Julkalender

Belluna tonks Jag hoppas att någon görm Eva tille n super skurk det var det jag ville att hon skulle bli.

Jag vet men det skulle vara kul! Men det är upp till er andra nu....

Hejsan alla enhörningar! Linn Lumos kontaktade mig och sa att hon inte kunde skriva något idag för att hos skulle fixa en fest, så det blir jag som skriver idag istället! Hoppas att det går lika bra. Vi kör på!

2:a December

Emilia traskade framåt gatan och gnolade på en jullåt i mörkret. Skottbilen hade föst upp all snö från gatan i stora högar på sidorna och de gnistrade i ljuset från gatlyktorna. Det var den kallaste vintern på mycket länge. Massor av snöstormar hade rasat redan i oktober. Det hade varit stora problem för många bönder som hade höstsått, och massor av skog hade fällts. Det var det ständiga samtalsämnet på TV: det kalla vädret.
Emilia älskade vintern, men mörkret var lite tråkigt. Man såg bara en liten strimma sol vid horisonten, annars var gatlyktorna den enda ljuskällan.
Stadsparken var tom sånär som på en stor hund och dess ägare som gick där när Emilia kom fram. Parkens kala träd såg spöklikt vackra ut i det skumma ljuset. Emilias pluggbänk som hon och Moa brukade plugga på under somrarna såg tyst och tom ut. Inga glasspapper eller snusprillor låg under.
Då strök sig något mot Emilias fot och hon tittade skrämt ner.
"Men hejsan Milou!" viskade hon. Milou jamade glatt. Så Milou hade följt efter henne! Det brukade hon inte göra - Milou gillade inte snö. Det var kallt och otäckt, trodde Emilia, men man vet ju inte vad en gammal gatukatt har blivit utsatt för.
Hon satte sig ner på huk och strök Milou ömt över ryggen Milou började spinna som en motor. Hon la sig ner på marken och jagade efter Emilias fingrar med tassarna. Den vita pälsen blev våt av snön.
Emilia kände plötsligt hur hungrig hon var. Det var ju inte så konstigt, hon åt middag tidigt igår kväll och hade inte ätit något förutom ett tuggummi sedan dess. Hon reste sig upp och började gå hemåt. Milou jamade besviket och började lufsa efter Emilia.
Solen var halvvägs uppe nu och skuggorna var långa. Den skarpa solen glittrade i snön och Emilias röda kinder var iskalla. Trots att hon hade tumvantar så var hennes fingrar genomfrusna. Hon knöt händerna i vantarna och stoppade ner dem i fickorna.
När hon och Milou var på gatan, inte alls långt ifrån hemma, så gnällde plötsligt Milou till. Emilia vände på huvudet och tittade på henne.
Milou krängde fram och tillbaka. Hon såg sjuk ut, som om någonting drog i henne inifrån, och Emilia sprang fram till henne. Milou gnydde ynkligt. Emilia skulle precis ta upp henne i famnen när Milou tog ett långt språng i riktning mot deras hus. Hon sprang flera gånger fortare än vad Emilia trodde att en fet katt kunde göra. Emilia flämtade till och sprang efter.
Milou svängde plötsligt in fel och sprang tvärs över gatan, in på Evas tomt. Emilia sprang efter och ropade på henne.
Då såg Emilia att Evas ytterdörr var öppen.
"Milou!" skrek hon och sprang fortare.
Men Milou var utom synhåll. Hon hade sprungit rakt in i Evas hus.

Hoppas att ni gillade det!

uniquorn bra skrivet

Jättebra och spännande

Jättebra

Super bra skrivet

Bra skrivet!

Superbra! Stör mig på cliffhangers men det hör ju till

Ja, hehe