Allmänt rollspel! [DIVERGENT]

"Det tror jag inte, du som är tapper borde veta att du inte blir falanglös bara för att de lämnar dig. Jag menar. Visst, om du stannar här nu som en fegis och inte åker tillbaka så blir du falanglös men om du torkar tårarna och följer med mig tillbaka slår jag vad om att du inte blir det. Jag tänker iallafall inte bli falanglös, vad du vill bli är ditt val.", menade Allison och kollade sig rastlöst omkring. Hon ville att tåget skulle komma så att hon fick åka hem till högkvarteret och sova, som det verkade nu var det tveksamt om hon ens skulle få någon sömn den natten. En skugga lite bakom de två tjejerna på andra sidan vägen rörde sig vilket Allison uppmärksammade och hon ropade sedan;
"Är det någon mer här?". Kanske inbillade hon sig, men tydligen var navet platsen där alla hängde mitt i natten.

Ilskan blossade upp inom Azalena. Så tjejen trodde att hon satt där och grät? Sure! Inte direkt. Om hon kom hem skulle hon se till att hålla sig borta från henne - Azalena retade sig redan på henne.
Nu tittade hon bort mot skuggan. Det var en rätt lång person som stod där, vem det nu än var. Personen bara stod där och betraktade dem - hur länge hade hen stått där? Tänk om det var en falanglös, tänkte Azalena men viftade sedan argt bort tanken.

Tasha höjde ett ögonbryn mot flickan, Azalena som hon hette. Varför avslöja sitt namn då hon inte visste vem de var? Två från de tappras men inte Tor, han som hon ville träffa. Men båda tycktes ändå vara här av en slump.
"Du beter dig inte precis som en tapper. Ställ dig upp och gör något åt saken. Ta nästa tåg hem så kommer inget att hända." svarade Tasha henne rättframt. Hon var bland de ärliga, så lika bra att vara ärlig som nu.
"Skärper du dig inte blir du falanglös." sa hon enkelt, något irriterat då hon tyckte flickan sumpade sin chans. Chansen att vara bland de tappra, så som hon ville.
Vid den andra kvinnans rop vänder hon sig om och betraktar den andre som kommer. Christopher? Vad gjorde han här, hon skulle aldrig föreställa sig honom här. Han var som den ultimata osjälviska personen. Den som var perfekt, den som hon som liten velat vara.
Hon och hennes bror som aldrig passade in, som var stökiga och missanpassade. Som gjorde förbjudna saker som ingen upptäckte och som hade en far som våldförde sig på dem utan att någon visste. De gånger de kommit med blåmärken eller skador hade alla trott att de var dem själva.
"Hej Christopher, vad gör du här?" frågar hon den andre, något förvånad och något på sin vakt. Hon var trotts en som bytt falang och det såg inte alltid med blida ögon.

Christopher gav Tasha en arg blick. Tack för den anonymiteten. Men han fann sig snabbt och tog ett djupt andetag.
"Hej", sade han tyst. "Jag var på väg hem egentligen.." Tashas ögon var vaksamma och de andras vakna. Nu var han ändå avslöjad.
Han nickade vänligt mot de andra. De var svartklädda. Han hade aldrig riktigt gillat den talangen. De kändes som ena skrytmånsar som riskerade varandras liv för skojs skull.
Det kändes på ett sätt som en fet jävla slump att de alla var här nu, egentligen. Men det skulle kunna vara gud och inte en slump som hade fört dem hit. Då ville han inte gå. Inte än...

Azalena hade ställt sig upp av en impuls. Nu jävlar! Den andra flickan hade kallat henne för feg!
Azalena behärskade sig. Hon fick inte slå till henne. Hon fick inte slå till henne.
För att leda sin uppmärksamhet från flickan tittade hon på nykomlingen. Han såg lite smått irriterad ut - och kläderna tydde på att han var torris. Nu stod han och urskuldade sig.
"Du är på väg hem?" frågad hon och stödde sig på sin höft i en självsäker pose. "Från vart då? Vad jag kan se kom du från torrisarnas område."

"Åh, du kan ta ton med." sa Tasha något roat när Azalena med ilska tog sig upp. De hade tydligen retat upp henne och nu gömde hon sig inte i ett litet hörn och grät.
Men då hon började hoppa på Christopher ställde sig Tasha emellan framför henne.
"Låt honom vara, sluta hoppa på någon oskyldig bara för du låg och grinade i ett hörn." hon tänkte inte låta henne hoppa Christopher utan anledning. Kanske för att hon varit en av dem och en torris var inget de var.
Hon kastade en snabb blick på Christhoper som för att lugna honom eller något. Kanske som en ursäkt till honom och falangen att hon inte stått ut hos dem, svikit dem.

Azalena vände snabbt på huvudet mot den kaxiga tjejen och glodde på henne. Vad i...?
"HUr VÅGAR du?!" väste hon och stirrade henne i ögonen. Hur kunde hon bara stå där med sin kaxiga röst och påstå att Azalena var feg? Hon skulle allt få se.
"Så du tror att jag är feg?", frågade Azalena med mjuk röst. Hon tänkte inte låta henne vinna över Azalena.

"Bara inte hon", påpekade Allison och la ena handen på hennes höft. "Jag är precis lika utsatt som dig, men jag tar tag i saken istället för att gömma mig och böla för att jag riskerar att bli falanglös. Vilket jag aldrig kommer att bli", fortsatte hon och kände hur ilskan steg inom henne. "Och sedan börjar du hoppa på en oskyldig pojke bara för att du äntligen vågar öppna käften?"

"Så du tror att jag gömde mig och bölade?" väste Azalena än en gång. "Din kommentar visar snarare att det är du som är feg - att hacka på folk som du inte känner eller vet vad de kan göra mot dig." Hon försökte låta hotfull men misstänkte att det inte lät så lyckat.

Tasha skrattade, det var alltför enkelt att reta upp henne.
"Jag sa inte att du var feg, jag sa att du satt och lipade i ett hörn." svarade Tasha sammetsmjukt och log sött.
"Men ja du har rätt, jag tror du är feg. Du beter dig så. Grinar utan att göra något åt saken och hoppar på oskyldiga människor, det är fegt." svarade Tasha rättframt och mötte flickans blick. En utmaning? Kanske, men Tasha tog den gärna, hon var inte rädd och tydligen var hon inte den enda som retat upp sig på henne.