[PRS] Theida & Countess

"Gärna..", svarade Ethan kort på frågan och tog emot tändaren som killen räckte fram. Han nickade till som tack och vände på klacken för att börja gå ut mot gården. Var det där allt? Skulle de redan skiljas åt? Ethan visste ju inte ens vad killen hette.
Men plötsligt kunde han höra sig själv säga "Hänger du med ut?", samtidigt som han kastade en blick mot bänken.

Korey kollade mot killen som hade vänt för att gå ut mot gården. Han var fortfarande besviken över att låna tändare var den enda han ville.
Korey kollade upp mot killen när han hade hört honom fråga om han ville hänga med ut. Så han ville kanske inte bara låna tändare trotts allt. Kanske ville han, precis som Korey, lära känna honom lite. "..uhh visst" svarade han. även om han lät lika oengagerad som vanligt så ville han gärna följa med. då skulle han ju få en chans att kanske prata med honom. Han reste sig upp och följde efter honom.

Ute på gården letade Ethan upp en ledig bänk, lite avsides, och klev upp på den för att sedan sätta sig på ryggstödet. Väl på plats tände han en cigarett med hjälp av killens tändare och räckte sedan tillbaka den till honom.
"Tack för lånet.", sa han lugnt, men inombords började en känsla av nervositet tränga sig fram. Vad var dem med den här killen som fascinerade honom så? De hade bara delat ett par ord och de visste inte ens namnet på varandra. Varför kände han ett så starkt behov av att lära känna honom?

Korey gjorde precis som killen och satte sig på ryggstödet bredvid honom. "ingen orsak". Han tog emot tändaren och la ned den i fickan igen. Han satt tyst och bara kollade rakt fram. Han hade så gärna velat prata med honom och nu när han hade fått chansen sa han inget. "..så vem var den där tjejen imorse då?" frågade han med en smått irriterad röst. Han störde sig fortfarande på henne. Dock insåg han snart att det där var den dummaste frågan ever. Han hade inte ens frågat vad han heter utan det första han frågar är vem tjejen var imorse? suck.

Frågan överraskade Ethan, och fick honom att skratta till. Han förväntade sig inte deras första riktiga samtalsämne skulle handla om hans förhållande. "Allison.. Min flickvän. Vi har nog varit tillsammans i fyra år nu tror jag.. och", han lutade sig framåt för att låta underarmarna vila mot benen innan han fortsatte. "..och jag känner väl att vi glider ifrån varandra mer och mer.. Hon har blivit rätt kontrollerande på sista tiden". Ethan blev tyst då han insåg att han satt och pratade på om saker som säkert inte ens intresserade killen.
"varför undrar du?", frågade han till slut.

Korey suckade lågt. Precis som han misstänt var tjejen- Allison som hon tydligen hette- hans flickvän. Det fick honom bara att irritera sig ännu mer på henne. Han visste inte riktigt varför han hade något problem med att det var hans flickvän, antagligen var han bara avundsjuk eftersom Korey själv inte hade haft någon lycka med kärlek.
"Jag irriterar mig på henne" svarade han kort.

Ethan visste först inte hur han skulle reagera. Kommentaren hade inte varit den trevligaste, särskilt från någon som inte kände personen i fråga. För ett år sedan hade han blivit upprörd och försvarat sin flickvän genom att säga någonting som Du känner henne inte, men mycket hade förändrats och nu blev han inte ens arg.
"Visst..hon kan vara rätt påfrestande ibland. Men hon är schysst", sa Ethan utan att släppa blicken från gården. Han kunde fortfarande inte förstå vad det var med killen som fascinerade honom. På något sätt var han annorlunda. Men även om hundratals tankar tumlade omkring inom honom syntes det inte på utsidan. Han var bra på att dölja sina känslor efter sin svåra barndom.

Han suckade åt honom. Det hade kanske inte varit det smartaste att säga att han irriterade sig på henne. Men det var ju faktiskt därför han undrade, eftersom han irriterade sig på henne. Bättre att säga som det var än att ljuga. Dessutom verkade han inte ens ta speciellt illa upp även fast Allison var hans flickvän.
Korey kollade ut över skolgården. Han visste fortfarande inte killens namn och då han inte visste vad han skulle säga -men inte ville att konversationen skulle ta slut- passade han på att fråga. "..Vad heter du förresten?"

"Hey, Ethan!"
Det var vännerna från klassrummet som plötsligt kom stormandes mot dem. Ethan suckade tyst och satte sig rakt igen. Snacka om dålig timing...
"Försvinn inte bara sådär!", utbrast en av dem medan den andra nickade instämmande. De verkade irriterade, men Ethan visste att det bara var en fasad för att han skulle få dåligt samvete.
"Ska inte hända igen", svarade Ethan med ett leende och direkt började killarna att mjukna.
"Men du hänger väl med ikväll?.. Alla ska dit", fortsatte dem.
Ethan nickade först till svar. "Visst, jag är på. Och det är han också.. eller hur?", han tittade mot Korey.

Korey såg några personer komma stormandes mot dem. De ropade på någon Ethan, så det var det killen hette?
Det verkade som att Ethan hade försvunnit från personerna -som troligen var hans vänner- och de verkade upprörda. De sa något om att 'alla skulle dit'. Korey fattade inte så mycket av det dem snackade om och lyssnade inte så noga.
Ethan kollade mot honom och han kollade frågande tillbaka på honom. Han hade ingen aning vad Ethan ville att han skulle följa med på. Men han kunde ju inte säga nej, tänk om han missade något stort. Han svarade -smått förvirrat- "..Ja, såklart" trots att han fortfarande var ovetande om vad det var han faktiskt svarade på.