Privatroll mellan mig och TildeW (The Mortal Instruments)

Hedvig
Hedvig log till när hon hörde om nyheterna att någon från London skulle hjälpa Winniefred att leda uppdraget. Hon såg direkt på James för att se hur han skulle reagera och hon mötes av en trött blick från James. Direkt kom oron krypandes över hans trött blick. Hon gav honom en löjligt leende för att få honom på bättre humör och James flinade till mot sin systers löjliga leende mot honom. Det var ett år sen idag som hans tjej hade dött och Hedvig visste hur jobbigt det hade varit för James att gå vidare efter hans tjejs död. Hon reste sig upp och smet bort till James och satte sig där. " Hey allt kommer bli bra dessutom vet jag att Josefin är stolt över dig för att du har kämpat vidare". James såg på sin syster. " Tror du det för det känns som att jag har gjort henne besviken med tanken på hur jag har betett mig mot dig och dem andra". Hedvig såg på sin bror och flinade till. " Vad var det sista Josefin sa till dig innan hon dog?". James såg förvånat på sin syster. " Hon sa att hon alltid kommer vara stolt över mig".

Winniefred
Alla började äta av frukosten igen. Joseph pratade glatt med Noah, men själv sade hon inte mycket. Hon var fortfarande upprörd över att hon inte fick leda det här på egen hand. Hon hade heller inte talat med Stephanie eller Jake sedan incidenten. Hon tog upp sin båge och pilar och slängde de över axeln och gick sakta mot de öppna dörrarna. Hon avskydde att behöva erkänna det, men att vara i samma rum som de två utan att veta vart på kartan de var gjorde henne obekväm.

Fred
Fred satt och lyssnade intresserat när en av tjejerna från Chicago institutet pratade. Stephanie hette hon. Hon var, precis som Mr Brawnthorn hade sagt, mycket entusiastisk. Jag deltog han inte i konversationen, det var inte sånt han gjorde. Han lyssnade, observerade och skrev ned det som sades under möten, men sade aldrig något själv om han inte var 100 procent säker på min plan.

Jake
Jake hade sett Winniefred resa sig upp och lämnade rummet. Han reste sig upp och skyndade efter henne. " Winniefred vi måste prata om det som hände igår". Han kom ifatt henne och la handen på hennes axel för att stoppa henne. Han behövde verkligen prata med henne för han menade inget av det han sa igår utan han var bara upprörd över sin fars död det var allt. Han såg på henne med mjuk blick. " Jag vet att du inte vet vart du har mig och Stephanie men du vet att jag har alltid stöttat dig genom alla uppdragen och alltid varit den som har lyssnat på vad du har sagt, men när det kommer till demoner så vet du att jag har svårt att prata om dem". Han visste att Winniefred visste att han alltid brukade stå på hennes sida och det gällde även för Stephanie men som sagt dem båda hade haft en dålig dag och dem sa saker som dem inte menade. Han såg på Winniefred för att se hur hon skulle reagera på det han sa.

Winniefred
Winniefred lutade sig mot väggen, hennes ögon granskade Jakes. "Jag vet. Jag erkänner själv att jag sade saker som kan uppfattas som oprofessionella. Men vi är skuggjägare Mr Lodge, vi måste lära oss att gå vidare... Det tar tid, och smärta, och extremt mycket styrka. Hur du och Miss Jones kämpar er igenom beundrar jag, men vi kan inte låta det stå i vägen för vad våran uppgift är". Hon gav honom ett svagt, osäkert leende. "Det kommer en dag, snart, då vi kommer behöva skiljas åt. Det är en sak om du reagerar sådär när det kommer till mig, men alla kommer inte acceptera eller uppskatta det. Jag vill lämna dig så förberedd som möjligt".
Tanke att behöva lämna de gjorde ont, men hon var 19, det var dags för henne att ta sig vidare. Kanske till Idris, kanske till ett annat institut. Hon hade avslutat sina studier, anledningen till att hon stannat kvar för de yngre. Hon var ung, och de var inte speciellt mycket yngre än henne, men ändå kändes hon som en mamma för de. Eller det kanske bara var önsketänkande.

Jake
Jake såg på henne och nickade till. " Du vet hur mycket jag jobbar på att sortera bort dem känslorna med det igår var det 6 år sen han gick bort och jag ser det fortfarande framför mig, jag skyller på mig själv för att han dog för jag kunde ha räddat honom och Stephanies mamma men jag gjorde det inte". Det här visste bara Stephanie om att han var där när det hela hände men han litade på att det han sa skulle stanna hos Winniefred. Han var klar med sina studier för ett år tillbaka och var egentligen enbart kvar i Chicago för Stephanies skulle och sin systers skull då han inte ville lämna dem här och bege sig någon annan stans. Han var ju bara en månad yngre än Joseph. " Jag vet att vi inte kan låta det stå i vägen men att ta upp det inför alla dem andra skuggjägarna var inte speciellt snällt men det var fel av mig att reagera så som jag reagerade". Han ville bara att hon skulle förlåta honom för hatade att gå runt med den här skuldkänslan över det han har gjort.

Winniefred
"Jag är inte arg på dig, inte på något sätt" sade hon lugnt, en mjuk blick fast vid honom. "Vi alla är här av en anledning, vissa pågrund av händelser som dina och Miss Jones, vissa som Mr Broches. Det liv som vi lever kommer aldrig vara lätt, aldrig någonsin. Men lyssna på mig Jake...". Hon placerade en han på hans axel, förvånad över att hon använt hans första namn. Den ända hon tilltalade på det sättet var Joseph. "Jag tror på dig, Joe tror på dig och Mr Brawnthorn likaså. Du avslutade din träning förra året, samtidigt som Joe och jag. Du kunde gett dig av för länge sen, ändå är du kvar här för att ta hand om Stephanie och Lydia. Jag ser mycket potential hos dig, och jag hoppas att jag får jobba med dig i framtiden. Glöm inte bort det".
Hon tog bort sin hand från honom och höll om sin båge med den. Framtiden var något som skuggjägare inte pratade om ofta, ingen visste vad den andre ville, ibland visste de inte själv vad de ville göra. Men alla ville prata om det, men aldrig tog någon upp det.

Jake
Jake såg på Winniefred. " Förlåt Stephanie också för jag vet att hon inte menade det hon sa till dig igår, hon kom till mig efter att hon pratade med dig och hon var helt förstörd över det hon hade sagt till dig". Han hade suttit vaken med en gråtande Stephanie halva natten då hon hade så dåligt samvete över allt hon hade sagt till Winniefred. " Hon ångrar verkligen allt och skulle göra allt för att få ta tillbaka dem orden hon sa till dig så snälla förlåt henne". Att se Stephanie helt förstörd gjorde ont i honom för förra gången han såg henne så förstörd var när han hade berättat att han hade kunnat rädda hennes mamma, hon hade vägrat prata med honom på ett halvår då hon var så arg på honom. Det var ett halvår av rena helvetet, att mista den tjejen som betyder allt för honom var det jobbigaste speciellt eftersom att det var i samband med hans fars död. " Du är en utmärk ledare för det här uppdraget ska du veta och jag kommer stötta dina beslut till 100 procent Winniefred".

Winniefred
"Miss Fairchild" rättade hon honom snabbt. Hon var väldigt petig med vilka som tilltalade henne på vilket sätt. "Jag ber om ursäkt, jag skulle inte tilltalat dig med ditt första namn. Och om Miss Jones vill be om ursäkt förväntar jag mig att hon kommer till mig personligen och pratar. Om du ursäktar har jag ett par saker jag vill få gjort innan mötet i eftermiddag".

Joseph
Joseph var en av få som satt kvar vid bordet när kökspersonalen hade börjat plocka undan. Några stycken från London institutet att skrivit på ett papper om vapen och träningskläder som han sedan skulle fixa innan mötet, men det var definitivt inte vad han ville göra just nu. Besviken över att Noah inte hade sagt något till honom idag lutade han sig bak i stolen, an av sina dolkar i handen. Han ville inte skylla på Winnie, men det var ju hennes fel, hon borde ha vetat bättre. Det var många gånger hon hamnat i konflikt med gruppen, men få gånger han hade sett henne förlora kontrollen. Det var pinsamt, speciellt när hans pappa eller mamma skulle få reda på det. Sebastién Broche var ingen som tyckte om Winniefred speciellt mycket, han hatade nog henne egentligen.
Joseph tog upp pennan igen och började skriva på det papper som låg framför honom. Det kliade i hans fingrar, han ville göra något barnsligt, dra något skämt på någon. Någonting som skulle kunna få Winnie att skrika resten av kvällen på honom.

Jake
Jake såg på Winniefred. " Varför måste det alltid vara så personligt för?". Han förstod aldrig delen med att håla på att tilltala folk vid deras efternamn. Han ogillade starkt att vara så prydlig inför sina medarbetar, han förstod om man var det till dem äldre men han förstod inte varför han skulle vara det inför dem som var i hans ålder eller yngre. " Du var mycket trevligare och roligare när du var yngre Miss Fairchild". med dem orden sagda lämnade Jake henne ensam och återvände till matsalen för att se om Stephanie eller Lydia var kvar där för han skulle se om någon av dem kände för att träna med honom då han hade energi att göra av med speciellt om det skulle vara ett möte klockan 15 idag. Han såg att sin syster satt kvar och gick fram till henne. " Träna med mig syrran". Lydia såg på sin bror och nickade mot honom. Dem gick mot träningssalen.

Noah
Noah hade suttit och petat i maten under hela frukosten och inte sagt att ord till någon. Han satt och planerade några nya skämt och därför var han så tyst men även så var han trött då natten inte hade inneburit så mycket sömn. Han såg på Josehp." Mina adoptiv föräldrar funderar på att flytta mig till ett annat institut". Han såg ner i maten och sen upp på Joseph. Joseph var nog hans bästa vän här på institutet och veta att han kanske måste lämna honom var inte så kul för vem skulle han skämta med då om inte Joseph. Med en suck sköt han ifrån sig maten och såg på dem som var kvar i salen. Han såg att två av tjejerna från London gruppen satt och diskuterade något väldigt ivrigt och han skulle gissa på att dem satt och pratade hår och dem pekade på varandras hår ibland. Han tyckte att hon som presenterade sig som Isabella vara väldigt söt men det var inget han skulle erkänna för någon.

Winniefred
Winniefred skakade på huvudet. Jake hade inte ens känt henne när de var yngre, i alla fall inte när hon var så ung att hon var 'rolig'. Hon gick iväg, en pil fast i bågen. Det var länge sedan hon hade använt den, och såg fram emot att kunna få lite egentid och träna på sitt skytte.

Joseph
Joseph såg snabbt upp på Noah. "Det kan de inte göra, du är 18! Du är vuxen nu!" sade Joseph, en gnutta panik i han röst. "Dessutom är det närmaste institutet i New York!". Han halvt kastade iväg pennan, bläck stänkte ner pappret, med det var ingenting han brydde sig om. Föräldrar, eller adoptivföräldrar var det värsta han visste. De tog alltid kontroll över sina barn. Det hade inte varit första gången Noahs adoptivfamilj hade försökt sig på det, i alla fall från vad han kom ihåg. "Du vill väl inte att de ska omplacera dig va?". Hans röst skakade. Noah var en av de som betydde mest för honom på institutet, han hade gjort hans dagar mycket ljusare säker över tusen gånger.