[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Ja..nej”, muttrade nittonåringen och hällde genast i sig innehållet i skålen. ”J-jag..vet inte”, fick han fram när skålen var renslickad och började pilla på hålet i ögonbrynet. Som sagt, talförmågan var verkligen allt annat än på topp i den stunden. Men till Natsumes stora förvåning hade han ju faktiskt lyckats få fram mer än ett ord. Tre ord på raken, det var en stor framgång. Försiktigt, även om händerna darrade hemskt, ställde han ner skålen på bordet och sjönk tillbaka ner bland kuddarna. Återigen torkade han bort resterna med soppa som lagt sig både på nässtippen och hakan, där han satt och såg ruskigt butter ut.
”Vad hände med dig?” Kontrade han sedan, när tystnaden lagt sig, och granskade den andre med frågande ögon. Konstig fråga? Nejdå, det där var helt normalt. Nu visste han inte vad det var för svar som han förväntade sig från Hideo, men men. Frågan var liksom redan ställd.

"Du behöver inte berätta, men om du kommer på, och vill prata så är jag rätt duktig på att lyssna.. Vet du hur länge du varit inkapabel till att prata?" Frågar Hideo medan ögonen bevakar den andre, ser hur han slurkar i sig den andra skålen på bara några sekunder. Det låter verkligen som att den andre förlorat mycket av sin talförmåga, vilket nog är det minst underliga av allt som hänt under kvällens gång. Ögonen glider till brasan som är i fylld gång, värmer upp de bägge två. Han bestämmer sig för att låta Natsumes fråga ligga över rummet ett tag, i tystnad. Han bestämmer sig även för att gå och hämta en till skål med soppa, plus några mackor med pålägg så att den andre kanske kan bli någorlunda mätt. "Vad hände med mig? Vad menar du då?" Frågar han medan han dukar fram på bordet, med varmt te.

Bra fråga, då Natsume inte visste vad han menade. Fast det där var ju en lögn, då han visst visste vad han menade med frågan. Han undrade helt enkelt varför Hideo verkade vara i ett förhållande med ett komplett rötägg. Men hur skulle han ens ställa den frågan, och framför allt - varför brydde han sig ens så mycket som han gjorde?
”Du..du och h-han”, mumlade nittonåringen trevande och snappade åt sig en av mackorna. Tugga, tugga, tugga. Undvik ögonkontakt. ”Jag förstår inte varför..” förtydligade Natsume slutligen och kliade sig löst i nacken. ”O-och”, fortsatte han snabbt därpå och höll menande upp tre fingrar, varefter han pekade mot sig själv. Tre år, med andra ord. Det var alldeles för utmattande att försöka förklara det med ord. Hjärnan ville verkligen inte vara med längre.

Jaha.. Jo, om nu vargen varit en liten människa hela tiden så har han nog uppfattat en hel del. Förhållandets alla brister.
"Jag och Korato har varit ett par i tre år.. på senaste tiden har det gått neråt, men det är okej." Förklarar han med en djup suck och sluter ögonlocken. Ja, hur har deras förhållande fallit såpass mycket?"jag älskade honom förut, eller jag trodde att jag gjorde det. Tror inte han riktigt besvarat se känslorna innan." Armarna slingrar sig om benen medan ögonen granskar Natsume som tar för sig av maten. "Tre år?" Upprepar han och skakar på huvudet, pillar förstrött och tankspritt med sina fingrar. "Då förstår jag att det är svårt för dig. "

”Svårt? Jo”, mumlade Natsume och stoppade i sig den sista biten av mackan i munnen. Det verkade inte riktigt som om magen klarade av mer Magnus än så för tillfället, även om han gärna stoppat i sig ungefär tio mackor till. Fast spy ville han ju inte göra, så det var nog bra att sluta sådär innan magsäcken blev alldeles överfull. Den hade väl lyckats krympa till sin ursprungliga storlek.
”Korato?” Undrade han efter att fingrarna var renslickade. Ännu en gång fäste blicken sig på Hideo och ögonbrynen rynkades. Nej, han kunde inte förstå varför de fortfarande var tillsammans med varandra om de ändå inte var lyckliga. I Natsumes eget huvud var det totalt omöjligt att resonera kring allt det där. Om man inte tyckte om någon, varför lämnade man inte bara? Nittonåringen glömde dock en variabel av ekvationen - att det kanske inte alltid var så jävla lätt. Han kanske tyckte att det borde vara det, däremot såg verkligheten inte allting ut så.
”Varför?” Frågade han tillslut och lutade sig närmare den andre, mest för att granska honom på närmare håll och stoppa ner näsan i de mörka lockarna.

Varför vadå? Varför Hideo fortfarande väljer att bo med honom, varför de blivit tillsammans från första början? Det är rätt lätt att förstå sig på det, men med tanke på att Natsume är allt annat än vad vid det liv han nu har framför sig.. nej, då är det inte särskilt lätt.
"Jag älskade honom, och jag tror inte att jag riktigt kommit i fund med att han antagligen aldrig riktigt känt detsamma.." med rynkade ögonbryn granskar han ansiktet framför sig som glider allt närmre honom. Den andre hade varit väldigt angelägen om att dra bort händerna när tjugoåringen placerat en liten puss på dem, men nu är han helt plötsligt bara några centimeter bort. Han borde lämna Korato, men känslorna för honom är fortfarande starka, och att leva utan honom verkar så avlägset. "Han har varit med mig i tre hela år, och han var det första normala i mitt liv, det första bra i mitt liv. Att ge upp på vårt förhållande skulle betyda att jag helt enkelt inte kan hålla kvar något bra.."

Nyss hade Natsume känt sig allt annat än säker i den andres närvaro, men nu hade det där ändrat sig helt. Om sanningen skulle fram var han mest intresserad av Hideo vid det laget. Troligen en aning för intresserad, med tanke på hur han bokstavligen satt och petade prövande på honom. Lite som hur ett barn testar vart gränserna går.
”Du”, började han tvekande och grävde ner fingrarna i havet av svarta lockar, där han fortsatte att nyfiket fingra omkring. ”Du..bra”, sade han tvärt, med en röst som inte skakade allt för mycket. Du bra. Jaha, och där hade alla chanser med Hideo försvunnit likt rök som slingrar sig upp mot skyn. Han lät ju som en tvååring, betedde sig som en tvååring och framför allt tänkte som en tvååring. I alla fall till och från. Förut hade det där inte varit ett problem, men nu kändes det mest pinsamt. Han behövde verkligen gaska upp sig på den fronten. Ju tidigare, desto bättre.

Av någon anledning värmer den andres ord förvånansvärt mycket, det är oroväckande hur två ord kan få läpparna att spricka upp i ett leende.
"Tack, jag uppskattar det." Säger Hideo och griper försiktigt tag i den andres händer, tvingar bort dem från sig själv. Petandet är tyvärr inte så mysigt, inte i revbenen, nyckelbenen eller magen. Även om Natsumes beteende verkligen blivit lite bättre, det verkar som att han är lite mer bekväm i hans sällskap. "Vad säger du om ett litet bad?" Frågar tjugoåringen och ställer sig upp från soffan för att duka undan. "Eller vill du bara sova, vila ut? Kan bädda upp en säng för dig om du vill?"

”Bada?” Undrade nittonåringen och pekade först mot sig själv och sedan på Hideo. Natsume kom relativt kvickt upp på fötter och vinglade fram mot den andre, för att bestämt greppa tag om handlederna på honom. På tok var hårdhänt, nästan så pass att han sjäöv skrämdes av sitt agerande. Å andra sidan hade han ju funderat över om han skulle slita strupen av sin änglalika kidnappare, vilket varit en betydligt mer skrämmande tanke.
”Bada”, upprepade han och tog stöd av greppet han fattat om den kortare. Jo, nu när han lyckades stå någorlunda upprätt var det ganska lätt att se längdskillnaden. Den var väl inte alldeles överdriven, men lite längre var han allt. ”Du..bada..mig”, förtydligade han och såg alldeles gravallvarlig ut. Åh Herrejösses..

Dumt ser Hideo upp mot den andre, längdskillnaden är lättare att se nu.. Hur lång kan han vara, 185, 187? Ja, något där. Funderingarna om längd och vikt försvinner snart därefter när Natsume öppnar munnen igen, och en liten rodnad stryker sig över kinderna. Antagligen har han misstolkat det lite, dumma hjärna.
"Ja, jag hjälper dig." Han nickar med ett varmt leende innan han hjälper Natsume in mot badrummet. Badkaret är relativt stort, mysigt. Flera kvällar har han suttit där med Kotaro, men nu.. nu är det sällsynt, han brukar oftast ha den tiden för sig själv. Även om den äldre pojkvännen försökt ändra på det. Vattnet rinner ner över badkaret, inte för varmt, lagom. Välkomnande. "Du måste ta av dig, är det okej?" Frågar Hideo medan han rotar fram något bra schampo. Luktsinnet som varg är mycket starkare, så något mer svagt skulle nog sitta bäst.