PRS Emma07 & Aphrodite

Lorelai nickade när varulven gav sitt tysta godkännande. Hon harklade sig och sa samma sak som hon hade gjort till Moira, på ett utländskt språk. Liknande slingor som hade frammanads vid kontraktet snirklade sig runt valpen och lyfte upp honom ett par decimeter ovanför marken. Plötsligt såg man hur hans kropp slappnade av och hans armar lades längst med kroppen. De guldiga slingorna fortsatte att cirkulera runt honom, och Lorelai reste sig upp.
”Han stannar i en djup sömn tills det att jag väcker honom. Det är som en koma, och han behöver ingen mat eller dryck. Magin ger honom precis det han behöver” sa hon och kastade en blick på varulven. Hon hoppades att han snart skulle få tillbaka den bruna ögonfärgen, för den röda var faktiskt ganska obehaglig.
”Jag föreslår att vi tar honom till ditt läger och sedan beger oss till min like för att se om du känner av den där kvinnan du talade om” sa hon och plockade upp sina klackar från marken och rätade på sig.

James följde hennes varje steg med blicken när hon lade den där magisaken på Phil, hatade det som sagt men gjorde allt för sin flock. Han lyssnade sedan till hennes ord och nickade.
"Jag borde kunna få fram lite mer information då", sade han.

Lorelai nickade men sa ingenting. Hon började gå, och valpen flöt fortfarande ovanför marken och följde efter henne. Hon såg sig omkring i skogen. Hon tyckte inte om när det var för mörkt, upplysta gator passade henne bättre. Lorelai såg sig om på varulven.
"Jag vet inte vart jag ska, men jag antar att ditt läger är här i skogen" sa hon och höjde på ögonbrynet. Hon tittade på valpen som låg i sin djupa sömn och sedan bort i skogen igen. Hon undrade svagt hur resten av varulvens valpar skulle reagera när hon kom dit. Med tanke på att det var fullmåne imorgon så gissade hon på att det fanns risk för att något kunde hända. Sekunden hon funderade på det kände hon björnen inom sig igen. Hon tog ett djupt andetag för att göra sig redo, dels för att släppa in varulven till Moira senare, men framförallt för att möta ett gäng varulvsvalpar.

James granskade henne, han tänkte inte ens på att han än hade sina ögon röda. Han rörde sig tyst bredvid henne och lyssnade till hennes ord, skrattade till.
"Vad tror du egentligen om oss? Vi är ingen kult. Jag har ett hus strax utanför skogen", sade han, det var där han bodde och också dit de andra ur flocken kom ifall det var något. Just nu höll sig ett par där eftersom det snart var fullmåne, men det brukade inte vara så utan de brukade vara hemma hos sig. de var ju inte direkt någon kult. Han tog täten ditåt, han stortrivdes med att röra sig i skogen vid den här tiden på dagen.

Lorelai ryckte på axlarna.
"Ni har era rykten om oss, vi har våra om er" sa hon enkelt och gick med varulven ut från skogen. Vägen dök upp, och Lorelai drog på sig sina skor. Det var definitivt skönare att gå på asfalt än i en skog. De gick en stund och valpen flöt bakom dem, självklart skyddad från människorna som gick förbi dem. Hon såg sig omkring, och det verkade faktiskt som om varulven inte bodde allt för långt bort från Lorelai själv. Inte för att hon brydde sig, men med tanke på att hon inte hade sett honom tidigare var det ganska märkligt.

James nickade lite och gick vidare, snart kom man fram så att man kunde se ett hus längre fram. Ganska ensligt, men det var han också ärligt talat. Han kastade en snabb blick bak mot Phil igen, sen fram emot huset och gick fram och låste upp dörren.

De stannade, och när varulven låste upp valde Lorelai att backa. Hon hade ingen anledning att vara i hans hus. Valpens kropp flöt efter varulven, och Lorelai lutade sig mot ett staket i väntan på att varulven skulle komma ut igen. Hon undrade hur Moira hade det. Lorelai hade aldrig haft förtrollningen på sig, men hon hade hört att det var som en drömlös sömn. Hon hoppades på det, för det kändes fruktansvärt om Moira skulle drömma mardrömmar hon aldrig vaknade från. Det var också en av sakerna som gjorde att Moira och Lorelai stod varandra så nära; de stöttade varandra genom nätter där mardrömmarna tog över. Det var alltid skönt att ha Moira nära, men ännu bättre var det att kunna finnas där för Moira själv. Lorelai sneglade på sin klocka och tittade upp mot huset där varulven hade gått in.

James gick in och tog då med sig Phil in, lättad över att slippa förklara för de andra varför han hade med sig en magiker in i huset. Faktum var att han inte behövde förklara något alls, då de andra faktiskt verkade hålla sig undan just nu. Vilket gjorde att det gick snabbt, han gick snart tillbaks ut till magikern och nickade svagt emot henne.

Lorelai rätade på sig när varulven kom ut igen.
"Då tar vi oss till min like" sa hon och snärtade med högerhanden. Ett moln av guldig rök omgav dem, och när den försvann lika fort som den kommit stod de framför det blåa huset som Lorelai hade lämnat tidigare under kvällen. På trappan till ytterdörren satt Eric kvar. Hans långa, blonda hår var uppsatt, vilket gjorde att hans magikermärke, hans spetsiga öron, syntes. Han reste sig när han såg Lorelai och varulven. Han knöt sin högra hand och lade den över sitt hjärta med blicken på Lorelai innan han lät handen falla ner längst med sidan av kroppen. Hans ögon fästes nu på varulven, men han sa ingenting.
"Har någon varit här?" frågade Lorelai och han skakade på huvudet.
"Jag har informerat falangen om vad som har hänt, de inväntar ditt ord" sa han och Lorelai nickade. Hon vände sig till varulven.
"Kom, hon är här inne" sa hon och gick upp för trappan och öppnade dörren. Huset var stort, och öppet. Trappan fanns rakt fram och på bottenvåningen fanns köket och vardagsrummet samt tre stängda dörrar. Lorelai gick upp för trappan, och övervåningen hade fler stängda dörrar, men var också en öppen yta där trappan kom upp. En av dörrarna var öppen, och hon tittade in genom dörröppningen på Moira, där hon låg med sitt blonda hår. Hennes ljusblåa hy nästan lös i ljuset som guldslingorna utgav. Lorelai vände sig för att se så att varulven hade hängt med.

James såg på henne och nickade lite, ryckte smått till då hon förflyttade dem till hennes ställe. Han såg genast runt och blicken fastnade snabbt vid pojken som satt utanför. Killen hälsade inte så då sade inte heller James något, utan lätt blicken vandra vidare, rynkade lätt på näsan åt hur det verkligen stank magiker där. Han gick med in och nickade lite åt hennes ord bara, gick med in och drog in synen och lukterna.
"Det är samma lukt här. En kvinna, konstigt nog mänsklig, hatet syrar verkligen igenom", försökte han förklara, lite trevande då det var svårt att förklara en doft för någon.