[PRS] boknörd_ & LunaLovegood123

Nervös förväntan sprakade i luften och Lou Ellens händer glittrade av magi och jag skulle ha påpekat det om elektriskt blå blixtar inte knastrat runt mitt huvud och att folk vände sig emot mig hjälpte inte direkt. En blixt studsade mot tjejen bredvid mig, som inte var Silena, utan Charles Beckendorf med sina stora boxarhänder knutna och smutsiga av oljan de höll på med. Jag noterade att hans hårtoppar var brända, vilket Silena också lade märke till, för hon lutade sig över bordet.
"Vad har hänt?" frågade hon och hennes olikfärgade ögon glänste av oro. Jag vände bot huvudet, ville inte vara som en inkräktare i deras mer eller mindre privata samtal.
Ingen sa något mer, bara viskningar utbyttes mellan ungdomarna och ett halvblod kastade oroliga blickar mot Keiron, som blickade ut över dalen.

Plötsligt hördes chaufförens i högtalaren.
" Long Island nästa!" Snabbt kastade jag mig fram och tryckte på knappen.
Pling hördes det och bussen saktade in. Vi utbytte dystra blickar med varandra nu gäller det. Dörrarna gnisslade när vi hoppade av. Nyfiket såg vi oss omkring, vi var verkligen mitt ute i ingenstans. Erik gick fram och lyfte på en pinne för att se om den var magisk. Men det var bara en vanlig pinne
" Antingen då är det osynligt eller så vill Dumbledore skoja med oss," sa han, men det kändes inte rätt tänkte jag, jag kunde känna magin i luften men kunde inte sätta fingret på var den kom ifrån. Antagligen oss för det var väl ett mugglarläger vi skulle till så hur skulle de kunna ha magi.
" Det finns något här, jag tror att vi ska gå ditåt," sa jag och pekade mot söder, de andra ryckte på axlarna.
" Okej, då går vi väl dit," sa Moa och började gå med stora kliv framåt.

Tystnaden hade lagt som ett tjockt täcke över oss och den största delen trummade med fingrarna mot bordet eller gjorde något annat för att få ut den nervösa, förväntande energin ur kroppen.
Det var inte så ofta någon kom till skolan och att Hekate själv informerat om det verkade vara en stor grej, typ. Dels för att hon inte ens hade en stuga här (vilket enligt mig var orättvist) och dels... hon verkade inte tycka om folk.
Särskilt inte oss halvgudabarn.
Hon ahde säkert några egna men de fick inte någon egen stuga (vad jobbigt att behöva bo med Hermesungarna i hela livet..) och.. well, enligt vissa var de till och med läskiga.
Men de tfelsta tyckte väl ändå att jag var läskig. Varför vet jag inte - eller jo, egentligen, för jag hade skjutit en blixt(av misstag, jag lovar!) i Afrodites stuga första dagen så att den brann upp för att en av Afroditedöttrarna hånat mig för mina fräknar.
Jag vet, kalla mig barnrupa.

" Vi går i cirklar," konstaterade Eric, no shit Sherlock tänkte jag irriterat.
" Borde de inte skicka någon för att hämta oss?" frågade Moa
" Det känns ju som en bra idé," sa jag och ritade med foten i marken. " Finns det ingen stighittarformel?"
" Det finns ju konpassformlen men den har vi ingen nytta av," Moa rynkade på pannan för att försöka komma på någon av formel. Max som har stått tyst och mest lyssnat på oss harklar sig.
" Det kommer ljus och ljud därifrån," han pekade mot en öppning mellan två träd och mycket riktigt där borta syntes ljus och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra ljud.
" Och det säger du nu?" Moa såg rasande ut och hon skakade av ilska.
" Eyy, vi får gå nu. Utskällning sen."
Vi gick under tystnad ditåt även om Eric försökte få min uppmärksamhet men jag ignorerade honom och min uppmärksamhet var istället på den kulle som låg framför oss. Den var lika stor som en äng och den var fylld med barn, de var kanske 40-50 barn. Allas blickar var på oss.

"De kommer!" ropade en liten kille - han var kanske sju år? - ooch han rodnade djupt när vi stirrade på honom. Sedan sprang han därifrån, hans mörka kalufs guppade in bland de andra.
"De kommer!" flämtade Charles och knuffade nästan omkull bordet när han reste sig upp. Vi stugledare, med Keiron i täten och en grinig Mr D bredvid, trängde oss igenom den förvirrade hopen av halvgudar.
En grupp på fyra - två tjejer, en kille - stod vid krönet av kullen och stirrade upp på Camp-skylten.
"Välkomna till Halvblodslägret", brummade Keirons djupa, smått högtidliga röst.
Jag fick ögonkontakt med en av tjejerna. Hennes hår var blekt och ögonen - de var korpsvarta. Det kändes som om hon kunde se rakt igenom mig utan att försöka. Nyfikenheten vällde upp inom mig.
Auran omkring henne var annorlunda - mer mystisk, liksom kraftfull att det nästan tryckte ner mig på marken.

Jag fick ögonkontakt med en tjej som ser ut att vara i min ålder. Hon är blond och hennes ögon pulserade utav elektricitet. Jag kunde se att hon var känd har på lägret.
En man som satt i rullstol hälsade oss välkomna. Hans röst var djup och lät nästan högtidlig.
" Välkomna till Halvblodslägret," Max frustade och många av ungdomarna blängde på honom.
" Halvblodslägret, det låter löjligt," nu såg vissa ut som att de ville döda honom. Moa slog Max hårt och jag hörde gillande visslingar från killarna och även några tjejer.
" Jag är Keiron Brunner," jag ser undrandes på honom.
" Som Kentauren i grekisk mytologi?"
" Ja exakt som han," han verkade väldigt intresserad. " Gillar du mytologi?"
" Nej jag har bara lätt för det," sa jag " Jag är Sophie Harper, detta är Moa, Max och Eric," jag pekade på dem i tur och ordning.

"Han borde veta bättre än att underskatta Halvblodslägret", muttrade jag, men bara så högt att Keiron, som stod på min vänstra sida och Silena, som stod på min högra.
Ett leende lekte i hans mungipa och han vände sig mot Sophie Harper och hennes vänner.
"Ni får väl sova med Hermes och dem, han är ju ändå gästfrihetens gud", spottade en äldre kille och utspridda skratt ljöd från halvbloden. Alla visste att Hermes stuga var knökfull och att det bara var de som redan blivit godkända som hans barn hade en säng. De andra sov på tunna madrasser, skavfötters.
"Eller Heras", flinade Silena, som inte heller fått ett bra första intryck av personerna. Ingen gick in i Heras stuga, det var liksom en oskriven regel. Den som gjorde det kunde inte räkna med något gott, så mycket hade jag förstått.
"Eller med Jade!" föreslog Charles (den förrädaren) och jag gav honom min mörkaste blick.
"Aldrig i hela livet", morrade jag.

" Det går bra," sa jag och kunde höra folks hånfulla viskningar.
" Kan någon av er vissa våra gäster runt," ingen erbjuder sig förutom vinden.
" Jade och Selena kan någon av er göra det?" Tjejen som jag fått ögonkontakt med stönade och så gjorde även tjejen som stod bredvid henne.
" Hffh visst," sa den blonda tjejen irriterat " om de kan hålla vårt tempo." Hon sa det så tyst att nästan ingen kunde höra det.
" Kommer ni eller?" Vi lyfte snabbt upp våra väskor och följde efter de båda tjejerna. Jag såg mig omkring och mina ögon la alla detaljer på mitt minne. Jag såg några ungdomar som verkade slåss med svärd och jag kunde se blod. Det gjorde mig inte rädd utan snarare förväntansfull.
" Ser du också det där?" viskade jag till Eric som såg undrandes ur.
" Vadå?"
" Blodet, svärden?" sa jag, han såg bara på mig som om han inte visste vad han skulle tro. Jag blinkade, hade jag bara inbillat mig det?

Skulle vi visa runt dem? Varför då?
Silena marscherade med högburet huvud mot kvartetten efter mig och jag blängde på alla som ens hade antydan till ett leende på läpparna.
Inte kul. Inte kul alls.
"Ni får bära väskorna själva", sade jag surt och borrade in blicken i killen jag trodde var Max. "Det här är inget lyxhotell och alla här vet hur det är att slåss". jag kastade en blick mot Sophie, som verkade studera svärdstriderna. Såg hon dem? Var inte hon en vanlig dödlig? Hennes kompisar verkade inte se dem.
"Skynda er då", sade Silena och en bitter underton i hennes röst var tydlig.
Jag rullade bak axlarna och suckade.

Jag skyndade mig för att hinna ikapp tjejen som jag tror hette Jade.
" Så ska du förklara?" hon blängde bara på mig och fortsatte att gå i rask takt.
" Förklara vad?"
" Vad det här är för ställe?"
" Ett sommarläger," sa hon med en tonröst som sa att samtalet var över men jag var inte klar men jag visste att jag inte skulle få några svar för tillfället.
" Så varför heter stugorna efter de olympiska gudarna?"
" Därför att det här är ett läger som inriktar sig på mytologi," hon verkade väldigt irriterad och hon knöt sina knogar hårt. " Sluta ställ frågor nu, vi är framme vid Hermes stuga och där ska ni sova. Lunchen är klokan 6 i kväll och ni ska vara där då," sedan marcherade Jade och Silena iväg och lämnade oss stående framför en röd och sliten stuga.