PRS Aphrodite & wolfy

Hon iakttog killen som kravlade sig närmare burdörren, kände starkt medlidande för honom. Det kände hon för alla inlåsta vampyrer men inte nu heller kunde hon släppa ut alla. Hon visste inte vad de skulle göra med henne då de slapp kättingarna, Tyler var ett undantag för att det var någon som Killian kände.
”Jag är här för att hjälpa dig fri.” Medan hon öppnade dörren till buren berättade hon om vad som hänt i baren, och hur det kom sig att hon kommit ner för att leta efter just honom. Då hon lyckats låsa upp kättingarna erbjöd hon honom stöd för att komma upp på benen.

Tyler ryggade bakåt när hon kom närmare, men slappande av när han insåg att hon faktiskt skulle hjälpa honom, det var inget skämt. Han stöttade sig på hennes axel och ställde sig upp. Han tittade på henne och drog bak sitt hår.
”Varför hjälper du mig? Och hur visste du att vi var här?” frågade han och stödde sig på burdörren när han gick ut. Hans ögon blev röda, och han stod still en stund, och hans sår blev lite mindre blodiga. Hans ögon blev blåa igen och han tittade på kvinnan, förundrad över hennes mod. Han var ju trots allt en vampyr, och en väldigt hungrig sådan just nu.

Killian sparkade på en pinne och vände tillbaka till Meilas hus, det var ju den enda ledtråden som han hade just nu. Han väntade otåligt, och vandrade fram och tillbaka utanför huset, men var noga med att se till att upptäcka snabbt om hennes föräldrar var på väg hem igen. Han hoppades innerligt att de inte skulle stöta på Tara; det kunde resultera i mortalitet hos båda parter.

”För att jag vill hjälpa.” Meila fick det att låta som en självklarhet vilket det var för henne. Hon kunde inte förmå sig att skada någon: speciellt inte någon som aldrig gjort henne illa. Hon stannade tålmodigt upp med jämna mellanrum för att låta honom ta sin tid, han hade förmodligen rejält ont och skynda på honom ville hon inte.
”Jag önskar att det fanns något mer jag skulle kunna göra för dig,” sa hon och gav honom en lite sorgsen blick då de kom fram till ytterdörren. Till hennes förvåning fick hon syn på Killian som vandrade fram och tillbaka utanför huset.
”Se där, nu kommer du vara i goda händer.” Meila gav Tyler ett uppmuntrande leende.

Tyler nickade bara, han lyssnade inte riktigt på vad hon sa, men det var säkert något bra. Han kastade en blick ut i natten och fick syn på Killian.
”Angel!” ropade han så högt han kunde med den lilla rösten han hade kvar. Han sprang fram till Killian som tittade på honom.
”Tara?” frågade Killian och Tyler skakade på huvudet.
”Jag vet inte. Vi gick ut, och jägarna kom. Hon sprang” sa han och Killian nickade. Han ville inte visa att han var besviken, Tyler var ju hans enda hopp just nu.
”Gå hem, vila. Vi hörs imorgon. Jag letar vidare” sa han och Tyler nickade. Han vände sig till kvinnan bakom honom.
”Tack” kraxade han fram, innan han fort sprang därifrån. Killian gick fram till Meila.
”Tack, jag uppskattar det. Tyler har varit min vän nästan sedan dagen jag blev omfamnad” sa han och log snett.

Meila såg mot det håll Tyler försvunnit åt innan hon vände uppmärksamheten till Killian.
”Ingen orsak.” Det här var det minsta hon kunde göra för att försöka gottgöra all smärta och skada hennes föräldrar orsakat. Hon log lite och lutade sig mot dörrkarmen, övervägde att bjuda in honom i huset en stund men ångrade sig. Killian hade inga vackra minnen från det här huset, hon ville inte trigga igång några obehagliga känslor hos honom. Samtidigt ville hon förtvivlat gärna komma på en orsak för att han skulle stanna en stund till, hon kände sig ofta väldigt ensam och det var trevligt och omväxlande att ha en vänlig själ att utbyta några ord med alltid nu och då.

Killian nickade.
”Jag letar efter någon, och jag antar att du inte har någon konstig jägar-mojäng som kan få mig att hitta henne fortare?” frågade han, lite skämtsamt, och skrattade till. Det fanns ju såklart inte, eller det hoppades han inte, med tanke på att det skulle underlätta jägarnas jobb alldeles för mycket. Vampyrerna hade ju en fördel att det inte syntes att de var vampyrer förrän det var för sent. Han kliade sig i nacken. Han hade fortfarande en gissning kvar vart Tara kunde ha tagit vägen. Eftersom vampyrer behövde ha en inbjudan för att komma in i folks hus, så behövde hon ju vara på ett offentligt ställe, vilket dock gjorde det lättare för jägarna att hitta henne. Han undrade om det var det som Meilas föräldrar var ute och gjorde just nu, jagade. Antagligen, vad annars skulle de göra ute klockan 11 på kvällen? Han behövde hitta Tara innan hon hittade jägarna, eller jägarna hittade henne. Oavsett kunde det inte sluta bra.
”Är dina föräldrar på jakt?” frågade han och tittade på Meila.

"Tyvärr, såna har vi inte uppfunnit än. Men det var en bra idé." Meila blinkade med ena ögat för att visa att hon bara skämtade. Hon ville inte underlätta jägarnas jobb på något sätt då hon inte ville vara en del av det livet längre. Hon skakade på huvudet åt hans fråga. Med tanke på att de varit uppklädda skulle hon gissa på att de blivit bortbjudna igen, men vad visste hon? Kanske de tyckte att det skulle vara spännande att jaga vampyrer iklädda kostym och klänning med högklackade skor.
"De är bortbjudna på någon tillställning tror jag, förväntar mig inte att de dyker upp igen förrän om några timmar. Är något på tok?" Det verkade som om något bekymrade Killian och var det något mer hon kunde hjälpa honom med så ställde hon gärna upp. Något annat hade hon inte direkt för sig heller.

Killian nickade.
”Bra, jag letar efter min syster” sa han och suckade. Han tittade på Meila.
”Om du vill kan du hänga på, alltid trevligare med sällskap” sa han och log. Han hade tyckt om hennes sällskap, vilket var konstigt med tanke på att hon var människa, och dessutom jägare. Men på något sätt var hon bättre än de vanliga människorna, hon såg honom som en person och inte som ett farligt monster. Det sistnämnda var ju dock sant, men hon hade en helt annan tillit till honom än andra, kanske beroende på deras historia, han kunde bara gissa. Han drog handen genom håret.
”Jag tror hon kan vara i kyrkan, så jag tänkte kolla där” sa han och nickade mot hållet dit kyrkan låg.
"Som sagt, du behöver inte följa med, antar att det är lite konstigt att hänga med en vampyr som människa" sa han och skrattade till.

"Jag följer med," sa hon utan att tveka. Egentligen började det närma sig sängdags för henne men det här skulle vara betydligt mer spännande, omväxlande från hennes annars så tråkiga vardag. Dessutom hade hon ju hoppats på att få spendera lite mer tid med Killian och nu fick hon ju som hon önskat. Det kunde bli ett farligt uppdrag, beroende på hurdan typ av vampyr hans syster var, men hon kände sig inte särskilt rädd. Hon litade på att Killian skulle se till att hon kom tillbaka hem med livet i behåll. Meila vände sig om för att sträcka sig efter sin jeansjacka från galgen. Det var ändå nästan midnatt och luften var ganska kylig. Hur lång tid de skulle spendera utomhus visste hon inte men frysa ville hon gärna slippa göra.
"Får jag hoppa upp på din rygg? Jag har alltid varit nyfiken på hur snabbt ni egentligen kan röra er." Hon bet sig aningen blygt i läppen och blickade förhoppningsfullt upp på honom, ville att han skulle säga ja.

Killian började gå och styrde stegen mot rätt håll. Det var ändå en liten bit till kyrkan. Han stannade upp när Meila frågade honom om hon kunde få sitta på hans rygg. Konstig fråga, men det var ju faktiskt det minsta han kunde göra för allt hon hade gjort. Han nickade, och hjälpte henne upp på ryggen. Nu kunde han ju i alla fall komma fort till kyrkan.
”Håll i dig, och ta ett djupt andetag så du inte spyr” sa han varnande. Han tog ett steg framåt, och sprang blixtsnabbt fram till kyrkan. Han stannade, och hjälpte Meila av igen.
”Är du okej?” frågade han och tittade på henne. Hans öron plockade upp ett nynnande inifrån kyrkan. Han hade hittat Tara i alla fall, det var ju något. Han nickade mot kyrkan och öppnade den stora porten in. Inne i kyrksalen var det tomt, i alla fall på levande människor. Tre personer låg döda, två i gången och en hängde över en bänk. Längst framme vid altaret satt en kvinna på knä, med ryggen mot de nyanlända. Hennes svarta hår hängde långt ner på ryggen, och hon reste sig upp. När hon vände sig om sken hennes vackra, bleka ansikte upp och lika fort som hon hade skinit upp stod hon nu framför Killian. Det fanns spår av tårar på hennes kinder.
”Det var inte meningen” sa hon och Killian kramade om sin syster.
”Det är okej” mumlade han och Tara skakade på huvudet.
”Det gör ont” sa hon och lade handen över hjärtat. Killian tog hennes hand och vände sig till Meila.
”Meila, det här är min syster. Tara, detta är Meila” sa han och nickade mot de båda kvinnorna.