[PRS] Cawith & Aphrodite

Allison vände sig om och mötte trollkarlens blick. Såklart hade hon förföjt henne.
”Det var en hydra, troligtvis utsänt för att vakta liket”, sa Allison lugnt, och torkade bort det demonblod som hade fäst sig på hennes jacka efter striden. Hon satte tillbaka klingan i hennes byxor och gick tillbaka fram mot älvliket.
”Var det en vän till dig? Trollkarlen alltså”, frågade hon sedan. Hon antog att alla Warlocks kände varandra på något sätt, de var ju samma skrot och korn.

Azula nickade. En hydra, ett par sådana hade hon ju stött på i sina dagar. Hon betraktade Allisons rörelser och tittade sedan på liket på marken.
"Ja, jag kände honom" sa hon bara och satte sig på huk vid liket. Hon tittade på älvans kroppsform och hur hon låg på marken. Azulas guldiga ögon riktades upp mot Allison.
"Jag kan förmodligen se till att vi kan få se hennes sista sekunder i livet, och hoppas att hon såg gärningsmannen" sa hon och tittade sedan ner på liket igen. Det var en svår trollformel, men den var i alla fall lättare på andra magiska ting än vanliga människor. Hon sträckte ut handen med handflatan uppåt mot Allison, i ett tecken på att hon skulle ta tag i den.
"Det kräver ju dock att du litar på mig" sa hon och hennes blick riktades tillbaka till Skuggjägaren, och hon höjde på ena ögonbrynet.

”Vi får väl se på den saken”, sade Allison bara och hon började gå mot liket och trollkarlen. Hon hade ingen aning om hur trollkarlen skulle göra det hon pratade om, men de behövde alla ledtrådar hon kunde få och då hade hon väl inget annat val än att lita på henne. Hon drog en djup suck innan hon sträckte sin nätta hand mot trollkarlens, undrandes om vad som skulle ske härnäst.

Azula valde att inte svara på Skuggjägarens snorkiga kommentar. Slutligen tog hon tag i Azulas hand. Hon tog sin vänstra hand och höll den över älvans ögon med handflatan neråt. Hon muttrade en besvärjelse på chthonian. När hon tystnade tog det ett par sekunder, sedan kändes det som de drogs in i älvans kropp. Nu var deras synfält ur älvans perspektiv, men perspektivet var guldkantat, som för att förmedla att det inte var på riktigt.

Älvan verkade springa, och svängde av höger ner till gränden där hennes kropp hade hittats. Hon vände sig om, men tyvärr riktade hon sin blick uppåt, antagligen i ett försök att kasta en besvärjelse. Det gjorde att hon hann bara se en suddig millisekund av sin mördare innan personen slog till. Blicken föll bakåt och såg upp mot den blåa himlen i ett par sekunder innan allt blev svart.

De drogs ur visionen och stod placerade på precis samma sätt som de hade gjort när Azula kastade besvärjelsen. Hon släppte Skuggjägarens hand och rätade på sig.
”Det var ju synd” sa hon bara och tittade ner på älvan igen.

Värmen från trollkarlens hand försvann när hon släppte taget om Allisons. Hon kollade sig omkring, för att försäkra sig om att de var tillbaka i den verkliga världen innan hon rätade på sig och började stega omkring runt liket. Tankarna snurrade febrilt inom henne. Angriparen såg ut att vara lång av det lilla hon såg, vilket gjorde att man kunde utesluta några demonarter. Så mycket mer kunde hon inte få ut av visionen, då älvan inte haft mycket talang för att hålla sin blick stadig.
”Nu ska jag komma ihåg att kolla på min angripare innan jag blir mördad, kan vara bra till nästa gång”, sa Allison sarkastiskt innan hon stannade upp och började spana ut ur gränden.
”Den där trollkarlen då? Kan vi inte göra samma sak med honom?”, sade hon sedan.

Azula höjde på ögonbrynet.
"Ja, det skulle göra det lättare för efterarbetet" sa hon lika sarkastiskt och tittade bort mot hållet dit hon visste att Marcus kropp nu låg.
"Det kan gå, men inte helt säkert. Vissa av oss är inte så glada över att man kan skända varandras kroppar efter döden, så vi hindrar andra från att kunna göra det med hjälp av magi. Det finns en risk att han har gjort det, men har vi tur så...." sa hon och nickade i riktningen mot Marcus lik.
"Han ligger två gränder härifrån" sa hon och började röra sig bort från älvan och ut på vägen igen. Hennes klackar slog mot kullerstenen och hon gick bort till gränden där Marcus kropp fortfarande låg. Hon gick fram och satte sig på huk.
"Du skulle ju vara mina framtida barns gudfar" muttrade hon och slängde bak flätan som hade fallit fram på ryggen. Hon gjorde precis på samma sätt som innan, hon höll vänsterhanden över hans ögon och sträckte ut sin andra hand för Skuggjägaren att ta tag i.

Allison följde efter trollkarlen med hastiga steg innan de kom fram till gränden där den andra trollkarlen låg. Hon rynkade på näsan åt lukten (trollkarlsblod luktade lika illa som ruttet kött i och med sitt demonblod) och hon vände sig om för att ta ett djupt andetag i den friska luften innan hon gick närmare liket. De bruna ögonen vandrade över kroppen för att se hur såren var lagda, och hon började febrilt att leta i minnet efter någon typ av demon som kunde gjort detta. Några typer matchade såren på kroppen, men de kunde inte veta säkert fören de hade sett ur hans minne. Hennes känsliga öron uppfattade det trollkarlen sade till liket och råkade skratta tilk lite för sig själv.
”Barn!? De är definitionen av skrik och odåga”, sade hon medan hon gick fram mot trollkarlen. Hon kunde inte förstå hur någon inom skuggvärlden var villig att ha barn eller en familj, allt kunde raseras inom en sekund och det var viktigare att fokusera på sitt jobb.

Azula tittade upp och lät handen sjunka till marken. Hon höjde på ögonbrynet.
"Har inte du fått lära dig att det är ohyfsat att lyssna på andras konversationer?" sa hon kort och nickade mot kroppen.
"Är du intresserad av att se vad han har att säga? Det kommer att fungera, han har inte skyddat sig mot den sortens magi" sa hon och tittade på liket, de bruna ögonen var tomma och glasartade, och stirrade upp i himlen. Azula räckte ytterligare en gång fram sin högerhand mot Skuggjägaren. Hon hoppades verkligen att Marcus hade något att berätta för dem, för det skulle göra deras jobb mycket lättare. Hon tittade på såren han hade på sin kropp och hoppades innerligt att han inte hade behövt lida. Hon undrade också vilken sorts demon som hade gjort detta, för hon var helt säker på att Marcus inte hade gett upp utan att ha slagits till sitt sista andetag, vilket gjorde att det var en väldigt, väldigt kraftfull varelse de hade att hantera.

Allison höjde ett av sina mörka ögonbryn och ryckte nonchalant på axlarna.
”Tydligen inte”, svarade hon och himlade med ögonen. Hon nickade sedan kort åt trollkarlens nästa ord och gift fram mot kroppen. Hon sträckte ut handen för att ta tag i trollkarlens och direkt när hon gjorde det kastades de in i den döda trollkarlens perspektiv. Allison försökte febrilt att kolla omkring i gränden, men hennes blick var fastlåst till trollkarlens- som för stunden sprang med snabba steg in mot den stora byggnaden som utgjorde slutet på gränden. Hon hörde besvärjelser uttalas och sedan (till hennes förtjusning) flyttades synfältet mot ingången till gränden där ljud från demonen hördes. En svart skugga närmade sig (något som Allison aldrig hade sett förut, antingen var demonen förklädd och jobbade med någon typ av Warlock eller så var den uråldrig. Hon visste fortfarande inte som var värst). Vad än trollkarlen kastade för besvärjelser verkade de inte funka, och demonen kom närmare och närmare kroppen. När den var någon meter bort kände hon trollkarlens smärta riva i bröstkorgen innan de kastades ut ut trollkarlens inre.

”Den gör skada utan att ens nudda personen, vad i hela-”, började hon när de var tillbaka i gränden. Smärtan från magin satt fortfarande fäst ända in i märgen (trollkarlen hade inte berättat om biverkningarna verkade det som) och hon tvingade sig själv att luta sig mot den hårda tegelväggen för att hämta andan.

Azulas ansikte var oläsbart när de drogs ut från Marcus synfält. Hon tittade ner på honom igen. Han hade alltså inte dött smärtfritt, och det gjorde ont i Azula bara att tänka på det. Marcus hade inte bara varit en skicklig Warlock, utan även en trevlig person. Hans död gjorde det lite verkligare för Azula, för det slog henne att vem som helst, oavsett talanger, kunde stryka med. Hotet mot henne hade ökat bara på ett par sekunder.

Hon reagerade när Skuggjägaren talade, och tittade upp. Det verkade som om magin hade tagit på henne hårt; hon stod lutad mot en vägg.
"Jag tror inte det kan vara en demon som jobbar ensam, tyvärr. Jag har i alla fall aldrig hört om en demon som kan döda utan att röra vid sitt offer" sa hon och rätade på sig. Hennes guldiga ögon betraktade Skuggjägaren, som verkade ha blivit påverkad av magin. Det var inte så konstigt egentligen; hon hade varit med om två stora besvärjelser inom kort tid, så det var inte så förvånande att hon blev påverkad.
"Ett tips är att dricka något starkt, det hjälper. Du kanske får rucka på din regel att inte dricka alkohol" sa hon och flinade.
"Jag är ändå imponerad att du lyckas hålla dig på benen, de flesta som är ovana brukar inte göra det efter att ha gått igenom två sådana kraftfulla besvärjelser efter varandra" la hon till och mötte de bruna ögonen.