world war II [Privat Zora & Wolfy]

Anton kollade på Joy och rlrde hennes kind och suckar tyst.
-jag kommer hem lovar
viskar han i hennes öra när han omfamnar henne med. Han höll om henne och drog in hennes doft, han hade fått på sig soldat kläderna så det visade han måste snart åka.


Julie log och kramar om honom tyst och log itll av kyssen på kidnen och flinar ritll
-nyp dig själv för jag tänker inte bära skuld för dina blåmärken
sa hontyst och skrattar svagt till och petar till han i magen.
-sen kom hem sen
sa hon

"Bäst för dig." Joy försökte sig på ett litet skratt och torkade bort fler tårar som rullade nerför hennes kinder. Hon hatade känslan av att inte veta om han skulle komma tillbaka eller ej, det gjorde bara det svårare att släppa taget om honom. Hon lät sina läppar nudda vid hans i en försiktig kyss innan hon släppte taget om honom. Gjorde hon inte det nu så skulle hon aldrig låta honom gå.


Med ett skratt skakade han på huvudet, tänkte avstå från att nypa sig själv. Han skulle komma att få tillräckligt med blåmärken, sår och skador i kriget ändå. Han fick vara glad om han kom tillbaka hem med livet i behåll.
"Ta hand om dig," sa han och studerade henne med allvarlig blick. Han visste att hans fästmö var mer än kapabel till att ta hand om sig själv men han ville ändå påminna henne om den saken. Han tyckte inte alls om det faktum att han inte skulle vara hemma på en tid och kunna ta hand om henne.

anton log svagt
-jadå
sa han tyst och besvaradeh nenes mjuka kyss när hon saknta släppte honom tog han lite chans backa för görare det lättare
-skrivr brev
sa han snabbt oc hhörde bussen nu
-men var försikig
sa han direkt och prang tyst ivög.han var tvugnen hur hårt den än slgo i honom.


Julie log mot honom
-jag tar alltid hand om mig själv det vet du
sa hon driekt och log lite gran n mot honom. Hon rättar sitt hår och granskar honom tst, hon ville ijnte han åkte, mista sin bästa vän och fästman finns inte i hennes värld

Sorgset såg hon efter Anton ända tills han försvunnit ur hennes synfält. Hon saknade honom något enormt redan nu och då handlade det bara om sekunder sedan hon kramat om honom. Hon stod kvar på samma ställe en lång stund innan hon äntligen förmådde sig att vända sig om och gå tillbaka hem. Livet gick vidare och trots att det var lättare sagt än gjort så kunde hon inte gå runt och vara deprimerad.


"Jag måste gå nu." Ed rätade besvärat på sig efter att ha gett henne ytterligare en hård kram. Han vände sig därefter om för att gå iväg. Några andra soldater skulle samlas på torget och det var dit han var på väg nu för att tillsammans med dem ta bussen till lägerplatsen. Han såg inte alls fram emot att rycka ut i kriget igen. Men vem gjorde det? Vem såg fram emot och var psykiskt beredd på att se allt hemskt som hände ute på slagfältet?

Anton suckar tyst, det slet i hnom över att lämna henne så. Han hade snart kommit till stället han möte sina kollegor och snart satt dem på en buss påväg till krigshelvetet igen. Han satt tyst och höll tyst på med en liten amulett i handen som var hans mors som han hade fått för tur. Han önskade att allt bara tog ett slut.

Julie suckar tyst och hade kramat Ed men stoppar han lite innan han hade gått och näcpte på honom ett armband och mumlat ha det för tur. Hon såg sin bästa vän och även nu fästman lämna stället mot stan. Hon suckar och la arman om sig och hopaps bara han kom hem hel, så dem kudne få sitt liv. och leva ett liv dem förtjänade efter ett sådant helvete.

Tiden gick men vardagen blev inte enklare för det. Joy visste inte vem hon försökte lura genom att låtsas som om allt var frid och fröjd. Om dagarna lyssnade hon till radio för att hela tiden vara så uppdaterad som möjligt om vad som hände där ute, hur det gick för England och så vidare.


Ed fingrade på armbandet han fått av Julie. Han visste inte om det egentligen medförde någon lycka men han tyckte om att tänka på det sättet i alla fall. Det gav honom ett visst lugn. Så lugn man kunde vara om man oroade sig för att dö i kriget alltså. Just nu satt han ensam vid lägerelden och höll vakt medan alla andra sov.

Anton hade varit i strid, en strid som nästna kostade han livet. Skjuten.. Han kämpade för sitt liv i ett tält i lägret. hans kropp ville ge upp men hans vilja sa det får du inte. Smärta, en brinnande smärta skrke igenom hans kropp. sköterskorna gjorde ju det dem kunde för honom. men en sak de hade meddelat hans mor, hon kanske inte fick hem sin son..


Julie hade vågat avslöja Eds friri, hennes far hade inte blivit glad. Hon var inte glad själver över hans reatkion. Hennes mor hade försökt övertala fadern men det hade inte gått någonviare. Julie fick nog av bråk hos föräldrarna och lät faderns ord bli sanna, lämna mitt hus. Hon hade sökt sig till Eds familj, en trygg fmailj hon alltid gillade. hon visste dem alltid kommer låtahenne komma, hennes mor betalde dem förstås.

Då det en dag knackade på dörren rynkade Joy fundersamt på pannan. Vad hon visste om väntade familjen inte besök? Långsamt gick hon ut till hallen och öppnade tveksamt dörren, rädd över vad som väntade där ute men slappnade av en aning då det visade sig vara en kvinna. En främmande kvinna.
"Kan jag hjälpa Er?" frågade hon vänligt och log smått.


Diana hade med öppna armar tagit emot Julie. Den flickan hade hon alltid tyckt om och någonstans hade hon nog räknat ut att det inte bara var vänskapliga känslor mellan damen och Ed. Bara tanken på hennes son gjorde Diana nedstämd. Det var hemskt att dag ut och dag in gå runt och oroa sig över om hennes äldste fortfarande var vid liv.

Modern granskar flickan som öppnade, en väldigt vacker ung flicka. Hon svalde lit och tänkte.
-Jag vet du e med min son Anton. Han har berättat så oroa dig inte. hans far vet inget
sa hon mjukt och tänkte ligrann
-Får jag komma in för har något att berätta
sa hon artigt


Julie gilldade inte känslan av ovishet. hon hade fått oroa sig mer och mer och nu hade hon fått för sig fixa i köket, hon var för rastlös. Hno var väldigt tacksam över diana som tog in henne till sig. hon suckar och rättar håret och fixade emd maten

Det var minsann en smärre chock att få besök av Antons mamma, men med en närmare anblick så såg hon likheterna i ansiktsdragen.
"Åh, kom in." Joy backade innan hon tog ett steg åt sidan för att bjuda in kvinnan i huset, sträckte sedan artigt fram handen för att presentera sig.


"Julie, raring, du vet ju att vi har tjänstefolk som lagar maten." Diana svepte förbi henne i köket men stannade upp vid kökskarmen för att vända sig mot Julie. "Kom med och brodera med mig och några andra istället. Eller så spelar du piano för oss."