Mutanternas värld (prs)

Tara skakade på huvudet och ställde sig i dörröppningen när han gick ut.
”Tack för att du supportrar mig, uppskattar det verkligen!” fräste hon efter honom och slängde igen dörren. Hon morrade och sparkade på en stol innan hon slängde sig ner i soffan. Varför berättade hon det för honom? Såklart att han skulle reagera som han gjorde. Sådan far, sådan son, eller hur? Hon lutade huvudet mot ryggstödet och suckade. Vad skulle hon göra nu?

James rynkade på pannan och suckade högt, han lutade sig mot dörren och drog handen över ansiktet. Han satte sig ner utanför och funderade länge på vad han skulle göra. Han visste inte alls vad han skulle ta sig till. Han knackade på dörren efter en timme då han lugnat sig och kunnat tänka igenom allt.

Tara gick runt i huset, och kände sig rastlös. Hon undrade hur hon kom i kontakt med mutantskolan, ingen visste ju vart den låg. Kanske de skulle kontakta henne i stället? Hon satte sig ner i soffan, och fick fjärrkontrollen att sväva ovanför soffbordet. Hon försökte förstå vad det var för sorts krafter hon hade, och hon googlade lite också. Hon kom fram till att det måste vara någon form av telekinesis och telepatiskt förmågor, eftersom hon även kunde ta sig in i folks tankar, verkade det som. Hon lät fjärrkontrollen landa på bordet igen när hon hörde en knackning på dörren. Hon reste sig upp och öppnade dörren, och såg James.
"Hej" sa hon tyst och tittade på honom.

James tittade på henne en stund innan han kramade om henne. Han var inte alls bra med sitt korta stubin men han hade aldrig blivit arg eller låtit det gå ut över Tara, vilket ledde till att hans skuldkänslor höll på att äta upp honom inifrån.
"Förlåt mig." sade han tyst och kysste hennes hjässa.

Tara besvarade kramen och nickade.
”Jag fattar chocken” sa hon och släppte honom.
”Jag är också chockad, men jag antar att min visar sig på ett annat sätt” sa hon och ryckte på axlarna. Hon såg på honom och log lite.
”Jag vet dock fortfarande inte vad som kommer hända, vad tusan säger man till skolan? Erkänner man eller säger man bara att man vill byta skola? Samhället är ju inte jättevänliga mot mutanter” sa hon och bet sig i läppen.

"Jag vet inte, T." mumlade han och gick in igen. Han satte sig i vardagsrummet och drog handen genom håret. Han suckade lågt och drog händerna över ansiktet. "Säg att du hoppar av eller något. Det kanske blir bättre? Så slipper du frågor typ?"

Tara suckade.
”De lär väl fatta ändå” sa hon och skakade på huvudet. Hon satte sig ner i soffan.
”Har du hört att de försöker få fram ett botemedel? Typ en spruta som ska hämma genen? Det är ju helt sjukt” sa hon och lutade sig bakåt i fåtöljen.

James nickade lite och drog handen över ansiktet. Han visste inte riktigt vad han tyckte om vaccinet som försöktes få fram. Han satte sig i soffan och tog några godisar som han började äta.
"Men du sa något om Netflix?"

Tara nickade och startade TV:n. Hon satte igång filmen när hon hörde hur det föll ner ett brev genom brevinkastet. Hon reste sig upp och plockad upp det från dörrmattan. Det var adresserat till henne. Hon öppnade det, och läste igenom det. Hon tittade upp på James.
"Tydligen kommer det någon från mutantskolan hit imorgon" sa hon och bet sig i läppen.
"Mamma kommer ju inte hem förrän i övermorgon" sa hon och satte sig i soffan igen.

James reste sig upp och gick till hallen efter henne. Han rynkade på pannan och tog brevet ifrån henne innan han läste igenom det.
"Okej, jag sover här inatt." sade han och ryckte på axlarna. Han tänkte inte lämna henne ensam, ifall resten av mutanterna visste skulle det inte dröja förrän alla andra fick veta.