Jullan Bullan & Hufflepuffisen prs

Adam skakade på huvudet.
"Ingenting är omöjligt Meg, det vet du."
Han tittade henne i ögonen och log sorgset
"Dessutom kommer jag aldrig att få en bättre chans att visa mig värdig dig. Jag får helt enkelt lyckas överleva det. Och som du själv sa, vi är alla beroende av kristallen. Det spelar ingen roll om jag letar efter den eller inte."

” du behöver inte visa dig värdig för jag älskar dig okej” sa Meg och kysste honom. Hon ville inte att han åkte på uppdraget.
” jag kan följa med på uppdraget” sa hon och såg på honom.

( det är nu han inte vill att hon gör det för att skydda henne)

(Förstod det)

"Knappast. Du stannar här hemma. Jag är säker på att din pappa håller med mig" sa han irriterat. Vad trodde hon egentligen? Ingen visste hur många av de fyra som skulle komma levandes tillbaka, om ens någon, och han tänkte definitivt inte ha henne med sig.

Meg såg på Adam.
” om inte jag får ge mig ut tillsammans med dig får inte du åka heller” sa hon och la armarna i kors. Hon vägrade förlora killen hon älskade.
” jag kommer inte klara mig utan dig” sa hon tyst.

"Jag kommer inte att kunna koncentrera mig på något annat än dig i så fall och kristallen måste hittas. Du är tryggast här. Lova mig att stanna här" sa han och kysste henne innan hon han börja protestera. Han älskade henne av hela sitt hjärta och skulle inte klara av att vara borta från henne. Men hellre det än att hon skulle vara därute - oskyddad.

Meg besvarade Adams kyss.
” snälla jag vill inte att du åker” sa hon tyst och såg på honom.
” jag kan försvara mig och jag kan klara mig där ute” sa hon och slingrade sina armar om hans midja.

Adam kramade henne men skakade på huvudet.
"Nej, du stannar här." Han visste inte hur han skulle få henne att förstå. Han var tvungen att lämna det han älskade allra mest här hemma. Så log han lite när han insåg att oavsett vad han sa skulle borgmästaren definitivt förbjuda Meg från att åka
"Dessutom är det knappast jag som bestämmer, det gör din far. Men du kan ju hälsa honom att jag vägrar ha dig med mig, så han inte tror att det är ett av mina påhitt" sade han med ett litet leende på läpparna.
Meg skulle aldrig någonsin kunna övertala sin far om det, särskilt inte om hon hade rätt i att hennes far ville att Adam skulle åka bara för att bli dödad.

Meg såg på Adam och gick för att prata med sin far nu.
” har du bestämt vilka andra tre som ska åka förutom Adam?” Frågade hon och såg på sin far. Fadern skakade på huvudet på åt henne.
” jag vill åka” sa hon. Fadern såg upp på henne med tveksam blick.
” det kommer bli farligt så är du redo för det?” Frågade hennes pappa.
” jag är redo” sa Meg och log mot sin far. Han log till mot sin dotter.
” du får följa med som den fjärde och sista personen” sa fadern. Meg log till och gick till Adam.
” jag kommer följa med ut på uppdraget” sa hon.

Adam stirrade på henne.
"Ehm. Nej, det tror jag inte att du gör. Du stannar här" sa han argt.
Sedan lugnade han ner sig och tog hennes hand i sin.
"Snälla. Du betyder så mycket för mig. Jag klarar inte av att ha dig där ute i den farliga världen. Snälla, för min skull. Det är allt jag ber dig om. Stanna hemma" sa han mjukt.

” du tror inte jag kommer klara mig där ute” sa Meg och såg sårat på Adam. Hon trodde att han skulle vara den som trodde på att hon skulle klara sig där ute.
” jag trodde du trodde på mig” sa hon och backade ifrån honom. Hon vände sig om och gick nu.