Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

Jag fnös åt orden de uttalade. Som att de Lärda hade något bra. Visst för nördar och smartsakallar. Men jag var inte sådan. Jag var bara korkad. Och dum. Som pappa alltid sagt. Men vilken falang skulle jag välja? Pappa hade bokstavligen kickat mig från de lärda men jag hade ändå tänkt att jag skulle fly från honom och falangen. Men jag hade aldrig fått något riktigt svar på vart jag hörde till, var jag passade in... Betydde Divergent att jag inte passade in någonstans?

Jag hade ingen aning om vilken falang jag skulle välja. Jag hade inte fått något svar. Bara ett ord: Divergent. Vad betydde det? Hade jag superkrafter? Dumheter! skulle mamma sagt om hon hörde mig. Drömmar stör lärandet! Jag blev bitter när jag tänkte på det. Jag hade alltid drömt mig bort till magins värld. Vart jag fick det ifrån visste jag inte. Det fanns nästan bara faktaböcker hos De lärda, nästan inga fantasiböcker eller sagor. Men om man visste vart man skulle leta så. Jag skakade av mig de tankarna. Det här är verkligt. Mitt livs avgörande. Valet som kommer förändra hela mitt liv.

De började ropa upp namn. A B C D E....
Under tiden som jag väntade hann jag tänka ut tusen nackdelar med att heta Young i efternamn. Och den som jag hakade upp mig på var att man alltid fick göra saker sist. Det var väldigt många som bytte falang, men rimliga val, som från de Ärliga till de Fridfulla. Många bytte till de Lärda, det var det mest orimliga folk gjorde.

''Flint, Zoe!'' En flicka med råttfärgat hår gick upp på scenen. Hon hade gråa kläder, vilket antydde att hon var från De osjälviska. Marcus Eaton sträckte fram en kniv mot henne och hon tog med skakande emot den och mumlade ett ''Tack''. Hon gick fram till urnan med kniven i handen. Hon skar ett snitt i handflatan och bet ihop ett skrik. Sedan lät hon blodet segla ner i de osjälviskas urna.
''Green, Alexandra!'' Mitt namn. Alexandra Green . Jag går med darrande ben upp på scenen.

Jag fäste uppmärksamheten på Alexandra, tjejen från de lärda när hon gick upp. Jag stirrade hatiskt på den blåa färgen hon hade på sig.

( förlåt för så korta nu, kommer skriva längre snart )

(Det går ingenting! Skriv så mycket du vill )

Jag kände blickar kastas i ryggen på mig. Jag vände mig om och tittade in i mammas ögon. Hon bara tittade tillbaka och klistrade in min blick, men jag lyckades komma undan.
Jag gick fram till Marcus Eaton som sträckte fram en kniv till mig. Jag tittade in i hans ögon, en märklig mörkblå nyans prydde dem. Jag tog emot kniven och gick fram till unorna.
Jag tittade på dem alla, Jag visste vart jag tillhörde. Jag skar ett snitt i handflatan och bet ihop. Jag gick fram till den urna och lät blodet droppa ner på kolen. Vissa flämtade till när jag hade valt De Tappra. Jag log stolt och gick fram till De Tappra. Några dunkade till mig i ryggen andra stod bara helt tysta. Jag försökte låta bli att möta mammas blick, men det gick inte. Jag stirrade in i de bruna ögonen som sköt blixtrar och tittade snabbt bort.

När Alexandra byter till de tappra andas jag ut. Jag är inte ensam, det finns fler som inte trivs bland de lärda. Minuterna sniglar sig fram.
" Young Daniella" jag rycker till och blir med ens klarvaken och extremt medveten om verkligheten. Pappas blickar bränner i ryggen när jag med stumma ben går fram till Eaton och tar långsamt emot kniven. Jag lägger bladet i handen och trycker till lätt. Jag bet ihop. Det blev ett djupare snitt än vad jag trott och blodet började snabbt rinna ner på golvet. Jag pressade min friska hand mot såret för att hejda blodflödet. Jag stirrade på kniven, mindes hur jag knäat pappa och min blödande hand sträcktes aoutomatiskt ut över de tappras urna. Blodet rann i en tunn stråle ner bland kolen som fräste högljutt. Det blev tyst en stund innan sprida applåder och viskningar bröt ut. Dottern till de lärdas överhuvud byter till de våghalsiga tappra. Pappas blick brände hål i ryggen på mig när jag med osäkra steg gick fram till de tappra som log och dunkade mig i ryggen.

Jag log när Daniella Young gick med lätta steg fram till De tappra. Men nu skulle man kunna kalla det oss. Jag tittade henne i ögonen som i att säga Hej. Välkommen... jag. Jag fick syn på överhuvudet hos De lärda. Också pappa till Daniella. Stakarn. Ingen verkade ha bra föräldrar hos De lärda... Hans ögon sköt blixtrat när han följde Daniella med blicken. Sedan tittade jag åt hållet där mamma och Kelly satt, bara för att kolla hur arga de var. Men det satt ingen där. Med ens blev jag lättad och slappnade av.

Jag mötte Alexandras blick och log blekt. Jag följde hennes blick som gick till pappa. Hans blick genomborrade mig igen och jag sjönk ihop där jag stod, fortfarande utan att kunna slita mig loss från hans mördande ögon.

Daniella sjönk ihop på golvet utan förvarning. Jag hjälpte henne att stå upp igen och hon nickade tacksamt till mig.
''Hur är det?'' Frågade jag henne lågt. Hon verkade tänka efter innan hon svarade.