prs yehet & kkaebsong

Morgonens händelser fick Joshua att bli säker att dagen i alla fall inte kan bli sämre, att ingenting mer bedrövande kan hända. Så fel han hade. För det blev tusengånger sämre efter han skilts åt från tvillingarna. Kursen i spöktransferens hade de haft tillsammans med Slytherins sjätte årselever, Xavier en ut av dem. Joshua har aldrig riktigt brytt sig om honom, Xaviers är lite som en mini Zihao. Om man är van vid Zihao, är någon som Xavier inget problem. Oftast i alla fall.

"Varför behöver vi gå i samma kurser som er, när ni vidriga mugglarfödda ändå inte kommer nå till vår nivå?" hör Joshua bakom sig, den äckliga rösten som blivit än värre när Xavier kommit upp i puberteten. Det är nästan skrattretande för Joshua hur killens röst hackar sig gång på gång, dock verkar det inte stoppa honom från att öppna munnen.
"Vad vill du nu då?" frågar han med en suck höjer ögonbrynen mot den jämnåriga som står och flinar fjantigt. Usch och fy.
"Kan du inte svara på frågan Joshie, eller är den för svår?" hans vänner skrattar bedrövande.
"Det är konstigt hur du säger att mugglarfödda inte kan komma till din nivå, när jag alltid lyckas hamna högre upp än dig," direkt efter Joshua sagt detta, förstår han att han gått alldeles för långt. Samtalet med Zihao tidigare på morgonen har fått honom att förlora kontrollen helt. Vilket inte gör Xavier särskilt lycklig baserat på ansiktsuttrycket som mörknar allt mer. Joshua är precis på väg att be om ursäkt, besviken på sig själv över at han sagt något så otroligt korkat, när han trycks mot väggen.

Ögonen spärras upp innan han förstår vad som händer, känner hur han desperat försöker röra på sig medan de hårda föremålet borras in mot hans hud. Joshua vill skrika och knuffa bort dem, men en hand är för hans mun. Korridoren är tom, resten av eleverna har redan stuckit till lunchen. Desperat kniper han ihop ögonen, och faller ner mot marken när de släpper taget om honom.
"Så jävla patetiskt," Xavier och vännerna skrattar med varandra, övergår till något ämne de pratat om innan händelsen och lämnar den sköra eleven bakom sig. Mudblood står inristad lite över nyckelbenet, han hade använt sig av med en kniv. Blodet sipprar ner över nyckelbenet och en tår trillar ner från ena ögat. Joshua reser sig försiktigt upp, känner sig alldeles förödmjukad, och helt patetisk. Precis vad Xavier kallat honom. Joshua skyndar med att fixa till skjortan, knäpper upp den ännu längre för att ordet inte ska synas och går med nedsänkt ansikte mot stora salen. Om han går upp till sovsalen nu kommer han bara ångra sig och missa lektioner, plus oroa sina kamrater helt i onödan.

Den Stora Salen var packad med elever som spritt ut sig mellan de fyra elevhems borden och gruppen på fyra insåg snabbt att de knappast skulle få sitta avskilt om de åt inomhus. Därför bestämde de sig för att ta med sina tallrikar ut och sätta sig nere vid sjön istället. Utanför de stora ek portarna fläktade det milt och det fanns knappt några moln på den klarblåa himlen. Klasskamraterna påbörjade sakta med säkert vandringen ner mot sjön. Under alla sina år på skolan hade de alltid suttit under samma gamla al träd nere vid vattnet, vare sig om det var sommar, höst, vinter eller vår - de älskade det där gamla förbaskade trädet.

"Så, vad tycker ni om det här med turneringen i magisk trekamp? Ska man lägga i sitt namn i bägaren?" frågade Jayden när de slagit sig ner under trädet.
"Jag tycker inte om den där turneringen", svarade Anthony halvkvävt då han hade munnen full med mat. "Det blir ju ingen elevhemskupp i quidditch i år på grund av det där jävla joppset, skandal", fortsatte han efter att ha svalt.

Zihao hade totalt glömt bort att de inte skulle få spela quidditch i år. Att det var deras sista år på Hogwarts gjorde inte saken bättre eftersom det betydde att de aldrig skulle få spela mer i elevhemskuppen. Han skakade lite på huvudet och stoppade in en hel potatis i munnen som han satt och tuggade på under tystnad. Dumma turnering, den förstörde ju precis allt. Inte nog med att quidditchen var inställd, det sprang omkring en massa utlänningar på skolområdet i fåniga uniformer som trodde att de var störst och bäst. Egentligen kunde han inte riktigt säga något om det där med utlänningar, eftersom att de flesta av dem talade bättre engelska än han själv, men har man en valnötshjärna så har man.

"Se det från den ljusa sidan, vi kan åtminstone inte förlora kuppen igen", påpekade Andrew vilket resulterade i att han fick ett rätt så kraftigt slag under revbenen. De föll sedan i tystnad och Zihao lutade sig bak mot trädets stam med ögonen fästa på vattnet strax intill. Deras sista år på Hogwarts...tanken fick honom att känns sig illa till mods. Hogwarts var hans andra hem, stället där han kunde komma undan från sina strikta föräldrar och vara sig själv. När nästa sommar anlände skulle allt det vara borta för alltid.

Blicken glider över folkmassan, salen kunde hålla lärarna och Hogwarts elever, men när ett gäng med elever från andra skolor också ska ta del av platsen, blir det aningen trångt. Efter att ha letat efter sina kamrater, utan att hitta dem, faller blicken på sin storebror. Joshua är osäker på om han ska gå fram, han känner sig ängslig och alldeles för nedstämd. Sextonåringen bestämmer sig för att vända på klacken, han får stå ut med mackan han åt till frukost. Dock hinner han inte riktigt gömma sig från sin bror som kommer fram störtandes mot honom.
"Tjenamors, hur var första lektionen, som du tänkt dig?" frågar Samuel med ett äpple i munnen. Joshua rör omedvetet på nyckelbenet, det dunkar och bränns, känns som att det ska gå av. Samuels blick glider ner till det, ser hur lite blod fastnat på den vita skjortan, innan han ser djupt in i Joshuas ögon och tar tag i hans handled för att dra med honom därifrån.

Herregud vad han suger.

"Vem gjorde det?" frågar Samuel som stirrar ner på märket, skyddar sin bror mot omvärlden där de står utanför i solskenet. "Zihao?"
"Nej, nej nej!" Joshua avfärdar namnet direkt och ruskar på huvudet. Samuel höjer ännu mer på ögonbrynen, om det ens är möjligt, som en gest för att få Joshua att prata. "Det var inte han.." viskar han ärligt, ser ner i marken. Fan vad patetisk han är.
"Vem var det då?" frågar Samuel än en gång, kräver att svar medan blicken borrar in sig på den bekanta ryggen borta vid trädet.
"Ingen speciell, det är lugnt. Vardagligt trams." försöker Joshua att dra ihop.
"Inget speciellt? Det där är tortyr, fysisk jävla tortyr som är olagligt." protesterar Samuel, tystnar när han ser Joshuas bedjande blick.
"Jag tar hand om det, okej? Du vet att jag är duktig på att hantera det! Har ju lärt mig av den bästa!" Samuel glor på den yngre, men nickar sakta.
"Vi pratar om det senare, okej? Om du inte vill prata med mig om det, prata med Julian eller någon." Joshua nickar snabbt som svar, han kan försöka komma på en någorlunda bra lögn tills kvällkvisten. "Jag ska på min lektion, vi ses senare? Du har ätit va?" USamuel pussar sin bror lätt på pannan, får honom att känna sig mindre än vanligt, efter han fått en enkel nick som svar. Joshua pustar ut försiktigt medan han ser efter sin bror, lägger sig ner på det nyklippta gräset uppe vid slottet och sluter tillslut ögonen.

"Jag tänkte dra till biblioteket", sade Andrew och bröt därmed den aningen påträngande tystaden som fallit mellan dem. "Vill någon hänga på?"
"Det är ju aldrig fel att gå till biblioteket..." erkände Jayden fundersamt och Anthony nickade instämande. När Zihao inte svarade betraktade de andra tre honom med tveksamma blickar, innan de reste på sig och borstade av gräset som fastnat på deras kläder.
"Om du ändrar dig så sitter vi där vi brukar sitta", sade Andrew samtidigt som de lämnade honom ensam kvar nere vid trädet.

Biblioteket hade aldrig, definitivt aldrig, varit hans favoritplats. Han var helt enkelt inte en såndär person som hade konccentrationsförmåga nog att sitta och bläddra i böcker utan att börja klottra i dem. Det hade hänt flera gånger att Madam Pince jagat ut honom genom labyrinten av bokhyllor med sin dammvippa i högsta hugg. En gång hade hon faktiskt lyckats få tag i honom och då slagit honom rakt över huvudet med en tjock bok, upprepade gånger.

Med en suck vände han de mörka ögonen upp mot slottet och betraktade den uråldriga arkitekturen samtidigt som han började slita upp gräs omkring sig. Av någon idiotisk anledning kunde han inte få Joshua Lewis bort från tankarna, som redan var alldeles för många för att kunna hanteras ordentligt. Det var någonting med den ett år yngre eleven...Han schjasade snabbt bort tanken och reste sig upp för att även han börja gå tillbaka upp mot slottet.

Ungefär halvvägs till slottet satte han sig plötsligt ner på huk och knöt upp sina skor som han tog av sig. Strumporna stoppade han sedan in i skorna och så fortsatte han strosa fram över grässlätten barfota. Gräset var svalt mot fotsulorna, vilket var en betydligt bättre känsla än att tvinga sig själv gå i ett par varma, isolerade skor.

Solen är nästan alldeles för stark för att Joshua, får hans ögon att brinna tillsammans med såret. Försiktigt öppnar han ena ögat, kisar ner mot träden när Zihao och hans vänner sitter, de tre andra reser sig upp för att gå, vilket lämnar den långa sjunde årseleven ensam. Det är en gnagande känsla som säger till honom att gå ner till den äldre, be om ursäkt för vad han sagt under morgonen. Men hjärnan skriker nej, han har ingen anledning att be om ursäkt. Joshua masserar nyckelbenet, tittar ner på det en liten stund, det är skrikande rött och han har ingen aning om det kommer kunna läka bort. Kanske det är vad han förtjänar, en skällsord inborrad i huden, kanske mobbningen är något han förtjänar.

Joshua följer Zihao med blicken, ler en aning när han tar av sig sina skor och strumpor. Det ger honom en påminnelse om hur somrigt det är nu, fortfarande September. När han är påväg att gå förbi, känner han viljan om att prata med honom. Varför?
"Hej.." säger Joshua i en tyst stämma, låter blicken vila på den äldre med ögonen skyddade bakom glasögonen. Det förvånar honom, han borde bara hållit käft, men av någon anledning går det inte. Zihao har inte behandlat honom lika dåligt, säkerligen har det bara gått en dag men ändå. Det är mindre än de första dagarna på de andra, tidigare åren. "Vill du hålla mig sällskap?"

Ziaho, som inte lagt märke till Joshua förens han talat, stannade till och mötte den yngre elevens blick med sin egen, lätt frågande. Varför ville han helt plötsligt ha och göra med honom? Vad var det som hade förändrats från morgonen till nu? Han lade armarna i kors och det började rycka i mungiporna på honom, som det alltid brukade göra när han var på väg självbehärskningen.

"Och jag som trodde att du inte ville veta av mig?" påpekade han lojt och höjde ett mörkt ögonbryn. "Vad är det som säger att jag fortfarande vill försöka bättra mig? Du vet det har gått nästan tre timmar och inom den perioden har du på något jävla sätt lyckats få mig att bli förbannad, deprimerad och mordisk", fortsatte han utan att kunna hindra sig själv.

Långsamt betraktade han Joshua uppifrån och ner innan han halvt om halvt slängde sig ner på gräset, bredvid den andre med en lätt duns. Skorna slängde han åt sidan så att de rullade en ganska bra bit nedför slätten. Det var någonting på den vita skjortan som fångat hans uppmärksamhet. Blod. Han var tvärsäker på att det inte varit där i morse, så vart kunde det tänkas komma ifrån? Skulle han uppfattas som oförskämd om han frågade? Äsch, han hade ändå redan varit oförskämd och vrång i hela sitt liv så vad spelade det för roll?

"Varför har du blod på skjortan? Räckte det inte med en bula i bakhuvudet eller?"

Joshua låter blicken glida från Zihao till himlen, alldeles klarblå. Visst har han alltid gillat sommaren, att kunna bada och springa runt i kortärmat utan att frysa ihjäl. Men Joshua har alltid föredragit regn, ljudet som uppstår när det kommer i kontakt med tak eller marken får honom lugn. Dropparna kan liksom gömma tårarna inom honom.
"Det har gått tre timmar, jag kanske har ångrat mig," svarar han med ett leende hängandes över läpparna, pillar lite med ett grässtrå, lukten av nyklippt gräs är också något han älskar. "Verkligen? Jag visste inte att jag hade den kraften över dig," skämtar Joshua, sättet de konverserar känns fortfarande främmande och förbryllande. Hjärtat vill stanna med Zihao medan hjärnan vill springa in tillbaka till slottet och gömma sig under täcket. "Du har lyckats få mig förbannad, deprimerad och mordisk ett x antal gånger under fem år, ska du veta." berättar han och kastar grässtrået mot den äldre.

Fingrarna drar osäkert tyget närmre kroppen, försöker att gömma blodet och såret under. Kanske Zihao skulle vilja ge det andra nyckelbenet en likadan inbränning om han fick syn på det. Ett lätt, påtvingat skratt for mellan Joshuas läppar och huvudet glider åt sidan, så att han kan se på Zihao.
"Det är ingenting.." viskar han tyst och återvänder blicken till himlen. "Har en tendens att göra mig illa, så det är mitt fel." Det är inte direkt en hel lögn, han har en tendens att göra sig illa, både med vilja och ovetande, men just detta var inte från sig själv. "Bulan i balhuvudet kan jag nog säga är ditt fel, det kan jag inte ro för."

Otaktisk som han var, drog han Joshuas hand till sig med en av sina egna och drog skjortans vita tyg lite åt sidan med hjälp av den andra. När han insåg vartifrån blodet kom, blev ögonen först stora, sedan mörknade de och han släppte äcklat tyget och lät det lägga sig till rätto över såret. Om det var någonting som Zihao tvärt avskydde så var det allt trams angående blodstatus. Visst, han var mycket riktigt renblodig men sket fullständigt i om andra var det eller ej.

"Vem gjorde det?" frågade han efter en stunds tystnad och vek undan med blicken. Även om han visste mycket väl att han personligen var en dålig person så gick det här över alla gränser. Förvisso hade han också gjort illa en skara med personer genom sina dagar, men det värsta han någonsin förorsakat var ett rätt så vidrigt bitmärke. Det kom åtminstone inte ens i närheten av att ta en kniv och rista in bokstäver i huden på en annan människa, mot dennes vilja. Han skakade på huvudet och slöt ögonen i ett försök att dämpa ilskan som växt sig fram vid åsynen av ordet.

När Joshua inser vad det är den längre håller han på med, försöker han att dra tillbaka sin hand för att gömma såret. Det hann han inte med, tyvärr. Sextonåringen försöker att läsa av Zihaos ansiktsuttryck, de mörka ögonen blir på något sätt än mörkare vilket skrämmer Joshua en aning. Zihao lät skjortan falla på sin plats, Joshua känner sig ännu mer förnedrad. Kinderna blir röd flammiga, både pågrund av genans, men också sorg.
"Du borde inte ha gjort sådär," viskar han tyst, fixar till skjortan och viker undan från blicken.

Det förvånar honom, frågan och tonen. Det var inte reaktionen Joshua trott att han skulle ha fått.
"Det låter nästan som att du bryr dig om mig," retas han, försöker att ändra samtalsämnet med ett påklistrat leende över läpparna. Joshua låter blicken vila på Zihao i tystnad, innan han fortsätter att leka med grässtråna.

"Det är mycket här i livet som jag inte borde ha gjort, men gissa vad?", började han med en glimt i ögat. Sedan samlade han sig snabbt innan han fortsatte. "Och jag bryr mig om vissa saker, helt känslolös är jag faktiskt inte" sade han och betraktade Joshua samtidigt som han bet sig i läppen.

Till en viss del förstod Zihao mycket väl varför den yngre eleven tyckte att det han gjort varit opassande. Det är inte okej på någon nivå att tvinga sig på någon annans hemligheter på det sättet, men han hade inte kunnat låta bli. Han hade själv saker som han gick och höll inom sig, på gott och ont, aspekter av sig själv som han kände både hat, vedervilja och fasa inför. Försiktigt lutade han sig närmare Joshua och försökte fånga hans blick.

"Alla har någonting de skäms över, men det var ju inte du som ristade in ordet förmodar jag?", frågade han stillsamt. "Om du säger vem det var så kan jag göra dig en tjänst och lägga till personen på min att döda lista. Den är redan ganska lång tyvärr, men den kan definitivt bli längre." Att Zihao ens hade en rationell sida skulle nog förvåna många, då han sällan visade den. Men i ett läge som det här var det inte direkt tillfälle hans vanliga beteende, det insåg till och med han själv.