Sarvenheim - Den nordiska trollkarlsakademien

Irina var glad att hon hade kikare med trollformler som höll snön borta då det annars skulle vara omöjligt att se något. Vargarnas grå uniformer liknade skuggor och var nästintill osynliga i snöyran. Järvarnas rödbruna tyg syntes bättre, men detta gjorde deras spelare till måltavlor för vargarnas slagmän.

Ett sus gick igenom publiken. En av järvarnas tre jagare hade blivit träffad av en välsiktad dunkare, och ett oroligt rop hördes då jagaren tappade klonken och föll i rasande fart ner mot marken.

edith vaknade med ett ryck, hon hade drömt att hon var den där svarta pantern (som av någon konstig anledning levde i snö) igen. En rysning gick längs med hennes ryggrad. Hon älskade de drömmarna men de var lite läskiga eftersom de är så verkliga (och de är ologiska, svarta pantrar finns inte så här långt norr ut). Med en suck häver hon sig ur stolen och strorsar ner mot quidditch matchen. Hon skulle kanske hinna se de sista minuterna, inte för att gillade quidditch utan för att hon var uttråkad.

”Vilken fin snölykta!” säger Kalta. Hillevi och hennes vänner hade kommit ner till snölykta hon byggt tidigare idag. Hon blev glad och kände sig stolt över den. ”Ska vi gå till quidditchmatchen ändå?” sa Selma och de började gå.
Inne på quidditcharenan hittade de platser bredvid en från skärvarna. Irina! ”Hej! Hur går det i matchen?” frågade Hillevi.

Snön yrde över läktarna när Edith trängde sig fram på Lodjurens del. Folk fräste åt henne men det gjorde henne inte särskilt mycket, hon hade för länge sen slutat bry sig om andra. Tillslut hittade hon en ledig plats mittemellan örnarna och Lodjuren. Bredvid henne står några tjejer i hennes årskurs och babblar.

Klonken träffade perfekt på klubban och Sanne flinade nöjt innan hon igen lyfte från marken på sin kvast.
Vargarna fick in ett mål och hon klappade klubban mot kvasten. Matchen gick bättre än väntat såeciellt eftersom våra kappor komoflerades bra i ovädret

Det var svårt att se matchen genom allt regn,
men Sigmund lyckades se att Kvicken svirrade runt alldeles framför hans ansikte.
Han var på väg att få krossad skalle då en Dunkare av någon anledning angrep åskådarna.
-Vad är det med dunkaren?
Han frågade sin vän Argot.
-Ingen aning!

Deras samtal verkar kretsa om hur svårt det är att se spelarna. För dem åtminstone, Edith såg allt ganska bra, men hon har också "syn som en katt" som hennes mamma brukar säga.

Snön yrde som aldrig förr. Men inte ge upp, inte ge upp. Trots vinandet i öronen, försökte hon lyssna efter en den lilla kvicken. Men inget. Antingen var det publiken eller snöstormen. Hon granskade varje liten punkt, och plötsligt får hon se genom all vit yra hur något guldigt svischar förbi borta vid komentatorsbåset. Där satt också alla lärarna på skolan. Hon gör en blixtsnabb vändning och satte fart rakt mot sitt mål. Nu känner hon varken stick i ansiktet eller kylan. Det enda hon ser är guldet. Hon hör inte ens hur publiken drar efter andan eller ser hur publiken på kommentarorläktan slänger sig åt sidan då hon susar i full fart rakt emot dem. Hon sträcker ut handen och ska precis avsluta matchen då någon dundrar rakt in i henne. Det var Järvarnas sökare, Sigurd Höök. Han ger henne ett bredd hånflin då hon lyckats räta upp sin Polststjärna igen. Men slutade genast då han insåg att de båda förlorat kollen på kvicken... trodde han. Han svor för sig själv och märkte inte har något guldigt susade precis under honom. Kvickt satte hon fart mot honom och sträckte sin hand under honom. Innan han insåg vad som hände var det avgjort. Lyra höll nu i sin hand, den gyllene kvicken. Värd 150 poäng och hade avgjort matchen!

"Hej Edith!" ropar Hillevi genom snöyran. Hon och Edith sjunger båda i skolkören och har vissa lektioner tillsammans. De är ganska bra kompisar och brukar snacka en del ibland.
"Hej på dig också Hillevi!" ropar Edith tillbaks och dennes mörka hår fladdrar runt överallt i vinden och snöyran. "Hur går det i matchen?" frågar hon. "Jag vet knappt! Jag ser knappt något i detta vädret och jag kom typ precis hit!" svarar Hillevi.
Långt borta, vid kommentatorsbåset hat sökarna en fajt om kvicken. Men till sist fångar vargarnas sökare den. Hillevi applåderar artigt, även fast hon egentligen inte hejar på något quidditchlag, förutom örnarna då!