[prs] yehet och lalemar

"En privatlärare?!?!?"
Myron är helt knallröd i ansiktet av skratt. I samma sekund har Jonas letat upp de från tyskan. Den mörka kupar händerna runt munnen och ropar till sin kompis längre ner i korridoren. "EY, JONAS!! NOAH SKA FÅ EN PRIVATLÄRARE!! HAHA!!!"
Genast ökar Jonas farten.
"Haha, på riktigt!?" ropar han tillbaks.
Noah suckar och smäller igen sitt skåp.
"Säg det gärna lite högre, tror inte att treorna på vinden hörde dig."
Han känner en klapp på axeln från sin nyanlända kompis.
"Visste att du var dålig på franska men det här är fan sorgligt."
Myron brister ut i skratt igen
"Äsch, så illa är det faktiskt inte, det är faktiskt inte så ovanligt." Han vänder sig mot sina kompisar och ler med tänderna. "Plus att jag sa bara ja för att..." Han ändrar sig och tystnar. Rodnaden smyger ovälkommet fram igen.
"Vadå?" utropar Jonas.
"För att han tycker att lärarn är sööööt" retas Myron och början trumma på Noahs rygg med handflatorna. Kompisarna börjar båda bryta ut i en gnällig kör av "oooooooooooooooooo".
Noah armbågar de båda två, tillräckligt hårt för att de ska stöna till och tystna.
"Äh, käften på er båda två." Men leendet stannar kvar i ansiktet.
De sätter kurs mot skolgården och går ner två trappor, genom ännu en korridor full med elever och blåa skåp. Ju längre de går, desto säkrare är Noah att han ser nånting allra längst bort som inte riktigt stämmer.
En större kille som lutar sig hotfullt ner över en mindre kille med brunt, lockigt hår.
Plötsligt inser han.
"Det är ju blagueuse..." mumlar han bekymrat.
"Det är vem då?" frågor Myron extremt förvirrat med djupa rynkor mellan ögonbrynen, sådär som bara Myron kan.

Hur länge står Edmund där, alldeles blickstilla med ögonen fäst på golvet? Fem minuter, kanske sju? Hur som helst känns det som en evighet, och han kan inte direkt göra någonting åt det. Eric är en hel del större, både på bredden och längden. Att försöka stoppa honom trampa ner alla sjuttonåringens teckningar skulle aldrig gå något vidare, nej han har nämligen varit med om det innan. Då skulle han väl sparka honom i kragen, dra med honom in på toan och dränka ansiktet i den. Det har inte hänt än så länge, lyckligtvis. Men nu när Edmunds storebror är död, och hans vänner inte syns till, så är det fritt fram. Eric har nämligen alltid varit lite smått rädd för dem.
"Sådär, du ska vara glad över att jag har fotbollsträning nu, annars hade det kunnat bli en hel del värre för dig." hotar den långa trean, och knuffar in den mindre i skåpet, innan han spottar honom i ansiktet. Yikes. Det är väldigt positivt att i princip hela korridoren är proppfull, så att ingen lägger större märke till dem, utan skyndar sig ut ur skolan eller till nästa lektion. I ett försök att se obekymrad ut, tar Edmund fram en liten servett från sin väska, torkar bort den äckliga smörjan i ansiktet, innan han böjer sig ner för att rädda det sista av sina teckningar. "Kanske jag har mer tid imorgon.." Eric drar honom hårt i de mörka lockarna, som ligger lite hur som på huvudet, innan han skyndar iväg... nej att bli sedd av lärarna vill han inte.

Noah märker att han kommit för sent. Den större killen hinner redan sticka därifrån innan han hinner göra nånting.
Men det han gör är så absurt att det är tillräckligt för att få Noah att börja koka av ilska.
VEM FAN SPOTTAR FOLK I ANSIKTET?!??!?!

I och med att Noah hade försovit sig idag hade han också glömt att ta sin Stratera, d.v.s hans äckliga ADHD-medicin. Inte nog med att fokuset blev sämre, men det var också mycket svårare att tygla humöret.
”Vem fan tror han att han är...?” mumlar han med käkarna tätt ihopbitna. Han knyter båda nävarna.
”Ehh, vem då?” frågar Myron, fortfarande förvirrad.
Noah spärrar upp ögonen.
”Såg du inte?!?” Tonläget blir betydligt högre än väntat. Han gestikulerar åt det hållet händelsen hade ägt rum. Blicken går till både kompisarna, men båda rycker på axlarna. Ingen av de såg.
Noah börjar gå raskare steg längs korridoren. En del av honom vill springa ikapp den där jävla idioten och slå till honom i ansiktet, men han vet att det inte skulle lösa något. Men åh vad det är svårt att låta bli.
Hans kompisar skulle säkert reta honom och säga att han crushar på honom, men sådär beter man sig fan inte mot någon, vad man än tycker.
När han är ungefär tio meter från Edmunds skåp så börjar han gå långsammare. Han släpper händerna och försöker ta djupa andetag. Tyst räknar han till tio i huvudet. Det funkar och han känner hur ilskan lägger sig. Han vill inte gå fram till den mindre och fortfarande vara alldeles uppe i varv.
Till slut kommer han fram till den fortfarande öppna skåpdörren. Han lutar sig mot skåpet bredvid dem öppna dörren luckan, osäker på om Edmunds ens har sett honom än.
”Du, blagueuse...” säger han lugnt. ”Är du okej?”

Kanske det inte varit så att ingen sett trots allt, för innan han vet ordet om det får han syn på ett par skor framför honom, lutad mot skåpen. Edmund sneglar upp mot personen som kommit gåendes, nej han var definitivt inte beredd på att se Noah stå där aningen rödflammig.
"Blagueuse.." upprepar han med rynkade ögonbryn innan han ställer sig upp från sin hukande plats vid golvet. Edmund ville nämligen försöka rädda så många teckningar som möjligt, vilket var i princip kört redan. Aja, han får väl helt enkelt börja på nytt. "Du vet att blagueuse är ett rätt udda ord att kalla folk va, om du nu inte brukar gå runt och kalla folk för snöstorm, blixten eller åskan menar jag." skämtar Edmund och skakar på huvudet åt sig själv, så jävla dum humor. Leendet blir aningen mindre road över nästa fråga, och han slänger resterna av teckningarna i papperspåsen. "Ja, jag är suverän. Du vet, att bli spottad i ansiktet är faktiskt en av mina dagliga rutiner." än en gång sarkasm, jösses kan han inte bara vara uppriktig med stackarn som tagit sig fram till honom? "Förlåt, jag är okej. Vad är oddsen att man får stöta på dig två gånger idag, men inte haft en konversation på mer än ett år?"

Först blir han aningen sårad av Edmunds kommentar, men det försvinner lika snabbt som det kom när han ser hur bedrövad killen ser ut. Noah känner ett stygn av medlidande i bröstet.
"Bra fråga", svarar han i samma lugna ton. "Men du får nog ta och vänja dig vid det, eftersom att du nu är min nya privatlärare."
Han skiftar lutning på skåpet och vilar nu ryggen mot den kalla metallen, lägger händerna i fickorna och sätter upp en fot på skåpet under. Han ler sitt halvleende.
"Alltså, vi kan köra på 'Åskan' också om du föredrar det, men jag tycker ärligt talat att det inte klär dig lika bra."
En lock faller ner framför kaffeögat på honom och han försöker tappert blåsa bort den. Det går sådär.
Lockarna sticker ut från alla möjliga håll i Edmunds hår, och av någon anledning så får Noah en stark lust att lägga de till rätta.

Juste, den där privatlärar grejen som Edmund ställt upp på, och som underligt nog Noah också gjort. Kanske hans första tanke borde vara 'Jippie, nu kan jag försöka fånga hans hjärta och krossa det,' men det är det oturligt nog inte. Nej, även om hans lilla uppdrag konstant ligger i huvudet på honom så är han glad över att den andre sjuttonåringen valt att ignorera faktumet att Edmund är Elliots vän. Utan väljer att ignorera det för att förbättra sin franska, det är väl åtminstone något positivt med dagen?
"På tal om det." börjar Edmund och slår upp sitt skåp, låter ögonen granska schemat som hänger uppe skåpsväggen. "Vill du ta kort på mitt schema, och skriva vilka tider som passar dig? Jag kommer tyvärr inte låta dig skriva av mina anteckningar under de stunderna dock ska du veta, då vår gulliga franskalärare förväntar sig förbättring." berättar han med ett varmt leende och visar schemat för Noah. "Hmh, då får vi väl helt enkelt köra på Blagueuse."

"Jag tror i och för sig att förbättringen kommer att bli tydligare om jag skriver av dig än om jag faktiskt försöker själv, men jag antar att du har rätt" skämtar han. Fast samtidigt inte eftersom det han sa antagligen var sant, enligt honom.
Men och andra sidan var det en sak mindre att behöva läsa, så det finns väl något bra med det.
En varmare känsla sprider sig behagligt i bröstet på Noah när Edmund ler sådär.
(Alltså var det nånting den här killen gjorde som inte var urgulligt , på riktigt? Hur kan någon vilja spotta i ansiktet på det där?Obegripligt.)
Faktumet att han ler efter att ha nyss blivit spottad i ansiktet känns som dagens bästa prestation för Noah, för han vill tro att det alla fall är lite hans förtjänst.
Det är nästan så att han glömmer svara på nästa fråga.
"Ja, visst, absolut." Han fumlar med fingrarna ner i bakfickan och tar upp mobilen, tar en bild, och petar sedan när den igen.
"Och du, jag hoppas det där var sarkasm för gullig är det sista ordet jag skulle beskriva henne med"
Det är du som är gullig lägger han till, men bara i huvudet.

"Vi får försöka hitta vilket studieteknik som passar dig bäst," berättar Edmund, det är definitivt bäst att börja där. Noah vet nog det bäst själv, men kanske han inte provat olika studietekniker? "Trodde att det var uppenbart, klart det var sarkasm. Även om gamla damer brukar vara väldigt gulliga." jo, den knubbiga läraren kanske inte är den gulligaste läraren i skolan, men hon är snäll om man är snäll mot henne, och gör henne nöjd. Med rynkade ögonbryn drar han åt sig sin väska från skåpet, packar ner sin dator och låter den åka över ena axeln innan han börjar skriva ner sitt nummer på en liten papperslapp. "Okej, så skriv till mig när du vet vilka dagar du kan. Det finns ett kafé nära skolan, du vet? Kanske vi kan mötas där, det är ändå inte många elever som kommer dit och ser dig." Nej, Edmund tror inte att den längre vill bli sedd studera med en privatlärare, vilket är uppenbart när det är Edmund.

"Sure, låter bra." svarar han och ler.
Hans hjärta gör en liten volt i bröstet.
Okej, han vet att det inte alls är under de omständigheterna över huvud taget, men han fick precis en söt killes nummer...
Jisses, han känner sig som en 14-årig tjej. Snap out of it.
"Alltså, så länge det är så mycket muntligt och lyssnande som möjligt eller nånting som inte innehåller läsning. Jag gillar inte att läsa, som du kanske märkt. Jag är dyslektiker, så jag undviker det helst. Jag förstår att det är svårt att undvika, men tänkte bara säga det."
Han rynkar ögonbrynen efter att ha tagit in vad Edmund sagt.
"Och vad menar du med att det inte är så många som ser mig? Så ful är jag väl inte!?"

Huvudet faller på sniskan medan Edmund försöker tyda vad det är den längre tänker, han ser nämligen lite väl exalterad ut. Var det pågrund av numret? Blir sjuttonåringen sedd som ytterligare en söt kille? Usch och fy, även om det är ologiskt.
"Okej, vi kan diskutera det under tiden vi har, men jag kan börja med att läsa för dig, okej?" frågar frågar han med ett glatt litet leende innan han stänger skåpet efter sig, den lurviga kappan kramar om hans tunna kropp. Och den fluffiga luvan hänger över hans ansikte, han älskar faktiskt den jackan. "Ful?" upprepar Edmund och skakar lätt på huvudet åt orden. "Tror redan att du vet att du inte är det, men många vill inte bli sedda med en privatlärare, tänkte att det var likadant för dig."