Teen Wolf [PRS]

Mr Harris' näsborrar utvidgas något och han fnyser ljudlöst.
"Jag skulle inte vara så uppkäftig om jag var du, miss Mahoney", säger kemiläraren, en hotfull ton toppar hans röst. "Jag trodde du skulle ändra på vår käre mr Hunt här till drt bättre, någt hans föräldrar mycket tydligt inte lyckats med.."
Hela klassen drar rfter andan. Nu diskuterar ingen längre med sin labbpartner: allas ögon är på trion.
Varför skulle han dra in Nathans familj? Det var som om mr Harris alltid hatat Nathan för att han var Nathan Hunt. Josephine och Matthew Hunts son.
"Jag skulle uppskatta om du lämnade min familj från det här",, snäser Nathan. Det är omöjligt att inte visa ilskan längre och han resrr sig upp. Med ett sarkastiskt flin har han slängt upp ryggsäcken på ryggen, rest dig upp och lämnat klassrummet.

Allora ilsknade till ordentligt nu. Varför skulle han dra in Nathans föräldrar i det hela? Hon fick koncentrera sig och ta ett djupt andetag för att hålla klorna inne. Hon brukade aldrig ha några större problem med kontrollen, men Mr. Harris var i en klass för sig.
"Och jag skulle vara mer rädd om min lärarlicens om jag var du", svarade hon skarpt honom, innan också hon tog sina böcker och gick ut ur klassrummet hon med och såg sig om efter vart Nathan tagit vägen. Hennes mamma var med i styrelsen och några olika lärarföreningar, ärligt talat så visste hon inte vilka. Men hon hade inflytande på diverse ställen och det visste Mr. Harris. Hon skulle aldrig kunna få dem att ta bort hans lärarlicens, men det visste inte han och hon borde kunna fixa så att han fick en prick i licensen i alla fall.

Nathan andas tungt när han sprungit ut ur skolbyggnaden. Bort från de andra eleverna, kemisalen, kemiläraren.. mr Harris, den råttan..
Sextonåringen känner ilskan sippra ur honom, sakta, sakta..
Men han har fortfarande kvar ilskan i sig, som ett stort, tungt moln i maggropen. Han joggar förbi parkeringen för de studerande, bort mot skogen vid sidan av skogen, längtar efter att uttrycka sin ilska.
När han kommer utom synhåll från resten av skolan lter han ilskan ta över, börjar slåss och sparkas mot ett träd. Barnsligt, men för tillfället hjälper det.
För Nathan är sådär okontrollerbart arg, arg på mr Harris. Mr Harris konstanta retande, hotfulla kommentsrer från ingenstans. Varför tog han ens upp Nathans familj? Han älskar dem, Lexia, mamma och pappa. Mr Harris vet verkligen ingenting..
Nathan slutar upp för ett ögonblick, sluter ögonen, flåsar. Hans knogar är säkert blodiga och han blöder näsblod.

Allora stannade till utanför klassrummet, vid skåpen, och drog ett djupt andetag för att få upp hans lukt och se vart han tog vägen. Hon fick snabbt upp den där konstiga lukten hon inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var, följde den ut ifrån skolan och bort emot skogen där hon snart fick syn på Nathan. Hon undrade lite vad han hade gjort, då hans knogar var blodiga och han blödde näsblod.
"Hur är det?", frågade hon vänligt honom då hon kom fram till honom. Den där doften verkade ha blivit lite starkare nu, det var precis så att hon inte riktigt kunde lokalisera den.

Nathan var så upptagen på att kontrollera sig själv att han inte lägger märke till Allora förrän hon dtår där, frågar honom hur det är. Ändå blir han inte skrämd, det är som om han helatiden känt på sig det ellrr varit förberedd på hennes ankomst.
"Hej", svarar han snabbt, nonchalant. Orkar inte bry sig om blodet. "Det är väl.."
Nathan pausar, vänder sig om och betraktar henne där hon står, Allora.
"Bättre", avslutar han. "När man tagit ut sin ilska på nåt, så.."
Han skrattar till, halvhjärtat och sarkastiskt.
"Blev han arg, då? Mr Harris?" Frågar Nathan sedan. "Hotade han med att skicka mig till rektorn? Ge mig underkänt? Få mig utsparkad?"
Nathan skrattar igen, tystare. "Tack, förresten. Jag mensr det."

Allora såg på Nathan, som verkade ha lugnat ned sig nu. Hon log till lite snett mot honom.
"Bra. Eller hur, det brukar bli bättre då", sade hon med ett något snett leende,
"Han sade faktiskt ingenting när jag gick, men han lär väl mejla föräldrar och allt sen", svarade hon honom. Hon log lite snett mot honom igen.
"Ingen orsak, blir bara så förbannad på hur han håller på", sade hon.

Nathan nickar, ler snett mot Allora och utar sig mot trädstammen bakom honom.
"Men du är ändå den första eleven som lagt sig i", erkänner han, drar bak det något fuktiga håret ur ögonen. "Mamma lär väl inte bli glad, hon har ändå fullt upp."
Nathan suckar, blumdar några sekunder och tar ett djupt andetag.
"Tack för stt du orkafe följa efter mig förresten. Ska vi gå in..?" Frågar han, kliar sig i bakhuvudet. Artighet har aldrig varit en av hans främsta sidor, men hey - han försöker i alla fall.

Allora såg på honom, log lite snett tillbaka mot honom.
"Gissar att dem andra inte vågar med Mr. Harris", sade Lora, hon tyckte det var tråkigt att man inte vågade säga till om hur illa han behandlade dem.
"Det är ju inte ditt fel, han gick över gränsen", sade hon, hade väl fortfarande inte riktigt lugnat ned sig helt. Hon log lite snett mot honom igen då han tackade.
"Lugnt. Vi borde väl det", sade hon och suckade lite, hade ingen större lust att gå tillbaka in på lektionen.

"Men det betyder ju inte att vi ska vara med på resten av lektionen, eller? Jag tänkte bara.. för idrott är nästa ämne och det missar jag helst inte", säger Nathan, nästan lite oroligt och mest för sig själv, kollar på tjejen framför honom. Vad vinner hon egentligen på att vara försvara honom? Det är inte så att han har emot det, inte alls faktiskt, men det är inget någon brukar göra.
Sedan ler Nathan halvt, bugar mot Allison och sträcker ut armen.
"Efter er, miss Mahoney", säger han med tillgjort djup röst.

Allora log till över det, hade nästan blivit lite orolig att han ville tillbaka till lektionen, hon ville verklgien inte gå tillbaka till Mr. Harris lektion nu.
"Precis", höll hon med, var glad att inte han heller ville missa idrotten. Hon gillade idrott, det var ett av det ämnen hon hade lättast för. Visst, hon hade det väl lite fuskigt, men ändå. Hon skrattade till.
"Man tackar", sade hon och neg så graciöst hon kunde - vilket ärligt talat egentligen var ganska klumpigt gjort - och log genast tillbaka mot honom.