[Privat] Unicornhorn

Det enda som ljöd i sällskapsrummet var brasans knastrande och vinden som susade utanför, så när porträttet plötsligt öppnades så hoppade Celeste till. Hon tittade ned på sitt armbandsur och såg att det var nästan midnatt och tänkte att det var dags att gå och lägga sig, men när Tara plötsligt dök upp och slog sig ned framför henne så ryckte hon till.
"Nej... Jag är en nattuggla." svarade Celeste och slog ihop boken. Hon ville inte riktigt möta Taras blick och valde istället att stirra in i elden, och så satt hon tyst en stund.
"Jag förstår. Men det händer lätt att jag börjar leta fel hos mig själv i situationer som dessa" svarade hon tveksamt. "Men det är ju förstås bara mitt eget fel."

Tara betraktade Celeste.
"Fel hos dig? Vad skulle du ha gjort för fel idag som fick mig på dåligt humör?" frågade Tara förvirrat och lade huvudet på sne. Hon förstod inte riktigt, men sen var de ju olika personer också. Tara själv tvekade inte på sig själv när det kom till mötet med andra människor, även tjejerna från Slytherin. Hon blev irriterad på dem, ja, men hon skulle aldrig ändra på sig eller känna att hon hade gjort fel vid mötet med dem. Men man var ju olika.
"Du borde försöka sluta tänka så, även om det är lättare sagt än gjort" sa Tara med ett litet leende på läpparna. Hon släppte skridskorna på golvet och lutade sig bakåt i fåtöljen. Hon gillade sällskapsrummet på natten, det var så tyst och fridfullt. Ännu bättre gillade hon slottet på nätterna, men det var mer riskfyllt. Hon hade ännu inte lyckats bli upptäckt, vilket hon såg som en av sina bättre bedrifter.

Hon drog handen genom håret och tittade på sin reflektion i fönstret. Hon bet sig i läppen och började fundera på hur hon skulle ge tillbaka på Slytherintjejerna under morgondagen. Hon var riktigt irriterad på dem, och ville hämnas på ett passande sätt. Hon var samtidigt trött på dansen som de dansade, fram och tillbaka, utsätta varandra för saker hela tiden för att visa vem som var alfan.

"Jag--" började hon, men skakade sedan på huvudet. "Jag vet inte. Det är lätt att jag tänker så, bara. Men oroa dig inte." Celeste såg på Tara med ett litet leende, och nickade instämmande.
"Jag vet. Jag bryr mig lite för mycket om vad andra tycker bara, tyvärr." svarade hon. Hon lutade sig tillbaka och andades ut. Tara hade förstås rätt; synen som hon hade på sig själv var långt ifrån vacker, men det hade definitivt blivit bättre med åren- särskilt efter att hon lämnat sin bedrövliga klass för att istället börja på Hogwarts.

Celeste observerade Tara när hon såg att hon tittade ut genom fönstret. Flickan såg fundersam ut. Celeste var inte säker, men hon vågade gissa att det kunde ha att göra med det som hände tidigare.
"Vad tänker du på?" frågade hon försiktigt.

Tara skiftade uppmärksamhet från fönstret till Celeste.
"Funderar på hur jag ska ge tillbaka imorgon" sa hon och ryckte på axlarna.
"Kanske min metamorfmagus kan komma till användning" sa hon och flinade. Hon hade använt sin magi ganska så frekvent när hon var i tredje och fjärde året, mest för att förbrylla andra. Hennes tanke just nu var att hon kunde använda sin magi för att sätta en av tjejerna i skiten, genom att bryta mot någon regel när hon såg ut som henne.

Hon lutade sig bakåt i fåtöljen och flinade.
"man ska väl ha någon annan användning att vara metamorfmagus än att vara självisk" sa hon och skrattade till.

Ett leende formades på hennes läppar på tal om hämnd, och hon nickade instämmande.
"Det låter som en bra idé." svarade hon. Celeste menade inte att hon tyckte om att orsaka skada på andra människor, men så som dessa människor behandlade Tara så fick de ta smällen och skylla sig själva, ansåg hon.

Celeste skrattade och nickade.
"Mhm! Men du tror inte... att jag kanske kan hjälpa till med något?" frågade hon.

Tara ryckte på axlarna.
"Har du några idéer? Min tanke var att sätta någon av dem i skiten för att bryta mot regler, de kan ju inte bevisa att det var jag om jag ser ut som henne" sa hon och flinade. Hon sträckte på sig och tittade upp i taket. Hade det varit någon annan så hade hon inte brytt sig, men dessa tjejer hade varit på henne sedan dag ett på Hogwarts, och sedan dess hade de alltid varit i luven på varandra.
"Det är konstigt det där, egentligen. Att man klickar med vissa människor medan man inte kan stå ut med andra" sa hon och tittade på Celeste.
"På tal om något helt annat, har du syskon? Jag fick ju bara höra om dina föräldrar" sa hon och log. Hon hade ju sett Celeste innan, i uppehållsrummet och dylikt, men hon hade aldrig tänkt på om hon hade sett någon annan elev som var lik henne till utseendet.

"Det låter ju faktiskt som en löjligt bra idé!" sa Celeste genast och nickade ivrigt. "Jag vet inte om jag skulle kunna bidra men någonting, dock... Men jag tänker att du ju faktiskt inte måste sabba för endast en av dem." Celeste blinkade med ena ögat med ett flin.
"Kanske... Exempelvis, om du ser ut som en av dem, så skulle du kunna vandra omkring på natten och... jag vet inte, förstöra någonting? Stjäla? Göra mycket väsen av dig så att du blir upptäckt?" föreslog hon. "Eller kanske att vi på något sätt ser till att någon annan av dem inte befinner sig i närheten, och så ger du mig stryk eller något medan andra "råkar" att se på?" sa hon och skrattade. Celeste var dock allvarlig när hon föreslog det sista, ett slag i ansiktet har väl ingen dött av, tänkte hon.
"Ja, det har du rätt i... Att det kan gå så snabbt, ändå." svarade hon och mötte Taras blick med ett leende.
"Åh- nej... tyvärr. Men jag har alltid velat ha ett syskon" svarade hon dystert. "Så länge jag kan minnas så har mina föräldrar jobbat väldigt mycket... Om jag hade haft ett syskon eller två så hade jag kanske känt mig mindre ensam." Faktum var att även när hennes föräldrar var tillsammans med henne, så kände hon sig ändå ensam. Alltid så var de upptagna med annat, och släppte aldrig arbetet när de äntligen var hemma för en gångs skull. Hon älskade dem väldigt mycket, men hon vet att det har påverkat henne att de aldrig riktigt har funnits där.
"Har du syskon?" frågade hon genast, för hon ville helst inte tänka dessa tankar just nu.

Tara skakade på huvudet.
"Inget fysiskt våld. Jag säker mig inte till deras nivå" sa hon kort och funderade igenom förslagen. Förstöra någonting hade kanske varit bra, lite lagom sådär. Det var inte så farligt heller, eftersom man bara kunde reparera skadorna med magi. Hon funderade också på att bli fasttagen på natten, men det var nog ett steg längre att även förstöra någonting.

Hon nickade när Celeste berättade att det var lite ensamt som ensambarn, vilket Tara kunde förstå. Hon hade ju själv syskon som hon älskade, speciellt eftersom det betydde att hon alltid hade sällskap. Hon nickade.
"Jag har en mugglarsyster som är yngre än mig. Sen hade jag en enäggstvilling också" sa hon och bet sig i läppen. Hon mindes dagen som de båda hade fått reda på att de var häxor, hur exalterade de hade blivit av att kunna lära sig magi tillsammans och lära sig om den nya världen tillsammans. De hade varit så glada, och deras föräldrar hade varit så stolta över att de hade två häxor i familjen, med tanke på att de inte ens hade vetat om häxors existens innan. Tjejerna hade suttit uppe många nätter och diskuterat och undrat över hur det egentligen gick till, det där med magi, och att de inte kunde vänta på att få lära sig det på riktigt.

"Hm.. okej då." Celeste funderade en stund, och skakade sedan på huvudet. "Jag kommer nog inte på något bättre då, ärligt talat. Men om jag kan hjälpa till på något annat sätt så gör jag gärna det."

Celeste leende försvann, och det syntes tydligt att hon såg orolig ut- hon förstod genast. Men hon visste bättre än att börja ställa en massa frågor, så hon nickade bara kort och såg medlidande på Tara.
"Jag beklagar... verkligen." sa hon försiktigt.

Tara nickade lite och log.
"Tack. Hon gick faktiskt här under vårt första år, men vi var med om en bilolycka under sommarlovet, och Dawn klarade sig inte. Så från andra året och framåt gick jag själv" sa hon och tänkte tillbaka på sin syster. Hon tänkte på henne ofta, och Tara undrade alltid hur det skulle ha varit om hon fortfarande fanns här.
"Det var inte meningen att sabba stämningen" sa Tara och drog handen genom håret. Hon gillade att prata om sin syster, det fick henne att fortfarande leva kvar på något sätt. Tara hade sökt på alla ställen om det fanns någon form av magi som kunde få henne tillbaka, men hade snart upptäckt att tyvärr fungerade magin inte på det sättet. Hon hade hoppats länge att Dawn skulle komma tillbaka som ett spöke, precis som elevhemsspökena, men det hade inte hänt.