PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

För någon sekund kändes allt normalt. Fyra vänner, som hade kännt varandra i flera år, satt på ett tåg påväg till Hogwarts för sitt sista år tillsammans. Men de var alla långt ifrån normala. En Gryffindor pojke med ett ärr över ansiktet, något han hade fått när han var liten och blivit attackerad av en av de vidrigaste varelserna som någonsin funnits i denna värld, den andra var en Slytherin, och blivit konstant mobbad under sin skolgång, hans första kärlek hade han förlorat och inga vänner hade han haft. En blyg hufflepuff, som skulle göra vad som helst bara för att klara av sin examen, samtidigt som hon kände en dragning till att göra allt och alla lyckliga och en Ravenclaw, som levt sitt liv insnöad i vad hennes föräldrar hade skapat för framtid åt henne, som hade tagit åt sig ansvaret av sina två yngre bröder för att hon kändes sig skyldig till det. Ingenting var normalt, men bara för en stund hade de gjort sig förtjänad till att känna sig det.

Remus sneglade på Vanessa, Em varm känsla fyllde hans kropp. Det var någonting nytt, något han aldrig hade känt eller fått förklarat för sig förr. Det var obehagligt, men behagligt på samma gång. Det var förvirrande. ”Det finns inget dåligt samvete sålänge ingen annan får redan på det” sade han.

"Så kan man också se på det" sa Vanessa och skrattade mjukt. "Det är väl ungefär så du brukar resonera Severus?"
Severus flinade bara till svar och tyckte att hans elevhem borde tala för sig. Hans elevhem var ju känt just för att man kunde ta sig långt och ofta utnyttjade man metoder som kunde anses vara tvivelaktiga.

Sedan kastade Vanessa en blick på klockan. Borde de inte vara framme snart? Inte för att hon hade bråttom, hon hade trevligare än vad hon hade haft på länge. Det kändes precis som om hon hade startat det sista året med att få två nya vänner. Nu hoppades hon bara att året skulle sluta lika bra som det hade börjat.

En vissla hördes, slutstationen närmade sig. Charlotte var en aning lättad, men det innebär att de fyra skulle behöva separera om mindre än en timme. Hon suckade tyst, men såg upp på resten med ett leende. ”Då är vi här! Hogwarts skola för häxkonster och trolldom!” Sade hon och reste sig upp. ”Mindre redo än vad jag hade trott”.

Hon länkade samman armen med Remus, något hon brukade göra sedan tredje året. I början hade han ogillat det, sade att det fick honom att känna sig mindre maskulin än vad han redan var. Men under tiden hade det gått över, det hända till och med att han själv tog tag i henne på Londons gator eller i korridorerna. Visst hade det fått ett par konstiga blickar kastade på sig, men det var ingenting de hade stört sig på. Charlotte räckte ut sin andra arm för antingen Vanessa eller Severus att ta tag i medans de trängde sig fram mot utgången.

Severus krokade gladeligen arm med Charlotte. Just där och då struntade han fullständigt om Potter såg honom eller inte. Det här känslan som han upplevde just nu, den var värd ett slagsmål eller två. Sedan sträckte han ut den andra armen mot Vanessa.

Hon tittade förvånat på dem innan hon krokade i Severus arm. Nu skulle de vara i vägen för allt och alla när de kom gående, fyra personer arm i arm. Man hade kunnat tro att det var förstaårseleverna som skulle göra det, men nu var det fyra sistaårselever som glatt trängde sig fram bland allt folket.

”Slå mig hur hårt du vill Charlotte, men vi är 17 år och går i armkrok, det här är nog den mest nedvärderade kommer känna mig på den här skolan” sade Remus. ”Meeen, det är definitivt värt det”.
Charlotte såg glatt på Vanessa, vem hade trott att en elev från varje elevhem skulle gå av tåget, vissa som hade bara känt varandra i någon timme, med stora leenden fastklistrade på sina ansikten som om de vore 5, efter de händelserna som hänt tidigare.

Charlotte var rädd över vad James skulle säga om situationen. Sirius skulle mest finna det roligt, och om hon kände honom rätt skulle han nämna det i alla fall en gång varje dag. Peter skulle undvika ämnet, han var trotts allt den fegaste av de. Hon visste att hennes resterande 3 vänner rörde sig någonstans i folkmassan. De hade varit ifrån varandra rytt ah nu, och det dröjde nog inte längre till de skulle komna letandes.

Vanessa fnittrade. Hon kände sig som 12 år igen. Här gick de fyra i rad när det var så trångt att man knappt kunde gå två personer i rad och bara hade det roligt. Hon var så glad över att hon hade lärt känna Charlotte och Remus. I sitt huvud undrade hon stilla varför hon inte hade frågat Severus mer om vem hon var eller åtminstone hängt med och hälsat på henne någon gång. Hon var ju superschysst!

Severus gladdes åt situationen men letade samtidigt efter Potter och company i folkmassan. Gick det att undvika så hade det varit bra om Potter inte fick syn på honom. I samma ögonblick så mötte hans ögon Potters.

James stod några meter framför de, han mun var en aning öppen av chock. Det fanns inte på världskartan att han skulle förlora sin två av sina närmaste till Snivellus Snape. Han tog upp sitt trollspö från fickan och höll hårt om det, men höjde inte sin arm mot någon än.

Charlotte släppte snabbt taget om Remus och Severus armar och gav hennes två nya vänner en sorgsen blick. ”Gå, vi letar upp er senare” viskade hon tyst till de. Hon skulle aldrig förlåta sig själv om Severus eller Vanessa blev skadade pågrund av henne. Med lugna steg tog hon sig fram till Potter, utan att se på honom. Hon sträckte sig efter hans trollstav, men så snabbt hennes hand mötte hans hud tog han ett hårt tag om hennes handled. ”Se mig i ögonen Charlotte och säg att du inte tänker lämna oss för den där” spottade han ur sig.

Vanessa nickade snabbt innan hon börja dra iväg Severus åt det motsatta hållet. Typiskt att James hade varit tvungen att se dem. "De närmsta dagarna får du försöka se till att alltid befinna dig i närheten av någon lärare, jag, Charlotte eller Remus" sa Vanessa sammanbitet till Severus. "Eller i närheten av stora folkmassor." Vanessa trodde inte att någon stor folkmassa skulle hindra Potter, det hade inte hindrat honom förr, men det skulle i alla fall begränsa hur långt han kunde gå med Severus innan någon vaknade till liv och reagerade. Klart var i alla fall att Potter inte tänkte låta det bero.

Charlotte höjde sitt huvud tillslut och såg in i sin bästaväns ögon. ”Jag kan inte lova dig någonting James, men jag kan försäkra dig om att jag kommer ha tid med båda...” sade hon lugn och greppet om hennes handled blev tightare. ”Lova mig Charlotte! Han är en Slytherin, du vet vad de blir! Dödsätare!” Väste han. Det var då Sirius vaknade till liv, han hade varit mer koncentrerad på vilka ord som rann ut från James mun än vad det var han gjorde. Han lade märket till Charlottes skakande händer, hur James hand var vitt från att hålla runt henne så hårt.
”James, du gör henne illa” sade han. Charlotte gav honom ett tacksamt leende.

Vanessa suckade tungt när hon och Severus gick upp mot Hogwarts. De fyra skulle aldrig någonsin kunna umgås utan att vaka för att se till att Potter inte kom på dem. De skulle inte kunna slappna av och oavsett hur försiktiga de var skulle Potter komma på dem förr eller senare. Allt var bara en fråga om tid och Vanessa undrade stilla för sig själv om det var värt det.

Efter ett tag var de framme vid Hogwarts och stora salen. Det var ett nytt läsår och nya ettor skulle väljas in i elevhemmen innan alla fick njuta av den stora middagen. Här var hon Severus tvungna att splittra på sig, så hon sa till honom "Hejdå och var rädd om dig" innan hon gick bort mot Hufflepuffs bord