Skriva av sig-tråden

Jag känner mig lite delad just nu, en halva är ledsen för att sommarlovet är slut, och den andra halvan vill att skolan ska börja igen. Den halvan har liksom saknat vanligheten, den trista vardagen som gör att man känner sig normal, medan den andra halvan önskar att det var sommarlov för alltid. Att slippa anstränga sig... fast ändå inte... vad vill jag egentligen???

Åh, det måste ha varit riktigt jobbigt.. Förstår att du måste känna dig sorgsen. Men har du berättat för henne hur du känner? Och att hon faktiskt borde anstränga sig för att få dig att förstå att hon faktiskt är din mamma? Berätta även vad du kände när du var liten, för då kanske hon förstår. ♥

kinshaw: Åh.. Men jag vet inte riktigt.. Men du ska veta att du ÄR tillräckligt. Du är säkert en fin människa med fin insida, det är inte svårt att få en bild utav det när man ser dig skriva, men försök intala dig själv att du faktiskt är tillräckligt, och att det är många som tycker om dig. ♥

Jag har ett problem jag är "kär" i min tränares son! Liksom när jag tänker på han så sirar det i magen. Jag får lägga huvudet på hans axel och vi har nästan kramats, det känns verkligen som om vi har något!!!!!!

Han är rätt så sött och rolig tycker jag. Jag vet inte vad jag ska göra!!!!!!!!

Ska försöka prata med dem... om inte så får de väl inte komma på mina matcher, jag tänker inte be dem komma mer

CallmeDude, tack så jätte mycket, och detsamma! ♥ I will keep trying.

Hold on, you will success! ♥

hatar att mina sociala problem förstör mitt liiiiiiiv

och så känner jag mig inte hemma i mitt eget hem. inte när jag är hos pappa i alla fall. håller mig instängd på rummet, blir jag hungrig passar jag på att springa ner och hämta något när ingen är hemma, för ser han att jag äter annat än när vi äter lunch/middag tillsammans känner jag mig tjock. det är ytterst få saker jag tycker och tänker som jag faktiskt kan berätta för honom. jag klarar inte av att umgås eller prata med honom längre än kanske tio minuter, jag stör mig så otroligt på honom fast han egentligen inte gör någonting, bara hans existens irriterar mig ibland.
har en rätt bra relation till mamma men där hatar jag att vara pga. hennes jävla sambo (eller ah, okej, MAN, eftersom att de tydligen gått och gift sig och verkar ha talat om det för alla människor i världen utom mig, hennes dotter) som, öh, har förstört min barndom totalt.
äääääsch.
vet inte var jag ville komma med detta egentligen.

och efter en hel sommar av dagdrömmar och verklighetsflykter har jag kommit tillbaka till verkligheten igen och börjat tänka alldeles för mycket på att jag inte klarar av att vara ensam, att jag varit det snart ett år, börjat tänka på HONOM igen och brutit ihop, för jag vet ju att han har HENNE nu och att det hade kunnat vara jag istället för henne om jag bara kunde vara tillräcklig någon gång.
ASDFGHJKL hatar hela världen och orkar ingenting för tillfället.

whirlwinds
Du är en fantastisk människa och du förtjänar att må bra Vendela. Jag finns här om du behöver prata om något speciellt, eller om vad som helst egentligen. Det låter klyschigt men jag menar det verkligen, jag är inte bara en nyfiken idiot, jag finns här. Jag känner igen mig i det du skriver mer än vad jag egentligen vill erkänna och det är hemska känslor att bära på :c Jag vet att man vill klara sig bäst ensam och inte dela med sig av tankar och känslor men jag har lärt mig att det inte alltid är det bästa... Kram ♥

Jag blir så sjukt ledsen.
Just nu, är jag galet nervös. Inte den där känslan ni vet som man kan ha ibland när man ska göra något och det känns pirrigt. Utan riktigt j*vla nervös. Jag vet inte om jag fortfarande vill åka till USA, för jag vet inte om jag vågar. Det här är en dröm som jag har haft sen femte klass men nu känns det verkligt och jag vet inte hur det kommer gå.
Det är inte lätt, vilket ofta leder till att jag är på mitt rum, pratar med andra kompisar som ska till USA i telefon, sitter på facebook och snackar med hela den gruppen eller hänger och känner mig någorlunda synlig på mugglis.
Självklart kommer då mamma och skäller på mig, säger att det är sjukligt hur asocial jag är och att hon inte känner igen mig längre. Att hon hatar den jag blivit att hon hellre vill ha tillbaka den där glada tjejen. Men va f*n! Jag ska åka iväg ett helt år, utan några kompisar eller familj. Jag ska klara mig helt själv för första gången i mitt liv. Jag är nervös. Jag gråter mig till sömns om jag inte somnar på direkten vilken är anledningen till att jag stannar uppe halva nätterna och pratar med folk som jag får stöd av eller hänger på mugglis och skrattar.

Åh, vad trött jag blir på detta liv

Savi
Det kanske är bra att du får åka till USA, lära dig att klara dig själv och lära dig att livet har mer att erbjuda än internet. Jag vet att det är svårt att ta sig ut och min mamma säger detsamma om mig, hela min familj säger att jag lever mitt liv genom datorn. Men faktum är att det är där det finns människor som förstår mig och är jag inte värd att bli förstådd?

Jag hoppas att du åker till USA, det blir ett break, en nystart och du kan välja exakt hur du vill leva ditt liv! Gråt ut så mycket som det går och förklara för någon hur du känner, du ska inte behöva bära på känslorna ensam. Berätta för din familj att du är rädd och nervös och otroligt ledsen över att behöva lämna allt. Dom borde förstå, damn girl, du ska åka till USA och bo där!! Det är hur starkt som helst, det förstår du va!? Puss ♥