Superheroes [PRS]

Jag lyfte på huvudet, mötte Nemas blick och sökte efter något, men det var som att leta efter en botten i ett oändligt djupt hav.
Inga ledtrådar, inga tydliga känslor.
"Att du inte skulle dra", mumlade jag och vek undan med blicken. Min ena hand pillade på Leos militärjacka jag hade på axlarna. "Att du älskade mig.."
Nema svarade inte på en stund och när jag vände huvudet mot henom var hens blick vänd mot havet.
Ögonen var glansiga.
"Fan också", sade hen tillsist hest. Fingrarna pillade med hårtopparna och Nema rullade bakåt axlarna. "Förlåt Hazel. Jag bara..." Nema bet sig i underläppen, tankfullt, eller kanske var det för att hindra några ovälkomna ord slinka ur hens mun.
I vilket fall, så vände sig Nema om så att hens huvud var mittemot mitt.
Och hen satt mycket närmre än jag trodde, jag praktiskt taget kände de små puffarna av Nemas andedräkt på mitt ansikte såfort hen andades ut.
Luften omkring os sprakade av nervös elektricitet (eller så var det bara mitt hår) och som på given signal lutade sig båda framåt, vilket resulterade i att våra läppar möttes på mitten. Nemas hand åkte försöktigt upp t ill min kind, kupade den.
Som om det här var något vi gjorde varje dag.
Kyssen var så fylld av känslor att jag blev chockad.
Saknad, sorg. Kärlek, förvirrning.... jag kunde inte ens räkna upp alla, och det tänkte jag inte ens försöka.
Jag bara smälte in i det, försökte töja ut på det.
Det är nog som de säger, inget varar förevigt (även om det känns som om det mindre bra faktiskt är en evighet) och jag hade rätt som vanligt - ungefär tre sekunder senare drog vi oss ifrån varandra.
Nema sa något, men jag försökte bara hitta tillbaka till nuet, kunde omöjligen fokusera på hens röst.
Som i trans såg jag hen resa på sig, le lite nervöst, och med snabba steg var hen borta.
Hur kunde något så fel kännas så rätt..?

Min första tanke som oinbjudet kämpade sig in i huvudet; Min första kyss.
Andra tanken; Idiot, du kan aldrig få henne.
Den där hopen av känslor som hade suttit fast i bröstet på mig kändes inte av längre. Jag kände mig tom, tom på nytt. Tomt som i beredd att fyllas av något. Jag ville fylla mig själv med kärlek, glädje. Jag ville så gärna vara lycklig just nu, för det ville jag. Jag var lycklig, och oavsett vad min stolthet, kunde jag inte förneka att jag älskade henne.
Värmen från stuga tre välkomnade mig då jag långsamt drog upp den snäckprydda dörren. En annan sak som jag upptäckte välkomnade mig, var ett mörkgult ihopvikt pappersstycke på huvudkudden.
(chilla, var det inte min kudde hade jag inte tagit brevet)
Jag tog inte av mig kängorna, utan gick bara med ett leende på läpparna fram till brevet. Jag vek upp det långsamt, som om jag var rädd att det brändes.
Pappret var fullt med bokstäver, ord, allt skrivet med skiftande handstil.

Nema,

Förlåt för att jag bara stack, men mitt uppdrag utförs inte av sig själv.
Men jag är säker på att vi träffas snart.
Jag kan inte säga när, hur, eller var. Det kanske förhindrar något.

Jag har några saker du ska veta
För det första är jag inte den du tror
För det andra, vad du än gör, fäst dig inte.

Börja inte bry dig för mycket,
Helst inget alls.

Nico di Angelo

När jag läst klart det korta- så korta!- brevet, sögs luften ur lungorna på mig. Han var borta.
Kyssen.... och det här.
förtvivlan är kall. Isblå, på samma sätt svart.

Förvirringen som orsakats av de senaste händelsernas hastighet börjar släppa, som en dimma, och jag blinkar några gånger.
"Hazel?" Leos röst får mig att skrika till - ett halvkvävt ljud som påminner mig om den stackars råttan som krypit in i min stuga som Percy hackade ihjäl för något år sedan - och Leo rycker till.
"Herregudar, Haza, vad du skräms", säger han och jag hör att han satt andan i halsen.
"Asså, förlåt", svarar jag snabbt och kollar upp mot Leo, möter de chokladbruna ögonen som får mig sådär pirrig i kroppen av elektricitet. "Det är väl bara spänningarna de senaste veckorna.. och 'Haza'? Seriöst, Leo?"
Leos mungipor vrids uppåt i ett flin och han kramar om min axel.
"Ja, jag kan ju inte gå och kalla dig 'Hazel' nu, va? då märker man inte det..." Leo pausar och kollar på mig, med huvudet på sned och jag stirrar ut honom, vilket får flinet som pryder hans läppar att bli ännu bredare (hur det nu är möjligt). "...Speciella med oss, va? Gullet?"
Jag hör hur han njuter av att reta mig och en ilsken rodnad kryper upp på mina kinder.
Han vet att han får mig generad, och jag fullständigt hatar det.
"Som du vill, Hammarhuvud", muttrar jag och reser mig. Nu är det Leos tur att mulna och han gnäller hela vägen till bunkern.
(Vilket är urgulligt, och vilket jag får skuldkänslor för)
"Jag ser inte ut som huvudet på en hammare!" protesterar Leo. "Om du inte menar att det ser ut som någon tappat eller slått mig med en hammare på huvudet, vilket har hänt, men jag är oemotståndlig, det kan du inte förneka!"
Jag höjer roat på ögonbrynen och skrattar till, försöker tränga undan skuldkänslorna.
"Funkar det bättre med babe, då?" säger jag tillsist och Leo flinar.
"Mycket bättre än Hammarhuvudet iallafall", bekräftar han.

"FAN!" jag gav ett ilsket tjut medans jag sparkade mig i
genom det täta klädhavet i jakt efter dem utspridda pilspetsarna.
Ett klingande ljud hördes mot stengolvet, och mycket väl låg där en av dem tolv.
Efter att senare vänt upp och ned på hela rummet hade jag hittat elva.
En kvar. En, jävla silverspets. "Helvettets tusen jävlar"
Snabbt monterade jag på pilarna på själva 'skaften', packade ned ett par tröjor och ett par av dem få hela jeansen jag hade. Den mörkröda kepsen med ett antal hål i lade jag oxå i, samt tandborste, och femtio dollar.
Med kogret på ryggen- med dem elva pilarna- bågen på axeln och en ryggsäck packad med nödvändigheter (plus ett ömt hjärta) tog jag mig över klädhavet.
Det var iskallt ute, och solen hade knappt gått upp än. Klockan var runt halv sex, och så tidigt hade jag inte gått upp på flera dagar. Nicos brev brände i byxfickan, och minnena från gårdagen blossade upp som om det precis hade hänt. Kyssen... Hazels värme.. Det bästa som hänt på månader. sen strax efter Nicos brev..
Jag drog upp ett äpple jag hittat i ryggsäcken- som troligen var gammalt, äpplet alltså.
Med tankfulla steg gick jag mot mässpaviljongen. Hur mycket jag än ville slippa att stöta på någon av dem andra på uppdraget, kunde jag inte strunta i att äta. Dessutom kunde jag inte förneka att jag var vrålhungrig.
Så fort jag satte mig vid ett tomt bord och placerade den först tomma skålen fylldes den med en rosa kräm prydd med flingformade flingor. Bägaren fylldes med vatten efter mitt eget behov, vilket kändes rätt lamt i efterhand då jag i stort sett kunde dricka vad jag ville. Förutom alkohol, antog jag.
Jag slevade i mig youghurten så snabbt och kunde, fick fram en skinka-magic!!- kastade den så ohövligt jag kunde i lägerelden, vilket resulterade till ett litet röd-pysande moln. Det kändes hånande.
Röster från ett annat bord väckte mig ur tankarna på det pysande molnet,och fick mig att vända uppmärksamheten mot två andra lägermedlemmar. Hazel och Leo.
Dem höll varann i hand medans dem satte sig vid ett bord närmare stugorna. troligtvis hade dem inte märkt mig, vilket jag på sätt och vis var glad över. Pinsamt som fan om det upptäckt mig stå och glo. Som en avundsjuk, tänkte jag.

Leo är så himla söt och oskyldig att skuldkänslorna får mig att vilja begrava mig levande.
Vad tänkte jag med?
Man kan inte få allt man vill ha och allt kommer med konsekvenser, det vet jag, såklart jag vet, men jag är väl ändå bara människa i grunden.
Jag blinkar bort tankarna och ger en blick på fatet framför mig.
En sekund senare dyker en portion granola och vaniljyoghurt upp på tallriken och drycken i den gyllene bägaren smakar jordgubbsté - jordgubbsté med mjölk och honung, min absoluta favoritdryck.
Ett hum an njutning lämnar mina läppar när jag försiktigt låter den varma drycken forsa ner i halsen.
"Det låter gulligt när du gör sådär", småskrattar Leo och tar en tugga av sin Nutella-macka. Choklad smetas ut runt hans läppar och jag kan inte låta bli att torka bort det med min servett.
Det verkar vara som en sån här gullig tonårsdejt som man ser på filmer och tanken känns ironisk med tanke på omvärldens omständigheter.
Inget med det här är i närheten av någon gullig tv-klyscha där allt ordnar sig.
"Hazaa", gnäller Leo och jag får skaka på huvudet för att återkomma till verkligheten. "Ta bort den", säger Leo, putar så där oemotståndligt med underläppen, och pekar på en chokladfläck på hans överläpp. När jag tar servetten skakar han på huvudet och med ett generat leende kysser han mig mitt på munnen.
Det sprakar till av elektricitet och jag blir helt svag i knäna där jag sitter, försöker låta bli att tänka på Nema.
Vi drar oss ifrån varandra, båda med små leenden på läpparna.
"Du är bra på att kyssas, Hazel", säger Leo och ler större.
Jag öppnar munnen för att svara, men en annan person hinner före mig.
"Jag vet", säger Nemas röst från andra sidan paviljongen.
---------
So tell me what you wanna do
'Cause you can't split your heart in two
Now tell me what you wanna do, ooh

Is he all that you, all that you need?
Oh, come on won't you please tell me
Oh-oh

Leos uppmärksamhet drogs åt mitt håll, och hans fortfarande barnsliga ansikte var förvridet i oförstånd.
JAg smälte in vad jag just sagt, förstod att jag hade klantat till det riktigt ordentligt. Men det var ändå rätt åt dem. Vad som än hänt igår fick det mig mer pissed off än vanligt...
Trots att det var jag som hade kysst henne. Men hon hade besvarat kyssen. Som den idiot jag var borde jag inte hoppats något. Hon älskade Leo, jag var bara den gamla kärleken..
Med ett sockersött leende viftade jag bort mot Leo, "Åh, strunta i mig" och vände mig mot bordet där jag suttit, för att äta en till portion. Hoppades att jag hade gått över gränsen. Jag brydde mig bara inte. Inte ett skit.

~Leo~
Jag log förvånat mot Hazel, hoppades att det syntes att jag var sårad. Nemas ord kunde helt enkelt bara vara för att retas, hen var uppenbarligen avundsjuk. På mig.
Hazel vände bort huvudet från mig, jag kunde bara urskilja hennes rodnande kinder. "Haza?"
Ett mumlande från hennes sida, sedan mötte jag dem där elektriskt blåa ögonen man bara inte kunde se bort från. Hon var så vacker. Snygg, men vacker.
"Förlåt Leo" Sedan reste hon sig upp, kollade bort från mig, och stegade iväg mot stuga ett.

Vad fan höll hen på med?
Tårar av ilska, besvikelse och skuldkänslor suddar min syn när jag går bort mot stuga ett; stugan som på utsidan liknar en bank med sina marmorpelare och vit-blåa färg. Insidan är inte så mycket mer välkomnande - förutom mitt rum.
Rummet intill - Jasons (eller Thalias) egentliga rum - är en definition av utsidan, med Hippie-Zeus och allt.
Med ilskna steg klampar jag in i stugan och drämmer igen dörren efter mig.
Jag är inte arg på Leo.
Jag är arg på Nema, det är jag - men störst av allt är besvikelsen och ilskan mot mig själv. Den största delen av allt var ju mitt fel.
Med tårar i ögonen smäller jag upp dörren till mitt rum och den slår igen bakom mig.
Ett skrik tär sig igenom min hals och jag kör in näven i spegeln på väggen ovanför byrålådan.
Glassplitter far över hela golvet och över byrån.
Mina knogar är spruckna och i hacken som orsakats av glaset tränger sig en mörkröd, tjock vätska fram.
Jag suckar, snörvlar och torkar av blodet på mina säckiga, militärfärgade jeans (jag har dem obviously för att matcha Leos jacka, som jag fortfarande inte lämnat tillbaka).
Ett ljud lämnar mina läppar när jag dunsar ner på sängen och drar fram datorn jag gömt under madrassen sen jag fyllde tretton - ja, de drar åt sig monster, men jag vet att jag klarar mig mot dem. Annars dör jag väl, fast det har jag inte tänkt på.
Jag skriver in lösenordet jag kan utantill (persassyärbäst - det var alltså Percy och Grover som gett mig datorn och jag var dem evigt tacksam).
Med ett enkelt klick med musen öppnar jag Dreamfilm.
Några minuter senare storbölar jag åt 'the scorch trials' (som är mycket bättre i bokform, men jag orkar inte läsa och blöta ner sidorna) och besvikelsen och shippandet av Newtmas.
---

I know I fucked up
It isn’t like it’s the first time it’s happened
You didn’t give me time for anybody else
I know I’m lazy
But this is how I’m wired
I know you don’t trust me
But I won’t say I’m sorry

I screwed up
I’ll do it better on the flipside
I’ve gotta do it over
I’ve gotta do it over
I’ll make it up
I’ll do it better on the flipside
I screwed up
I screwed up

Hon mullrade iväg som ett åskmoln, och jag kunde inte undgå att känna mig skyldig.
Jag och min förjävliga tunga. Försiktigt sneglade jag mot Leo, som bara satt och kollade efter henne, det var då jag gav ett tyst löfte; jag skulle fixa det här.
JAg ville inte att det skulle bli trubbel mellan dem på grund av mig- eller jo, det ville jag- men jag kunde inte lämna det bara sådär...
För mycket skuldkänslor. För mycket känslor alls.
på skakande ben reste jag mig upp, tänkte ut vad jag skulle säga, eller vill säga, försökte tänka ut något, medans jag styrde stegen mot Valdez.
Gör någonting som är rädd för en gångs skull, Noema. Det blir ingen balans i ditt liv om du bara förstör.
När jag satte mig mittemot honom vid bänken lyfte han huvudet i sån fart, att jag måste undra om inte inte gjort ont. Dem vanligtvis bruna, lekfulla ögonen- blandat med en gnutta galenskap- såg nästan svarta ut när han stirrade in i mina ögon. Jag ryggade tillbaks.
Så mycket hat, sårade känslor.
"Leo" försökte jag, samtidigt som jag kämpade för att hålla mig stadig på rösten. "Jag kysste henne... Inte tvärtom. Dessutom syns det på henne att du är den hon vill ha" Dem sista orden brände, men för tillfället måste jag tränga undan mina egna känslor.
Men en tyst röst muttrade han; "När?"
Det angår inte dig ditt svin!
"Igår" Svarade jag sammanbitet, kämpade för att hålla mig lugn.
"Du gillar henne"
"Ja" Utan tvekan.. Men det angår inte heller honom.
"Sluta såra henne då" Han lämnade mig stum, fortfarande sittande s vid bordet.
~~
Feeling used, but I'm
Still missing you and I can't
See the end of this
Just wanna feel your kiss against my lips
And now all this time is passing by
But I still can't seem to tell you why
It hurts me every time I see you
Realize how much I need you

I hate you, I love you
I hate that I love you
Don't want to, but I can't put
Nobody else above you
I hate you, I love you
I hate that I want you
You want her, you need her
And I'll never be her

(Om man ändrar lite hehe xD)

"Hazel?"
Pipers röst låter så konstig bland filmens eftertextsmusik och mina utdragna snyftningar att jag skriker till - fast jag låter mer som en skrämd mus.
"Åh. Piper. Hej", säger jag och jag låter så där oberörd, som om inga tårar rullar ner för mina kinder, eller att spegeln är sönder, eller att mina knogar är blodiga, eller att jag har en dator i famnen.
"Öh.." Piper ger mig en menande blick, men sedan ler hon sådär Piper-igt och det känns som om hon förstår allt den sekunden. Och att hon bryr sig. "Vi ska... åka snart. Har du packat?"
Jag nickar, orkar inte möta hennes blick utan vänder den mot skärmen som är mycket intressantare och förståerligare.
"Min ryggsäck är redan i skeppet", säger jag enkelt.
I ögonvrån ser jag att Piper öppnar min garderob - eller, i hälften av den finns numera Jasons kläder - och slänger fram ett par ljusblå jeans med hemmagjorda hål i knäna och uppvikta byxben.
"Du kan i alla fall byta om och duscha, om du vill", säger hon mjukt, slänger byxorna på sängen och går ut ur stugan med ett sista leende mot mig.
Skönt att hon inte ställde några frågor, tänker jag, tar av mig Leos jacka och t-shirten (vad, jag är ensam, låt mig gå runt i bh om jag vill). Men hon vågade väl inte, med tanke på hur allt ser ut.
-----
Jag duschar - en snabbdusch den här gången - och byter om till byxorna Piper kastade fram, rena underkläder och en Jerserytröja med texten Newt subject A5 the glue på baksidan och texten property of WICKED på framsidan. Som om det skulle vara en överraskning hade jag Leos militärjacka knuten runt midjan.
En snabb blick i spegeln sa mig att jag inte såg rödgråten ut - det var bara mina kinder som hade en svag, rosa färg.
Håret såg inte ut som en taggbuske och den mörkröda Jersey:n passade min figur perfekt.
Dessutom så avgudade jag Newt.

När jag steg ut ur stugan, med ett djupt andetag först, märkte jag att Nema var på väg mot mig.
Med ens förstördes mina chanser på att se oberörd ut då ansiktet blev högrött och jag knuffade mig förbi henom.

----

Once upon a time a few mistakes ago
I was in your sights, you got me alone
You found me, you found me, you found me
I guess you didn't care, and I guess I liked that
And when I fell hard you took a step back
Without me, without me, without me
And he's long gone when he's next to me
And I realize the blame is on me
'Cause I knew you were trouble when you walked in
So shame on me now
Flew me to places I'd never been
'Til you put me down, oh
I knew you were trouble when you walked in
So shame on me now
Flew me to places I'd never been
Now I'm lying on the cold hard ground
Oh, oh, trouble, trouble, trouble
Oh, oh, trouble, trouble, trouble

"Hazel!"
Vänd om Hazel, vänd om.
Hon vände sig inte om.
Såklart hon inte gjorde.
VAd hade jag ens tänkt med? Jag vet, tänka sig vilken stor skada två ord kan orsaka. Eller meningen bakom orden. JAg kände mig uppgiven. Jag förstör alltid, får alltid någon att må dåligt. Efter att jag fått dem att må bra. Råttfälla typ.
En varm beröring på axeln, fick mig att ge till ett skräckslagen flämtning, samtidigt som jag svängde runt för att facea vem-det-nu-var.
Innan jag kunde hejda mig for jag med handflatan mot 'motståndarens' huvud.
Annabeth han ducka.
"Vad tänker du med?!" Annabeth ändrar snabbt attityden då hon tankfullt lägger till; "Har du sett till Nico? Jag måste prata med honom om Percy...innan vi åker"
En besvärlig tystnad följde, men jag hade inte mage att förstöra den.
Annabeth la huvudet på sned och bytte fot, samtidigt som ett medlidsamt ansikte drog ut över henne. Jag ville inte att hon skulle känna medlidande för mig, och jag behövde inte säga ett skit för att hon förstod att han inte längre var kvar.
"Du-" Hon lade en tröstande hand på min arm "Han kommer tillbaks. Han har sina egna saker att upprätta. Jag finns om du vill prata"
Egna saker att upprätta.
Med ett leende jag hoppats skulle dölja smärtan som blossade upp inuti skakade jag lättsamt på huvudet. "Jag klarar mig, Tack"
Jag följde med henne mot skeppet i samma tystnad som förut, vilket inte störde mig alls. tvärtom.
~~

Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are

I had to find you
Tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets
And ask me your questions
Oh, let's go back to the start

Running in circles
Coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard