Det sagolika uppdraget

Evie nickade åt Juliettes svar, det hörde tydligt att hon dolde något. Men detta var inte rätta tillfället att pressa ur sanningen ur henne, inte nu kanske sen.
Evie såg sig om i grottan, den var annorlunda än hon mindes den. Varför?
"Jo, det har jag. Men den såg annorlunda ut då." svarade hon och följde efter Juliette till oasen.
"Den här har aldrig varit här förr." sa hon förundrat och rörde vid stenväggen där de kom från som för att få svar. Blicken höjdes och föres sedan till stenpelaren och Juliette. På golvet vid stenpelaren var något inristat, något som stod på det uråldriga gemensamma språket. Det som skrevs när de båda öarna var samman.
"Jag gissar att det är här den blå stenen saknas." viskade hon nästan fram. Hon kände att det låg magi i luften, kraftig magi och Juliette var en del av att de kom in här.
Hon gissade att det behövdes lite av varje sida att komma in här, lite gott och lite ont.
"Kan du läsa detta?" frågar hon istället utan att vända sig om mot Juliette.

Juliette lutade sig närmare och tittade på texten som var inristad på stenen. Hon tittade länge på det, och det var som om inristningarna ändrade sig för henne, hoppade fram och tillbaka. Hon skakade på huvudet och tittade igen, och nu stod de stilla. Hon kisade med ögonen och nickade.
”Jag tror det står ”När mitt hjärta är borta följer ni strömmen” sa hon och tittade upp på Evie.
”Vad betyder det? Strömmen är väl inte alltid åt samma håll?” frågade hon och syftade på havet utanför. Hjärtat måste ju vara den blå stenen. Hon såg sig omkring i grottan efter någonting som efterliknade en ström.
”Menar den att vi måste ta oss vidare någonstans utanför ön? Jag har hört att de andra öarna är livsfarliga” sa hon och vände sig till Evie.

(Haha, bra det xD)

"Om strömmen alltid för oss åt samma håll finns det en chans att den inte för oss tillbaka." svarade Evie lugnt och de lila ögonen mötte de gröna.
"Men ja, vi måste bege oss vidare till de andra öarna. Sedan, ja de är farliga. Men du förstod väl när du gav dig av på detta uppdrag att det skulle bli livsfarligt?" sa hon och reste sig upp.
"Chansen att vi kommer levande tillbaka är minimal, det finns stora krafter som inte vill att detta uppdrag ska lyckas." hon ryste lätt till. De båda öarna höll på att ränna, någon ville förgöra sagornas värld.
"Men vi måste göra det, föra styrka och kraft till våra öar innan de rännar, dör och glöms bort för alltid."

Juliette nickade långsamt. Hon visste att det skulle bli farligt, men inte så farligt. Hon bet sig i läppen. Så länge hon hade kvar sin röst så hade de inga problem med skador, så ta kål på dem skulle bli lite svårare. Hoppades hon i alla fall. Hon tittade på texten igen och funderade, vad betydde det? Följa strömmen? Hon tittade på Evie.
”Ska vi sätta oss i båten och se vart strömmen tar oss? Det kanske är det som menas” sa hon och sparkade på en sten som låg på marken. Hon tittade på den gröna elden på facklan. Hon undrade om den var farlig för henne. Evie hade sagt att hon trodde det, så Juliette kände inte för att röra den. Att elden var just grön fascinerade henne lite, det fanns inte gröna eldar på den goda sidan. Hon började röra sig utåt från grottan igen. Väl ute i den friska luften tog hon ett djupt andetag. Hon tittade upp mot solen som värmde hennes ansikte. Hon älskade naturen, speciellt när det var varmt ute. Hon vände sig om och tittade efter Evie.
"Ska vi gå eller kolla om vi hittar något i de andra grottorna?"

Evie noterade Juliettes fundersamma min, hon kanske inte hade räknat med att det hela skulle bli så farligt? Hade Evie vetat något om att trösta eller så hade hon gjort det nu. Men hon kunde inte, hennes vänner var som henne och hade lärt sig att dölja sådana känslor sedan barnsben. Även om det fanns saker som skrämde dem alla erkändes det inte, det skulle vara ett nederlag.
"Det kanske är bäst att vi sätter oss i båten och låter strömmen föra oss fram. Det är lika bra att vi börjar med en gång så kanske vi kommer fram dit vi nu kommer innan det hinner mörkna." svarar Evie henne medans hon släcker båda facklorna. Hon går sedan mot stranden där båten och deras packning är. Hon hoppade sedan i båten och satte sig vid årorna för att ro dem ut.

Juliette gick efter Evie och satte sig i båten. Hon studerade diskret Evie under båtfärden. Det hade ändå gått lite mer än en dag och hon hade fortfarande inte sett någon form av känslor i hennes ansikte. Var det något man inte hade på den onda sidan? Eller trycktes det bort på något sätt? Hon undrade egentligen hur det var att bo på den onda sidan, den hette väl den onda sidan av en anledning? Hon hade bara hört en massa rykten, men hon ville få sanningen från någon som faktiskt bodde där. Juliette stoppade ner handen i vattnet och lekte lite med det medan båten följde strömmen. Hon harklade sig.
”Hur är det att bo på din sida av ön?” frågade hon rakt ut. Hon ville ju veta, så varför inte fråga? Det värsta som kunde hända var att hon inte fick något svar. Hon sträckte på sig och tog upp handen från vattnet.

Evie svarar inte med en gång då hon parerar båten så den ska ligga bra i strömmen. Sedan lägger hon upp årorna. Hon behövde inte ro, om då inte strömmen blev farligt stark eller drev dem mot något.
"Hur? Jag vet inte. Säkert som alla era rykten säger, fast lite annorlunda." hon flinade snett och studerade Juliette samtidigt som hon satte sig bättre tillrätta.
"Beror på vad du vill veta. För mig är allt vardag så vet inte vad som skiljer sig från din sida. Gissar dock att uppfostran är lite annorlunda, vi uppfostras till att överleva." Evie tystnade, visste inte hur hon skulle förklara eller vad Juliette ville veta.

Juliette funderade. Vad ville hon veta egentligen? Hon ville väl ta reda på om ryktena var sanna.
”Det sägs att om föräldrarna anser att deras barn är för svagt för deras smak så sätter de ut dem på gatan för att slippa dem, är det sant?” frågade hon och mötte de lila ögonen. Det var en skröna som gick bland barnen på den goda sidan. Hon bet sig i läppen.
”Och så sägs det att ni testar era barn när de fyller 18, låser in dem med en drake i en håla för att se om barnet överlever” sa hon och skakade på huvudet. Det kunde ju inte vara sant, det lät helt absurt. Men som Evie sa så hade de ju olika uppfostran, om det var sant så var det antagligen helt normalt för henne.
"Har inte ni några rykten om oss?" frågade hon nyfiket.

(Bra det xD)

"Det stämmer till viss del." erkänner Evie.
"Föräldrarna behåller alltid sina barn, men det blir en hård uppfostran för att överleva. Det krävs mycket av dem för att barnen ska överleva. Att bli hård, inte visa känslor, att kunna strida och möta alla faror." försökte hon förklara så enkelt som möjligt. Hon kunde förstå att det lät hemskt, men i grund och botten handlade det om kärlek för att de ville att ens barn skulle överleva.
"Som när jag var fem en gång och jag blev ledsen då jag ramlat och slagit upp mitt knä. Jag sattes i fängelsehålan den natten och sedan dess lärde jag mig att inte gråta och visa svaga känslor. Det gjorde mig stark." hon log lite, hon gissade att i Juliettes öron lät det fel och det var det kanske? Hon hade trots allt mardrömmar om det än, men metoden var effektiv.
"Nja, inte drakar, men vilda djur. Man sätts i en arena och man får slåss mot det med enbart en dolk. Antingen dör man eller överlever. Jag fick slåss mot en stor björn." sa hon och visade ärren som löpte rakt över hennes ansikte, men hon hade trots allt vunnit.
"Rykten? Tja, mest att ni inte kan slåss, att ni är svaga som gråter för det minsta lilla. Mycket sådant." hon rykte på axlarna för kanske var det till viss del sant det med?

Juliette spärrade upp ögonen. Inlåst i fängelsehålan? Hon kunde inte ens tänka sig hur det skulle kännas.
”Det låter…. Fruktansvärt” sa hon tyst och undrade om det var den händelsen som gjorde Evie så kall. Hade hennes uppfostran gjort att alla hennes känslor hade försvunnit? Eller fanns de någonstans begravda under ytan? Hon betraktade Evies ärr på ansiktet. Det fick Juliettes ärr på armen att blekna. Hon skakade på huvudet.
”Gråta för minsta lilla är en överdrift, men det beror på vart du är någonstans. Svaga vill jag inte heller påstå, snarare överbeskyddade. Men det betyder inte att vi inte vet hur man slåss, i alla fall några av oss. Vi är såklart inte lika duktiga och starka som er, men vi har inte fått lära oss det, utan har fått lära oss det själva på ett eller annat sätt. Jag har övat mycket med slottets vakter, och själv ute i trädgården.” sa Juliette och ryckte på axlarna. Plötsligt så stannade båten till, den hade kört in i strandkanten på en av öarna.
”Det verkar som det kanske är här” sa Juliette och reste sig. Hon fick en obehaglig känsla av denna ö, det kändes som något var på väg att hända.