Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin sitter kvar i soffan, i nästan exakt samma position hela tiden, tills han hör hur ytterdörren öppnas. Han springer då in på badrummet, för att kunna dölja faktumet att han har gråtit ner sig under hela morgonen. Även om tårarna ändå tagit slut för ett tag sen är hans ögon fortfarande helt blodsprängda. Den blonda killen ser på sin spegelbild och suckar åt den. Sextonåringen sätter på vattnet och börjar skölja av ansiktet med kallt vatten och går inte ut från rummet fören han ser någorlunda normal ut.

Hans mamma och Yoongis pappa hjälper varandra att laga deras middag och Jimin sitter kvar i soffan under den tiden, försöker sitt bästa att inte tänka på det som hände tidigare under dagen även om det är svårt. Han och Yoongi har inte pratat något sen morgonen och det märks när Yoongi kommer ut från deras rum för att äta middag. Eller han gör inte det, han bara tog något från kylskåpet och gick tillbaka igen. Men han kollade inte ens på den yngre killen, Jimin kunde dock inte hålla sig från att kolla på honom. Hans blick gick automatiskt till den äldres kropp när han kom ut även om det egentligen bara gör ont. Men det kan han inte visa för deras föräldrar, så under hela middagen och senare in på kvällen måste han försöka vara glad och samtalsvänlig även om hela han gör ont. Tillslut, när han inte orkar längre, går han in på badrummet för att fixa sig. Han vill egentligen inte sova, han orkar bara inte vara ute med de två vuxna. Innan sextonåringen går in till sovrummet han delar med den mörkhåriga killen rör han sina ben mot köket, tar ut en liten sked. Jimin vet mycket väl att Yoongi inte tog något att äta med, han kan bara tänka på varför men han vill att den äldre ska få i sig något. Därför, utan att säga något, lägger han bara den silvriga skeden bredvid den oöppnade burken med kvarg innan han går över till sin egen säng igen.

Yoongi hade dragit en svart tjocktröja över huvudet innan han lagt sig ner i den mjuka madrassen. Från hans svarta, slitna hörlurar så kommer The Olympian av Luke Gawne ut och den mörkhåriga killen låter sina ögonlock sakta falla ännu en gång. Det är lugnande att bara ligga i sin säng och lyssna på musik, det är något han vant sig vid att göra när han inte kan spela in sin egna musik. Och just nu vill han ärligt talat bara tillbaka till studion, rappa ut allting han har på hjärtat och spela in. Han jobbar alltid bättre i de här stunderna. Men han är även rädd över att han kanske inte kommer orka med det längre. När han för första gången blev deprimerad så orkade han seriöst inte göra ett skit. Han vill inte att det ska bli så dåligt igen.
Den artonåriga killen är precis på väg att somna när han hör hur dörren öppnas, vilket får honom att öppna sina slutna ögon. Han hade nästan glömt bort att han delar rum med Jimin, som nu lägger en sed bredvid den oöppnade kvargen. Det gör inte en så stor skillnad, dock, eftersom att hans aptit fortfarande är på andra sidan jorden. Men han borde antagligen säga tack iallafall, men Yoongi får inte ut sig någonting. Inte ens när hans pappa öppnar dörren och säger att de ska ut på sjön och ro, och frågar om de ska med. Yoongi skakar bara enkelt på huvudet och hans pappa vänder blicken mot Jimin, vilket gör att Yoongi vänder på sig så att han ligger på sida. Med ansiktet mot väggen.

Jimin ser nervöst på den äldre killen på andra sidan rummet, orolig för hur han mår. Han har ju inte ätit på nästan hela dagen, förutom lite bacon. Den äldres pappa kommer in i rummet, frågar om de två killarna vill följa med ut på sjön.
"Nej tack", säger den blonda och skickar iväg ett leende till den äldre mannen som nickar och stänger dörren till sovrummet. Sextonåringen ser på den andra killen i rummet, vet att han är vaken då han rörde på sig när pappan kom in. Jimins blick går från den mörkhåriga till hans nattygsbord, han har fortfarande inte rört kvargen som står där. Den yngre suckar lågt, väntar tills han hör ytterdörren stängas för andra gången idag.
"Yoongi ... ät. Snälla." Han får knappt ut orden, egentligen. Hans röst har blivit hes efter att ha gråtit så mycket under dagen men orden ska ändå ha varit tillräckligt höga för Yoongi att höra, även om han har hörlurar på sig.

Jimins röst är hes, tyst, och Yoongi vet att det är hans fel att den är det. Jimin har uppenbarligen gråtit, både på grund av allt han berättade, men också för att han bara stack därifrån. Och Yoongi hatar sig själv för att han fått den yngre att gråta, Jimin har gråtit på grund av honom. Men samtidigt så spelas tidigare händelser gång på gång i hans huvud, det slutar inte. Hur han legat tätt intill Jimin på morgonen, känt sig säger och lugn. Hur han blivit omkramad av den yngre när han berättat sin livshistoria. Hur Jimin inte sagt att han älskar honom tillbaka. Hur han legat i samma säng hela dagen utan att äta något, precis som två år sedan. Hur hans pappa inte lagt märke till honom, även om Yoongi inte hade velat att han skulle göra det, så skulle det kännas bra om han velat prata med honom.
Att äta är inte någonting han bekymrar sig över alls, han kan svälta ihjäl inne i stugan, det kanske till och med skulle vara bättre. Låta sin kropp ruttna iväg, så att han kanske kan träffa sin bästa vän igen, i himlen eller vart fan man kommer när man dör.
Men ännu en gång, så vill han stanna där med Jimin, även om han o vetet krossat den lilla delen av Yoongis hjärta som fanns kvar.

Yoongi låter sina hörlurar falla runt hans nacke och sätter sig upp i sängen. Ja, han kommer helt klart ihåg hur hans pappa sagt precis de där orden för två år sedan. Och när han inte följt sin pappas bedjande, så hade han fått ännu en till medicin att ta varje dag. Men han slutade ta den efter ett år, då hans ätstörningar inte var lika extrema. Men han vill inte gå tillbaka till att sitta framför en psykolog dag in och dag ut.
Yoongi drar till sig kvargen utan att säga något till den blonda killen i rummet, och drar av det lilla papperslocket innan han tvingar i sig en sked.

Den blonda killen ser på Yoongi när han först ligger kvar i sängen men sedan sätter sig upp för att börja äta. Sextonåringen andas långsamt ut, tacksam över att den äldre killen faktiskt äter. Han vänder inte bort blicken heller, tvingar den att stanna på artonåringen för att vara säker på att han äter upp, vill inte att han ska börja med att bara äta piller igen som han sa att han gjorde inte. Tabletterna ... Den äldre hade sagt att han började ta droger, och Jimin kan inte låta bli att tänka att det han tar nu faktiskt är droger. Även om det inte visar några symptom på det ... Tänk om det faktiskt är så. Nej, han ska inte tänka så. Det är bara så att Yoongi ska må bättre, bli lugn. Förhoppningsvis är han lugn nu men antagligen är han inte det, inte ens Jimin är lugn nu. Hur ska han då tro att Yoongi är det?

Jimin biter hårt i sin läpp, hatar att känna att han inte kan prata med den mörkhåriga killen. Han önskar att det skulle vara som imorse, att de två killarna skulle kunna vara så nära varandra. Inte känna som att de är så långt ifrån varandra ... han hatar detta. Han hatar alla känslor han känner och hur ont det gör i hela kroppen och han undrar om det är så den äldre känner. Eller egentligen, han vill hur allt den äldre känner känns. Men Jimin är ändå ganska säker på att han vet. Han har haft alldeles för många timmar på sig att tänka, det måste liksom vara så som det känns, annars skulle det väl inte göra så ont som det gör nu. Eller hur? Och han vill inte känna såhär längre, han vill inte att den äldre ska vara ledsen heller. Han vill inte att den äldre ska stänga in sig på rummet under hela veckan, på grund av den yngre. Eller, sextonåringen vet inte om det är hans fel men det känns som det. Annars borde väl inte den äldre ignorera honom ...? Den blonda tar ett djupt andetag, lägger händerna på kanten av sängen medan tårar börjar bildas i hans ögon igen. Han är rädd, både för sig själv och för hur den äldre kommer att reagera. Han tar ett djupt andetag och han känner hur tårar börjar rinna ner från hans puffiga kinder, ner på det kalla golvet där hans fötter också vilar. Han öppnar lätt munnen, måste förbereda sig själv innan han faktiskt vågar få ut orden som ligger längst fram på tungan och som faktiskt har gjort det ganska länge nu.
"J-jag älskar dig också ..."

Orden som kommit ur den yngres mun får Yoongi att stanna till. Skeden med kvarg som han precis varit på väg att skjuta in i sin mun stannar till innan den faller ner till den lilla burken. Yoongi sväljer lite ut av den rosa krämen som han haft kvar i munnen, han vet inte riktigt vad han ska säga. Han hörde på Jimins röst att han var nervös, rädd. Hans ögon visade samma sak de också, nya tårar trillar ner över hans redan puffiga kinder. Yoongi ställer kvargen på nattduksbordet innan han ställer sig upp för att gå fram till Jimin. Han orkar inte bry sig om att Jimin är något av en styvbror, han orkar inte bry sig om att hans pappa är någon, eller några kilometer ifrån dem. Det är lite ironiskt hur hans första kyss med de enda killarna han fallit för har varit i den här stugan. Men Yoongi tänker inte låta Jimin försvinna han också, nej.
Hans armar drog först in Jimin i en kram, innan han strök bort den yngres tårar med sina tummar. Han får så ett sånt starkt slag i magen när han låter sina läppar kyssa Jimins. De är så lena mot hans egna, helt perfekta. Men det hindrar inte Yoongi från att släppa lös flera tårar. För han kommer ihåg hur precis det här hänt förut, och faktumet att allting är så likt, skrämmer honom. Faktumet att Jimin är så lik hans bästa vän skrämmer honom. Hans läppar skrämmer honom, han är rädd för att Jimin kommer göra samma sak. Och då finns det ingen jävla chans att Yoongi kommer kunna överleva.

Jimin sluter direkt sina ögon efter att ha sagt den meningen, hjärtat dunkar hårt i honom och han vågar inte se på den äldre fören han känner hur han dras in i någons armar. Den blonda killen känner direkt igen den äldres doft, och av någon anledning börjar han att gråta ännu mer av det. Han vet inte ens varför, kanske för att all stress han har känt sen morgonen bara rann av honom. Han vet att det han sa var sant, han älskar Yoongi och det känns så starkt även om vi inte riktigt vet hur det borde kännas, är han säker på att han faktiskt älskar den äldre killen.

Den mörkhåriga torkar bort Jimins tårar, även om de inte riktigt är slut än, innan han känner hur artonåringens läppar nuddar hans egna. Han har aldrig riktigt trott att det skulle kännas som fyrverkerier var runt dem, det är sånt som bara händer på film men det är nästan exakt så som den yngre känner. Eller, det är mer som fyrverkerier från hans eget hjärta. Hela han känns varm, han exploderar i varma känslor. Även om han inte riktigt vet hur han ska göra, han bara följer Yoongis rörelser och han har fortfarande händerna på sängkanten. Vågar inte riktigt lägga dem någon annanstans, vill inte att det ska bli fel. För hittills är allt perfekt. Hans första kyss, med den första personen han har låtit sig själv bli kär i. Även om det har varit turbulent ... allt verkar ha löst sig nu, förhoppningsvis. Jimin önskar det iallafall, det skulle sluta perfekt i så fall.

Yoongis tårar lugnar ner sig. Det är som att Minjae säger till honom att det är okej, att det är okej att Yoongi går vidare. Hans röst ekar i hans huvud, hans skratt, hans alltid så visa ord, hans rappning, hans skyddande armar. Men när Minjae röst säger att det är okej, så börjar hans huvud istället att ersättas med Jimins härliga leende, vackra sångröst, gulliga skratt och hans skyddande armar. Yoongi hade velat stoppa sig själv i början av kyssen, men får nya känslor och låter sin tumme återigen stryka den yngres kind.
"Förlåt.." mumlar han mot den blondas läppar och ser in i hans ögon. "Jag har velat göra det där ett tag nu."

Jimin låter sina ögon stängas under kyssens gång, det känns för konstigt att ha dem öppna. Tårarna slutar även rinna ner för hans kinder, vilket han känner att Yoongis också gör det. Sextonåringen känner sig för lycklig för att gråta ... även om en kan böla av lyckotårar också, det känns som en alldeles för lycklig stund för att låta tårar rinna över kinderna. Den äldre bryter kyssen men deras läppar nuddar fortfarande varandra, tillåter Jimin att känna artonåringens andetag på sina läppar och antagligen tvärtom också.
"Samma här", säger den blonda, och börjar att leta efter en av Yoongis som han sedan flätar ihop sina fingrar med. "Förlåt." Han sluter kort sina ögon igen, innan han öppnar dem och ser in i den mörkhårigas. Han saknar redan Yoongis läppar, på något sätt. Det var inte ens längesen han kände av dem, men tillräckligt lång tid för att Jimin ska känna sig tom utan dem mot sina egna läppar. Men han vågar inte riktigt luta sig fram, så han fortsätter bara att sitta såhär med den äldre samtidigt som han ibland kollar på den mörkhårigas läppar.

Yoongi kan inte sluta tycka att det är gulligt hur den yngres ögon flackar mellan hans ögon och Yoongis läppar. Men han bestämmer sig ändå för att retas lite.
"Varför säger du förlåt?" frågar han medan han låter sin tumme smeka Jimins kind som blivit våt från alla tårar.
Det har varit en rätt händelsefylld dag, om Yoongi får säga det själv. Men han är så sjukt glad över att Jimin känner likadant för honom, och faktumet att deras föräldrar inte är särskilt långt borta från dem, stör honom inte det minsta. För just nu, kan han bara tänka på den vackra killen framför honom, som på något sätt älskar honom.