridoren. Ut kliver Jace med telefonen halvvägs ner i fickan. Jag hade inte ens lagt märke till att det var ett rum där förrän nu.
"Jaha." säger han till sist. "Det verkar som att det bara blir vi och tjejerna då."
Han var ju inte överlycklig, men han lät inte särskilt besviken på att Edward inte kunde komma.

Jag känner att mina mungipor åker upp i ett stort leende.
"Vad synd att Edward inte kunde komma" ler jag
Jace verkar uppfatta ironin i min röst (eller så ser han bara att jag ler). Han sucker och går sen fram till Ren
"Kan vi prata sen?" frågar han lågt
Ren rodnar och jag tycker nästan lite synd om honom att vara så pass introvert som han och samtidigt vara kär i en person som man "hatar" måste vara ganska jobbigt.

"Visst" svarar jag lågt, lite skakigt. Jag svär åt mig mig själv inombords för att jag alltid reagerar sådär varje gång han kommer nära. Det går bara inte att kontrollera. Han nickar i bekräftelse och backar undan en aning.
"Så, när tror ni att ni är klara att ge er av?" frågar han sedan. "Niki och Lydia kan möta upp oss om typ en halvtimme."

"Uhm jag ska nog klä på mig ordentliga kläder och borsta tänderna, men sen kan är jag klar" säger jag (undra om Niki kommer gilla min frisyr)
Jace nickar till svar.

"Säg till när du är klar att gå då." fortsätter han. "Jag samlar ihop det sista av mina grejer, men det är typ ingenting så jag är så gott som klar." Han vänder sig till mig. "Du då?"
Jag tänker efter lite. Jag är i princip klar jag med, jag hade ju inget annat än kläder och toagrejer med mig. Om inte mitt hår hinner torka hyfsat den här halvtimman kan jag bara dra på mig min mössa eller nåt.
"Jag är typ klar jag med." svarar jag till slut och flyttar händerna från stolsryggen till mina fickor. Jace klickar med tungan och gör fingerguns.
"Bra, bra."

Efter några sekunders tystnad så lägger han handflatan i pannan i en facepalm och skrattar lågt lite förläget "Påminn mig om att aldrig göra sådär igen."
Jag tittar ner i golvet och kan inte låta bli att dra på munnen.
"Den ända stereotypen för bisexuella som du levt upp till hittills..."
Han skrattar igen, mer av förvåning och glädje den här gången. Jag tittar upp och han flyttar handen från pannan för att se på mig.
"Jaså?" Han ler. "Jag tog inte dig för typen som hade koll på stereotyper."
"Att ha koll på nånting behöver dock inte betyda att man gillar det." Fortfarande med ett svagt leende på läpparna rör jag mig långsamt mer åt höger i rummet. "Men de flesta är inte så illa, så jag antar att jag kan låta den här glida..."
En svag känsla av upphetsning börjar bubbla upp i magen.