~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

ojojoj vad mycket ni skriver!

"Mor!" ropade Astrid högt så fort hon kom in i köket, "Mor! Tänker du gifta bort mig!?"
Alda Sohlberg, Astrids mor, stod vid en kokande gryta och rörde om med en träslev. Hon såg upp då hennes äldsta dotter klampade in köket med en mycket ilsken min. Alda ryckte på axlarna.
"Kanske det om du inte gifter dig snart." sade hon enkelt med en liten irritation i rösten, "Du borde funnit någon för länge sedan."
Solveig och Sigrid kom in med vattenspannarna samtidigt som Astrid irriterat protesterade mot sin mors ord.
"Men så kan du inte göra!" hasplade hon ur sig, "Jag är vuxen! Jag bestämmer själv vem jag vill gifta mig med och när jag gör det!"
Alda suckade och skakade på huvudet åt sin dotters beteende.
"Hur vuxen du än blir kommer jag alltid att vara din mor och det ger mig rätten och skyldigheten att ta hand om dig när det behövs." Astrid lade armarna i kors samtidigt som Alda släppte träsleven och kikade ner i grytan, "Jag tror att det är klart nu. Sigrid kan du vara snäll och meddela din far och bröder att maten står på bordet?"
Sigrid nickade och försvann ut ur rummet. Kvar var Astrid, Alda och Solveig. Alda började plocka fram skålar att äta ur, Astrid stod surt kvar vid grytan med armarna i kors och Solveig på började en av sina äldsta favoritsysselsättningar. Att retas med Astrid.
"Men du Astrid jag tror inte att du behöver oroa dig för det där med giftemål." sade hon, Astrid svarade inte, "Jag menar, med tanke på vilken dålig hustru du skulle vara tvivlar jag på att någon-"
"Jag skulle inte alls vara någon dålig fru!" fräste Astrid och avbröt Solveig, "Jag skulle vara jättebra!"
Solveig fnös.
"Jo visst, absolut, om man bortser från hur slarvig du är, hur fruktansvärt dålig du är på att laga mat-"
"Jag är inte alls dålig på att laga mat!" tjöt Astrid och blängde på sin syster.
"Joho, det är du visst. Du kan ju inte ens koka lite soppa!"
"Ah! Mor!" ropade Astrid.
Alda vände sig om.
"Solveig har en poäng Astrid, du är inte särskilt bra när det kommer till matlagning. Kommer du inte ihåg hur det gick när du försökte laga köttfärslimpa?"
"Det var en olycka! Och det har bara hänt en gå-"
"Eller när du skulle koka svampgryta? Eller baka bröd?"
Astrid fnös förolämpat.
"Jag kom hit för att äta middag inte bli trakasserad för mina brister!" ropade hon.
Alda räckte henne en hög med skålar och sade;
"Duka, Sigrid är snart tillbaka med Bran och era bröder och då ska vi äta."
Ännu ilsknare än tidigare klampade Astrid ut ur köket och muttrade något om orättvisor och elaka människor.

Lite senare satt hela familjen Sohlberg runt ett bord i deras föräldrahem och åt middag. Astrid var fortfarande sur sedan tidigare vilket syntes på en arg rynka i hennes panna och märktes då hon för ovanlighetens skull var knäpptyst. Solveig och Sigrid var även dem tysta under tiden de åt. De ända som pratade var Alda och männen i familjen. Mestadels var det modern som diskuterade familjelivet med sina två söner. Båda Astrids äldre bröder hade på egen hand funnit någon de ville leva resten av sina liv med. Medan den äldsta brodern, Adam, var gift och väntade sitt första barn var den yngre, Egil nyförlovad och planerade sitt bröllop några månader senare. Bröllops diskussionen var det som verkade intressera Alda mest. Astrid misstänkte starkt att konversationen var planerad långt i förväg för att hon skulle få höra den.
"...och på tal om bröllop, Astrid-" Astrid tittade nästan förskräckt upp på sin mor då hennes namn ljöd från denna, "Som vi diskuterade tidigare, är det hög tid även för dig att gifta sig."
Astrid svalde.
"Mor-"
"Därför, har jag anmält både dig och Solveig till att hjälpa till med förberedelserna inför bröllopet mellan hövding Vigors son Rolf och Silvrin-klanens hövdingadotter Heid."
"VA!?" utropade både Astrid och Solveig samtidigt som de båda reste sig så hastigt från bordet att deras stolar välte bakom dem.
"Lugna er snälla nån! Det är hög tid för er båda att finna någon nu, det här är för att ni ska få en chans att välja själva!"
"Men mor! Du kan inte bara göra något sådant! Jag har ett arbete! Jag jagar! Och jag väljer själv var ifrån och när jag vill finna någon att gifta mig med!" sade Astrid.
Solveig nickade bakom sin syster.
"Jag är fullt kapabel att hitta någon själv jag med! Och jag är inte så gammal som Astrid så det är ju inte lika bråttom för mig!"
Alda suckade.
"Astrid och Solveig var snälla och sitt ner, jag sa ju att det här är för att ni ska få välja själva! Och oroa dig inte för ditt yrke Astrid, det finns tid för det med!"
Astrid gav ifrån sig ett halvkvävt tjut av raseri och vände sig tvärt om och gick rakt ut ur sina föräldrars hus. Ilskan bubblade inom henne medan hon styrde stegen mot Sigurds stuga. Hon kunde inte varför hennes mor och far kunnat fatta sådana viktiga beslut bakom hennes rygg.

Sigurd Hade precis fått upp dörren till sin enkla boning när Mimir, hans vackra lilla katt, kom spatserande runt husknuten. Sigurd log mot den lilla varelsen,
"Jaså, det passar att komma nu när husse är hemma så du kan få lite fiskrens?" Katten jamade, strök sig runt Sigurds ben och han skrockade lite lätt.
"Kom in då så ska du få." sade han och katten strosade förnöjt framför honom in i det lilla huset. Där inne var det mörkt och stillsamt. Sigurd tände upp brasan i eldcirkeln mitt i huset som faktiskt enbart bestod utav ett enda mellanstort rum med ett hängande tygskynke som delade av den bortre delen där hans säng befann sig. Men med brasan i mitten som en central punkt i boningen hade de olika hörnen delats upp. Där fanns ett litet hörn kök med lite förvaring, en nersänkt spann för att hälla upp vatten i och arbetsyta. I andra hörnet, på andra sidan av ingången stod en vackert smidd garderob för förvaring av lite allt möjligt. Längs med långsidesväggarna fanns mellan garderoben och säng delen ett mindre bord med plats för sex personer på två bänkar längs med dess långsidor. Mitt emot, på andra sidan av brasan mellan köksdelen och sängdelen fanns ett någorlunda stort fönster med en bänk under och på vardera sida av bänken stod krimskrams, vapen, bra att ha saker, korgar, hinkar och andra redskap som en kvast och en kratta.

Sigurd tyckte om sitt hem och när brasan brann blev det mysigt, varmt och skänkt i ett precis lagom starkt ljus från lågorna. Sigurd ställde ner en liten skål med fiskrens från gårdagens middag på golvet och Mimir började glatt tugga i sig resterna av torsk. Medan katten sysselsatte sig med att äta placerade Sigurd en stor kittel över brasan innan han gick ut ur boningen, med dörren på glänt så katten kunde gå ut om den ville det, greppade två medelstora hinkar och gick runt husknuten och vidare ner till den lilla bäcken av porlande vatten precis bortom hans gårdsgräns. Han fyllde hinkarna och gick tillbaka in i huset. Vattnet hällde han i kitteln så att den nästan blev överfull.
"Så, då får det bli varmt... Fylla karet så länge." mumlade han för sig själv, greppade hinkarna igen och upprepade samma procedur 4 gånger - fast nu tömde han vattnet i karet utav trä vid husknuten. Det stod gömt längs med kortsidan utav huset. Det stod två uppställda skiljeväggar längs med två av de andra sidorna för att skänka lite avskildhet från omvärlden.

När han hämtat kitteln med det kokande vattnet och dumpat det i karet hade solen försvunnit och stjärnorna började tindra på skyn ovan.
"Perfekt." sade han nöjt då vattnet var ljummet i karet. Sigurd drog av alla kläder och hoppade helt näck ner i karet med ett förnöjt hummande, "det här är livet." Han satt med ryggen mot öppningen ut och försökte skrubba bort dagens hårda arbete, vattnet blev snabbt grumligt och man kunde inte längre skymta hans kropp genom det. Sigurd sjönk ner helt i karet för att våta håret och drog händerna genom det för att få bort halmdammet som låg inbäddat bland stråna efter att Astrid hade skrämt honom några timmar tidigare. När han kom upp över ytan igen kände han sig renare.
"Härligt härligt." sade han och hoppade upp ur karet varpå han - spritt språngande naken - stod och ruskade huvudet som en hund för att få ut vattnet. Med ett grått linnetyg han fått utav sin mor torkade han som hastigast av kroppen och fäste den runt sin underkropp innan han böjde sig ner och drog upp kläderna från marken. Han kastade dem i karet och började skrubba tygerna mot varandra för att få dem lite renare inför morgondagen. Himlen var svart, sprakande från elden inuti huset hördes, skvalpande från vattnet och vinden blåste lätt genom trädkronorna medan han stod där i sin solidaritet.

Tova stannade upp när Heid gjorde det, och fäste ögonen i Heids, som för att visa att hon inte var rädd för henne eller någon annan. Hon visste inte om det hon ville visa var sant eller inte. Hon kände sig inte rädd, men hon kände sig samtidigt allt annat än trygg. Hela situationen var absurd, men hon skulle göra allt hon kunde för att ta sig igenom detta med sin värdighet i behåll.
“Ditt val”, svarade hon kort med lugn i rösten. “Jag har inte direkt valt detta om du trodde det, ert rike har aldrig gjort något för mig så varför ska vi göra något för ert fåniga bröllop?”, fortsatte hon och kände hur frustrationen inom henne växte för varje ord uttalade. Hon hatade dem, hon hatade Heid, hon hatade kungafamiljen och hon hatade vikingarna. Men mest av allt, hon hatade sig själv för att hon inte försökt göra något fören nu.

"Tydligen...", Heid gjorde en konstpaus, "Så ska mitt bröllop förhindra effekterna av kriget, vilket är för folkets skull, så jag skulle vilja påstå att du har ganska stor anledning att hjälpa till på detta fåniga bröllop"
Heid ångrade derekt att hon svarat, en liten, liten ton av kinkighet hade blandat sig med hennes frustration, men bara lite. Men det var tillräckligt, för även om inte den unga kvinnan uppfattat det hade Heid det.
De unga kvinnorna stirrade på varandra ytterligare en stund, utan att veta vad de skulle säga. Båda hade förstått att Heid inte menade vad hon sa, men ingen av de visste vad hon tyckte. Inte ens Heid. Heid hade nästan ingen erfarenhet av att konversera, om annat än meningslösa ämnen, förutom då hon mest iakttagit. Möten, middagar, tillkännagivanden, tillfällen då hon som arvtagerska måste delta, men som kvinna vara tyst.
Heid ruskade på sig. Inte rätta tillfället för att förlora sig i minnen.
"Kom nu", sa hon, om än lite osäkert,"Jag ska presentera dig för mina syskon, du kanske kommer bättre överens med de"

Astrids föräldrars hem och Sigurds stuga låg en ganska lång bit ifrån varandra, men Astrid eftersom gick med raska, ilskna steg i ett mycket snabbt tempo tog det inte lång tid för henne att komma fram. Ju längre bort från föräldrahemmet hon kom destå ilsknare blev hon. Tankarna i hennes huvud gick på hög varv och hon märkte knappt av sin omgivning. Armarna svängde vid hennes sidor och ett mycket argt uttryck syntes i hennes ansikte.
"Hur kan dem göra såhär!? Det är inte rättvist! Både Adam och Egil fick välja sina fruar helt själva trots att dem är äldre än mig! Jag borde också få välja själv!"

Då Sigurds stuga kom inom synhåll sprang Astrid sista biten. Hon visste att om det var någon som hon kunde samtala med och få uttrycka sin vrede inför så var det Sigurd. Han lyssnade alltid och kände henne och hennes humör bättre än någon annan. När hon kom fram ställde Astrid sig och bultade hårt på dörren till sin väns hem.
"SIGURD!" ropade hon högt, "Sigurd! Är du hemma!?"

Hårda, raska steg hörde och Sigurd spetsade öronen något. Kanske hade Freja och hans moder hamnat i ett bråk?
"SIGURD! Sigurd! Är du hemma!?" hördes Astrids ilskna röst vråla ut och i dess sällskap kom ett hårt dunkande. Sigurd skakade på huvudet, någon har minsann gjort henne upprörd ordentligt.
"Jag är här bakom!" ropade han ut och släppte kläderna. De sjönk långsamt till botten utav karet medan han själv gick mot dörren,
"Jag är här bakom!" ropade han ut igen, lite tystare, medan han gick längs med långsidan av väggen mot ljudet av Astrids ilskan röst. Under hans fötter knastrade gräset, vinden blåste lättsamt genom hans hår och fick de våta slingorna att fladdra lite. Han drog åt knuten på höftskynket än hårdare. Han brydde sig inte vidare om det var konstigt att han bara bar ett höftskynke. Att gå med bar överkropp var inget direkt konstigt på Färö när det kom till män. Han funderade på vem som kunde gjort hennes så upprörd att hon kom hela vägen hem till honom så sent på kvällen, precis runt middagstid också. Inte för att det störde honom, han hade ju redan ätit en ljuvlig måltid, tagit sig ett skönt bad och hunnit åtminstone börja med att tvätta ur sina kläder.

Tova svarade inte på något av det hövdingadottern sa. Hon hade uppfattat den kinkiga, något desperata tonen i kvinnans röst och himlade med ögonen för sig själv. Hon var verkligen ingen bra talare, något som Tova alltid varit sedan barnsben. Hon kunde med ord lätt manipulera och påverka hennes medmänniskor, även fast hon inte använde sin dolda talang så ofta.

Med långsamma steg följde Tova efter kvinnan längre in i borgen. Hennes fotsteg ekade mot det något spruckna stengolvet och ljudet spred sig nästan som ett eko mellan de avklädda väggarna. Hon lät sig sjunka ned i sina egna tankar. Minnen som hon hade försökt att förtränga började långsamt att komma sig till känns när hon gick genom korridoren som tillhörde Silvrianernas överhuvud. Hennes föräldrars förvridna kroppar som var täckta av blod från natten hon hittade dem dök upp ännu en gång i hennes medvetande. Det var bara något år sedan som mardrömmarna från det hade börjat att försvinna.

Hon ruskade irriterat på huvudet. Hon fick inte tänka på dem nu.

Precis innan Heid skulle sätta foten på första trappsteget upp till tornet där både hon och hennes systrars rum var belägna kom kungens privata tjänare ikapp Heid och kvinnan. Heid hatade honom. Han hade mer inflytande än vad Heid någonsin hade haft, och han var dessutom tydligen en av de som var emot bröllopet, vilket borde vara posetivt, om inte Heid hade hört ryktena. Ryktena som sa att han igentligen ville ha Heid för sig själv.
"Hövdingen önskar eder närvaro vid mötet inom några minuter" sade han med pipig, inställsam röst. Åå vad Heid önskade att hon kunnat vrida nacken av honom, såsom gårdarna som serverades vid middagen antagligen mist livet tidigare under dagen.
"Ser du inte att jag är upptagen?" frågade Heid med kall röst,"Jag har inte tid för något möte nu"
"Hövdingen insisterar på att ni ska närvara, det handlar om edert giftemål". Hans blick vandrade över Heid kropp, på ett sätt som inte var bekvämt. Dumma, dumma gås. Ja, han var lik en gås, med lång hals, vattniga, avskyvärda ögon, som just nu vilade på Heids byst, lite, lite väl länge. Och så munnen, den pipande, kacklande munnen. Heid blängde på honom med kalla ögon.
"Du säger giftemål..." Heids röst blev farligt låg.
"Vill då påstå att du inte var närvarande vid tillkännagivandet av det? Att du inte har någon aning om vad som hände då? Ser du kvinnan här", Heid gjorde en gest bakåt, utan att släppa tjänarens blick, "Minns du henne? Om du inte gör det, då kanske jag måste meddela min fader att vi borde överväga att avskeda dig, eftersom du inte förstår något. Du ser, jag diskuterar just nu mitt bröllop med hon här, eftersom hon är min assistent. Vilket du borde veta om du hade varit en bra tjänare och varit aktiv under viktiga händelser"
Heid gjorde en paus, för att låta honom förstå vad hon sagt. När hon fortsatte gjorde hon det med sin vanliga röst, som igentligen var ganska kylig den också.
"Så, du kan hälsa min far att jag är upptagen, med planering av mitt giftemål, och eftersom det kommer att förhindra ett krig, eller åtminstånde minska följderna, så får ni ha mötet utan min närvaro, eller vänta tills då jag hat tid." Och därmed steg hon uppför trappen med raska steg, för att han inte skulle komma på att han trots hennes position som hövdingens äldsta barn hade mer makt än henne.

Astrid hann banka minst fem gånger till på den stackars stugdörren innan Sigurds röst hördes runt hörnet. Då han kom fram till henne brydde hon sig inte det minsta om att han nästan var naken. De båda vännerna hade känt varandra nästan hela livet, badat utan kläder flera gånger då de var små, och Astrid var inte särskilt pryd av sig. Dessutom var hon så utom sig av ilska att hon inte kunde tänka på något annat än vad hennes mor sagt och gjort under middagen tidigare samma kväll. Hennes ansikte var nästan lika rött som hennes hår och de vanligt vis glada, gröna ögonen riktigt strålade av upprördhet då hon såg på Sigurd.
"Sigurd!" ropade Astrid och rusade närmare sin vän, "Dem tänker gifta bort mig!"