rollspelare & tippest prs

"När borde vi börja diskutera avtal om vårt giftermål?" undrade hon och kollade på honom. Hon ville få varenda stel konversation ur vägen och hon tyckte att den stelaste var just om deras bröllop. "Helst så ger jag dig en arvinge och sedan återvänder jag till Skottland medan du får din framtida kung." sade hon och kollade på honom.

Ännu en gång blev förvåning känslan som fyllde honom. Han stannade tlll (och förmodligen gjorde hon detsamma) och tittade på henne. Det var en obekväm konversation som hon drog upp. En som han helst skulle undvika, helt ärligt talat.
”Jag tror att du ska få känna dig hemmastadd här på hovet innan några avtal diskuteras”, svarade han enkelt. Han var dessutom osäker på om han ens skulle få möjligheten att diskutera några avtal; med största sannolikhet skulle det bli hand far som tog diskussionen. Han var ju kung, trots allt. Han valde att inte kommentera hennes planer. Själv tyckte han att ett sådant giftermål skulle se dåligt ut, både inför skottarna och fransmännen.

"Det vore naivt av mig att tro att det här någonsin kommer bli mitt hem, Henri." sade hon bara och ryckte lite på axlarna. Hon suckade sedan och kollade på honom en stund innan hon svagt log. "Men du har rätt, vi bör vänta. Jag ber om ursäkt för att jag drog upp det." sade hon och började gå igen. Hon ville bara få allt överstökat egentligen men om han inte befann sig på samma sida så ville hon inte ta det förrän han kommit ikapp.

Henri hade en tendens att vara väldigt naiv; även fast han inte alltid insåg det på egen hand. Han började gå efter henne igen och knäppte händerna bakom ryggen, precis som förut. Han var lite osäker på om han skulle börja dra sig mot den östra utgången för att kunna visa henne trädgården, hon hade ju inte svarat på hans fråga. Men han bestämde sig för att gå dit ändå; om hon inte ville se trädgården sedan behövde hon ju inte gå ut.

Sophia gick tyst efter honom och svalde hårt, att stämningen skulle bli stel hade hon inte räknat med då hon trott att även han ville få alla frågor besvarade.
"Jag- Förlåt, Henri. Det är fel av mig att dra upp såna frågor." sade hon och kollade försiktigt på prinsen. Det var sällan drottningar, även hon, bad om ursäkt men hon ville att de åtminstone skulle bli vänner.

Hans blick vändes till Sophia och han höjde, ännu en gång, lite förvånat på ögonbrynen. Visst hade han tyckt att hon var väldigt rättfram; men han trodde inte att hon skulle be om ursäkt. Drottningar brukade trots allt inte vara så värst ursäktande av sig.
”Det är förståeligt att du vill ha frågorna ur vägen”, svarade han och funderade lite på om han skulle le eller inte; men han bestämde sig för att låta bli. Ett leende kunde få honom att se oseriös ut, trodde han. ”Det vill jag också, så småningom.”

"Jag vill att vi ska kunna vara vänner, om jag någonsin får känslor för dig vet jag inte, men om vi ska gifta oss vilket vi troligen kommer göra, så vill jag prata med dig öppet och jag vill att du ska kunna prata med mig lika öppet. Inget filter mellan oss." sade hon försiktigt och tittade ner på stengolvet medan de gick.

Ögonbrynen fortsatte att vara höjda. Sophia var mer annorlunda än vad Henri ursprungligen hade trott. Själv trodde han inte att det fanns någon möjlighet att det skulle bildas några romantiska känslor mellan de två. Det var inget fel på henne, nej - men han skulle inte vilja få känslor för henne för det var liksom hans föräldrars mening.
"Jag tror att tiden får bestämma hur det blir mellan oss", sa han flyktigt och fortsatte gå. Självfallet skulle äktenskapet underlättas om de blev vänner, och han trodde att de skulle kunna bli det. Men för honom kändes det omöjligt att kunna öppna upp sig så mycket som hon verkade vilja med någon han inte hade ett romantiskt förhållande med.

Sophia nickade lite och granskade honom lite snabbt, hon svalde hårt och vände bort blicken från honom. Hon visste inte alls vad hon skulle säga för att lätta upp stämningen så hon valde att fortsätta vara tyst. Hon la sina armar om sig själv då hon började frysa en aning. "Vart ska vi?" frågade hon och tittade på honom lite snabbt.

Han såg i ögonvrån hur hon la armarna runt sig. Själv tyckte han att det var en behagligt varm sommardag - men sedan hade hon bott i ett kloster i en varmare del av Frankrike, så han hade en viss förståelse för henne.
”Till trädgården, om du vill se den?” han vände ännu en gång blicken mot henne och granskade henne snabbt från topp till tå. Den svarta klänningen hon bar klädde henne verkligen - men det vågade han inte säga högt. Han var rädd för att göra deras situation ännu mer obekväm.