Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace stirrade på spegelbilden. Hon såg Calvin bakom henne i reflektionen i spegeln. Hon tittade på klänningen igen. Det hade varit hennes mammas. Grace hade suttit och tittat på när hennes mamma och pappa övade på att dansa inför de kungliga balerna. Hon hade alltid önskat att hon skulle få bära klänningen en dag, men hon hade aldrig trott att det skulle bli så snart. Hon nickade åt Calvins ord. Det var trots allt i hennes familjs ära, vad vore bättre än att bära sin mammas klänning då? Hon stelnade till när hon kände Calvins armar runt hennes kropp. I samma sekund som han kramade henne såg hon i spegelbilden hur hans röda skimmer dök upp. På något sätt blandades den ihop med hennes guldiga.

Grace hade upptäckt att när hon såg andras skimmer, så kunde hon även se ett skimmer runt sig själv i spegelbilder. Hon hade skrivit upp vilka färger som hon hade sett, men hon hade bara sett guld runt sig själv, vilket hon tyckte var konstigt. Hon slingrade sig ur Calvins omfamning. Hon satte sig på sängen med klänningen i handen. Hon tittade på kaoset på golvet. Detta var första gången hon hade agerat utåt angående hennes familjs öde, alla andra känslor hade hon riktat inåt. Hon tittade på Calvin.
”Jag tror du kan slippa komma med om du frågar rektorn, det är ingenting roligt med baler, speciellt inte för er beskyddare” sa hon och ryckte på axlarna. Det slog inte henne förrän hon hade sagt det – varför brydde hon sig om hur beskyddarna hade det? Det var ju ändå deras jobb. Hon hängde upp klänningen på garderobsdörren och tittade på den i några sekunder innan hon började plocka upp böckerna från golvet.

Calvin gjorde inget motstånd när hon försökte ta sig loss utan släppte henne direkt. Han följde hennes rörelser med blicken innan han själv började plocka upp allt från golvet och la de där han trodde att de skulle vara.
"Jag följer med, beskyddarna du kommer få är inte ens hälften så snygga som mig. Kommer bli väldigt tråkigt för dig att inte ha någon att kolla på." skämtade han och sneglade mot henne. Ett halvkasst försök att muntra upp henne på, han visste inte alls ifall hon skulle skratta eller bli irriterad. Han hoppades på det först nämnda, ett litet leende hade räckt för honom.

Grace hade sträckt sig efter en bok när hon hörde hans kommentar. Hon frustade till och skrattade rakt ut. Hon tystnade sekunden efter att skrattet lämnat hennes läppar. Hon hade inte varit beredd på den reaktionen. Hur länge sedan hade det inte varit sen hon hade skrattat, på riktigt, sist? Hon tog upp boken och satte in den i bokhyllan.
”Ja, det vore ju fruktansvärt hemskt, nu när du säger det” sa hon och satte in den sista boken i bokhyllan och började istället plocka upp alla anteckningsböcker som hon också hade rivit ut i sin frustation. Hon tog upp boken som innehöll alla anteckningar om anfallen, och hon tittade på dem och sedan på Calvin. Hon övervägde att berätta för honom, att det inte bara var posttraumatiskt stressyndrom som var hennes problem. Hon slog igen boken och lade den på skrivbordet. Han skulle bara tro att hon var mentalt rubbad om hon sa något. Eller att det var problem kopplade till henne familj, men Grace var säker på att det handlade om något annat. Hon tittade på Calvin igen.
”Vart bor din familj, då?” frågade hon. Återigen reagerade hon på sina ord. Varför skulle hon bry sig? Det var hennes beskyddare, hon behövde inte veta privata saker om honom. Men på något sätt så ville hon ändå veta, lära känna honom.

Calvin log smått när han hördes hennes skratt. Han kollade på henne lite snabbt och tog upp ett block från golvet. Han såg sig omkring och la det tillsammans med ett par andra block.
"Eller hur? Någon måste skydda dig från att dö av tristess också. Jag tror nog min närvaro är extremt viktig för din överlevnad." log han och kastade lätt en kudde på henne med ett litet flin på läpparna. Han rynkade på pannan åt hennes fråga och fuktade sina läppar. "Jag vet faktiskt inte." sade han sedan och ryckte lätt på axlarna. "Eller jo min mamma är i New York, hon hatar er och allt ni står för så hon försvann till den mänskliga världen och slår på stort där." sade han leendes. "Min pappa är kunglig, oklart vart han är." sade han och ryckte på axlarna. Han visste precis vart han var, hans far hade flera gånger skrivit och bett honom att bli hans beskyddare. Fadern trodde nog att Calvin skulle ha en stark vilja att offra sig själv för sin far men Calvin hade inget behov av att hålla honom säker alls.

Grace tjöt till när han kastade kudden på henne och fångade den. Hon nickade åt hans berättelse om hans familj.
”Det är första gången jag har hört om en dhampir som frivilligt bosatt sig i människovärlden” sa hon och drog handen genom håret. Hon rynkade pannan när han nämnde att hans pappa var kunglig. Det borde hon ha vetat, eftersom alla kungliga moroi drillades om de olika familjerna och dess ättlingar, fast det är klart, det handlade ju bara om moroi. Hon bet sig i läppen, men nyfikenheten tog över.
”Får jag fråga vem din pappa är?” frågade hon och lade huvudet lite på sne. Om Calvin var en oäkting, vilket det nästan alltid handlade om när det var kungliga Moroi som fått barn med dhampirer, så kanske han inte ville prata om det. Men frågan var ju fri. Hon hade ju trots allt öppnat sig, om än bara ytterst lite, så nu fick hon se om han kände för att öppna sig för henne. Även om hon var den första att förstå om han inte ville.

Han log smått och granskade henne. Han funderade en stund ifall han skulle berätta eller inte.
"Min mamma klarade inte av att leva här. Hon blev gravid med mig under sitt sista år här, innan hon skulle bli en färdig beskyddare men hon fick så mycket skit av typ alla så hon drog. Hon har ett företag nu och mår bra. Att lämna var det bästa hon kunnat göra och min pappa... Vem är den mest irriterande och jobbiga moroi i den här skolan?" sade han och satte sig ner på hennes säng. Han gäspade lite och sträckte på armarna. "Alltså verkligen jobbig, skyltar om dens status hela tiden." lade han till.

Grace rynkade på pannan.
”Vänta, är du halvbror med Michael Zeklos?” sa hon och reste sig upp. Hon insåg inte att hennes mun var öppen i förvåning förrän efter några sekunder. Hon skakade på huvudet. Michael Zeklos var den mest irriterande moroi på hela skolan, skröt alltid om att han var en av de största kungliga familjerna och om hur han en dag skulle sitta på tronen som Kung. Inte för att någon trodde på honom, han hade karisman som en åsna och var lika korkad, men han var fortfarande irriterande. Hon kunde inte tro det.
”Vet Michael om det?” frågade hon och tittade på Calvin.

"Tack Jesus, Gud, vem du än tror på att jag inte har något alls gemensamt med honom. Allt jag fått är från min mamma." sade han för att förtydliga att han inte alls såg Michael som en bror utan mer någon han råkade dela pappa med. Han skrattade lite åt hennes reaktion och ryckte sedan på axlarna som svar på hennes svar.
"Vet inte. Hans toffel till pappa skickar ju alltid mejl och brev om att han vill ha mig som beskyddare när jag är klar här men aldrig att jag tänker vara det. Jag tror faktiskt inte att jag hade kunnat sätta hans liv före mitt egna." sade han ärligt och kollade på henne.

Grace skakade på huvudet.
”Så tråkigt, jag förstår dig, han vill ju bara utnyttja dig” sa hon och skakade på huvudet. Hon tittade sig omkring i rummet som nu var relativt städat igen. Hon kastade en blick på klänningen och försökte att inte tänka på morgondagens resa till slottet. Hon tittade på orkidéen som stod i fönstret. Hon skakade på huvudet. Orkidéen var nästan helt död. Hon flinade.
”Jag fattar inte varför jag envisas med att skaffa dem, jag får bara slänga dem” sa hon och gick fram till krukan. Hon lyfte upp krukan. Hon vände sig om för att slänga den, och tog tag i ett blomblad som höll på att falla av för att dra av det helt, när hon plötsligt kände en värme från fingrarna. Plötsligt höjde sig blomman och gick från en brun, vissen blomma till en helt utslagen, lila orkidé. Grace satte snabbt ner den på skrivbordet och backade undan. Hennes mun var öppen, och hon tittade från sina fingrar till orkidéen med vilt uppspärrade ögon. Vad tusan hände?

Calvin ryckte lätt på axlarna och följde henne med blicken. Han skrattade lågt och öppnade munnen för att säga något men blev ståendes med halvöppen mun när blomman, precis framför ögonen på honom, gick från död till levande.
"Hur i- fyfan vad coolt! Hur gjorde du det där?" frågade han och gick fram till blomman. Han tittade på den från nästan alla vinklar innan han kollade på Grace med stora ögon.