ÖPPET fantasy-roll

Endromeda blängde ännu hårdare på Will. Nej, jag känner inte till din pappa, och ska jag vara ärlig? Jag bryr mig inte! Hon kände att hon hade höjt rösten. Hon vände ryggen till och muttrade. Varför skulle hon ta upp just det ämnet? Tänkte hon. Hon vill väll bara skryta över att hon faktist har föräldrar. Hon vet väll att jag är en varulv, och att mitt öde är detsamma som alla varulvar! Muttrade hon.

Willow lade märke till att Endromeda börjat muttra för sig själv så fort hon hade vänt sig om, med ryggen mot Willow. Hon kunde urskilja meningar som vet väl mitt öde och faktiskt har föräldrar. Det gjorde Willow förvirrad. Alla som bodde i hennes kvarter hade föräldrar. Hon hade aldrig, aldrig hört talas om barn som var föräldralösa - inte ens i sagor! Det slog henne att hennes far höll undan den riktiga, den verkligen hundra procent riktiga världen från hennes grepp.

Endromeda tittade på Will. Hon måste ha hört för hon såg helt förbryllad ut. Endromeda suckade. Ännu en människa som hållits undan från verkligheten. Hon tyckte synd om Willow. Okej, tjejen. Jag brukar inte bara kasta ur mig saker såhär, men jag är en varulv, viskade Endromeda. Will såg fortfarande helt vilsen ut. Endromeda fortsatte. Varulvar brukar bli övergivna av sina riktiga föräldrar pågrund av ovetskap eller att föräldrarna inte orkar ta hand om en varulv.

"Shit", mumlade Willow. "Vad coolt. Jag har alltid velat leva bland övernaturliga varelser och att inse att jag har gjort det hela tiden... wow, bara."
Känslan av medlidande försvann från Endromedas ansikte nästan så fort den kommit dit.
"Nu när du vet det borde jag typ radera minnet på dig", sade hon. "Grejen är den att jag bara inte vet hur man gör."
Willow stirrade förskräckt på Endromeda, som sedan brast ut i skratt.
"Nej hörru, jag skoja bara. Har du någon... övernaturlig förmåga?"
Endromedas blick förflyttades till Willows händer, som om hon förväntade sig att något skulle hända med dem.

Amber skulle precis svara Arezran när hon hörde en ggren som knäcktes ett par meter ifrån dem. En flicka reste sig upp bakom busken och började springa. Plötsligt krockade hon med någon. En annan flicka. De båda pratade tyst med varandra. Amber kunde se på deras kroppspråk att de inte gillade varandra. Hon reste sig upp och smög försiktigt lite närmare men hon kunde inte riktigt höra vad de sa. Arezran hade också vänt sig om och då slog de henne plötsligt att hon inte hade presenterat sig. "Jag heter Amber," sa hon.

Will. Väste Endromeda mellan tänderna.
Vad är det? Frågade Will.
Något eller någon spionerar på oss. Hon spetsade öronen. Flickan som tidigare suttit på stubben hade rest sig och var påväg mot dem. Endromeda smög mot flickan.
Hon gestikulerade till Will att följa med. Will tvekade ett ögonblick men gjorde som Endromed bad henne. De smög mot flickan tillsammans. Killen i rullstolen hade följt flickans exempel och var också påväg mot dem. De möttes på mitten.

"Vad vill ni?" frågade Willow oroligt och fingrade på jackärmen. Det skadade aldrig att vara försiktigt i närheten av främmande, särskilt inte äldre även om de satt i rullstol. Mannen som satt i rullstolen plirade på henne och flickan brevid honom höjde frågande på ögonbrynen.

"Vi vill er ingenting." Svarade Amber. "Frågan är snarare varför ni spionerade på oss". Hon tittade flickan med långt blont hår. Flickan bredvid hade kort mörkt hår och var långre än henne. Amber kände direkt att det var någon man inte ville bli osams med och därför tog hon ett litet steg bakåt.

Hon såg hur flickan tog ett steg tillbaka. Endromeda hånlog lätt, men suddade ut leendet snabbt. Det blev tyst. "Okej." Började Endromeda för att bryta tystnaden. "Jag låg i sängen när jag märkte något konstigt, sedan hörde jag människo röster från skogen. Jag spårade upp er och gömde mig i en buske, råkade bryta en gren, trodde jag var upptäckt så jag sprang och krockade med hon här" Endromeda pekade på Will. "Sedan började vi typ prata." Avslutade hon. Nu vill jag veta vad ni gör här.

Willow slappnade av, men var fortfarande lite alert och på sin vakt.
"Jag tjuvlyssnade inte iallafall", sade hon. "Jag skulle bara ta en promenad... och förresten, jag heter Willow, Willow Aurendel. Trevligt att träffas!"
Hon sträckte fram handen och flickan med ljusbrunt hår skakade den osäkert.
Så fort hon sagt det glömde hon blygheten och avvaktningen mot främmande.