Medi & Jay Devereux PRS

"Tror inte det. Hon verkar misstänksam mot er. Men jag ska ge ert nummer som ni behagar." Han bugade sig och satte sig i framsätet och körde iväg. När de var utanför hennes port räckte han över ett svart visitkort och önskade henne en trevlig dag och såg att hon kom in ordentligt.

Under dagen var Eduard i sitt rum djupt innom sömn. Men hans vila var avbruten av en knackning vid sin dörr, ingen borde vara uppe vid detta lag, men långsamt öppnades dörren och en ung pojke med fräknar och rött hår kollade försiktigt.
"Yury, kan du inte sova?" undrade han sin adopterade barn som han en gång rädda med att förvandla honom till en vampyr.
Pojken nickade och sprang till hans sida av sängen, Eduard bjöd honom till sängs och de båda somnade till tysnaden av huset.

Dagen hade gått fort och Dana satt vid datorn och läste nyheterna medan musiken spelade i bakgrunden. Håret hade hon inte brytt sig att sätta upp och det hängde över hennes smala axlar. Efter en stund sträckte hon på sig och lät blicken landa på det svarta kortet. Han var ju lite mystiskt. Dana gned sin ömmande nacke. Slängde en blick på klockan och märkte att hela dagen hade redan gott.

Chauffören knackade på Eduards dörr och la händerna bakom ryggen. Han hade lärt sig att vänta.

Eduard rörde sig försiktigt på sig inom sängen för att inte störa Yury och satte sig sedan upp. Hans steg klev mot dörren och han kollade ner på chauffören med en min som talade om irritation.
"Vad är det ni vill?" undrade han, orden kom ut som en kall pust fylld med spikar accenten tjockare än normalt. Det var dag och alla visste att de inte skulle störa honom under dagen, men chauffören var ny till hans hushåll.
Kvinnan Eva som städade innan kom då springandes och neg sig framför Eduard.
"Ni måste ursäk-" precis innan hon hann att prata stoppade Eduard henne med en hand i luften som han då visade handflatan åt chauffören för att visa att han skulle prata.
Hans ögon var lika kalla som rösten han talade i innan.

"Jag trodde det var natt mästare." Han såg på honom och höll händerna bakom ryggen. Hans hår var svart och kammat bakåt.
"Klockan är åtta och det är redan mörkt. Så jag trodde ni ville veta var kvinnan bodde eller om ni vill att jag hämtar henne."

"Hon gör som hon önskar, jag har ett möte runt tio så jag önskar att vara i fred innan dess," sa han och stängde dörren.
Eva neg smått åt hans ord och kollade på mannen,
"Ni måste veta att herren inte önskar att bli störd innan han själv väljer sådant," sa Eva strängt hennes klar röda ögon stirrandes ilsket på chauffören.

Han log.
"Jag ber om ursäkt jag är så ny på jobbet si ni får ursäkta mig."
Han bugade sig och gick i väg för att polera bilen.

Dana tog upp visitkortet och synade det. Vad kunde egentligen gå fel? Hon sträckte sig efter mobilen och slog numret på kortet och satte mobilen mot örat. Hjärtat slog så hårt igen och hon kunde höra grannarna bråka igen. Med en suck hoppades hon på att han skulle svara.

Telefonen vid hans nattduksbord ringde. Han rullade och svarade.
"God kväll, vad är det ni önskar att diskutera?" frågade han i sin professionella röst som han brukade prata i när han svarade på telefon för arbeten.
Han satte sig upp och tog sin telefon och gick över till sin garderob och bytte till en lätt blues och byxor medans han knöt sitt hår i en lätt hästsvans.

Hon kunde inte låta bli att skratta till och såg sig om i sin lägenhet.
"Det är Dana och jag vet inte vad vi kan diskutera om." Hon reste sig och tog några steg till sängen och slog sig ner.
"Kan vi diskutera att du var en väldigt trevlig man som inte lät en kvinna bli rånad eller våldtagen?" Hon log för sig själv medan hon masserade nacken. Hade han slagit ner henne? För hur annars hade hon så ont i nacken.

"Skulle ni har velat att bli våldtagen eller rånad då?" frågade han sin röst i en mjukt skämtsam ton, men som lät lite oroad.
Han gick mot sitt kontor och på vägen mötte han Eva och frågade henne att ge Yury något att äta när han vaknade.
Eva neg och gick sedan till källan där de hade alla blod påsar.