HP-roll [PRS]

Klockan ringde och eleverna stängde tacksamt böckerna. Jade hade rynkat näsan och pratade lågmält om något med Lilith. Anthony sprang ikapp mig.
"Jaden", flämtade han och strök bort några hårtstrån ur ögonen. "Har vi Spådomskonst nu?"
Jag nickade dystert. Trelawney var lite… speciell, om man säger så. Hon påminde nästan lite om Luna, men hon var lite av en Drama Queen hon med, så typ en blandning av Luna och Jade.
"Och de har blandat alla elevhem också", suckade jag och fiskade upp schemat. "Grupp ett; Spådomskont i 90 minuter, 14:50.
Anthony Goldstein
Hannah Abbott
Ernie McMillian
Neville Longbottom
Jaden Woodley", läste jag högt. "Vi är iallafall med varandra." Anthony nickade exalterat. Vi speed walkade förbi en hop Slytherinare som samlats runt någon. Jag skymtade två vitblonda huvuden i mitten av hopen och jag kunder urskilja att de skrek på varandra. Jag tänkte inte mer på det, och vi skyndade till Trelawneys dunkla och kvava klassrum.

No worries, skrev också ganska kort…

Jag reste mig från bänken uppretad av den urusla lektionen och vetandet av att vi inte kommer få någon som helst nytta av den här dumma kursen.
"Vi kommer ju säkert klara oss i framtiden genom att kunna läsa om när det är okej att försvara sig fast utan vetdomen om hur man gör?" Daphne suckade.
"Ja paddan får väl vänta och se hur kul det blir när du-vet-vem en dag infilitrerar ministeriet och hon går där med sin teorikunskap.." Utbrast jag till svar och Daphne stannade till.
"Vad sa du nu?" Jag blev kall i kroppen. Åh nej, jag och min stora trut.
"Ehm.." Jag blev avbruten.
"Violet får jag prata med dig ifred?" Min bror drog med mig i kragen en bit bort från klassrumsdörren och dunkade in mig i stenväggen. Jag grimasherade.
"Vad i helvete håller du på med? Försöker du få oss dödade eller? Vill du att pappa ska hamna i fängelset?" Morrade Draco sammanbitet och stirrade in i mina ögon så djupt att det var obehagligt.
"Vill du det?" Frågade han och dunkade mig i väggen igen. Jag stönade till av smärta och kände hur ilskan bubblade upp inom mig.
"Jag blev uppretad och råkade försäga mig, det är ju inget.." Draco drog fram staven och tryckte upp den under min haka och han kokade av ilska och av ren shock blev jag rosenrasande jag också.
"Du är ju helt jävla oduglig, kan du inte göra någonting rätt?" Började han och jag svalde.
"Försvinn." Väste jag.
"Far skulle kunna hamna i Azkaban, men varför skulle lilla du bry dig om det?" Han slutade inte och min kropp valde att säga ifrån genom att med alla krafter putta bort honom och ge honom ett kraftfullt knytnäveslag i ansiktet. Han flämtade till och höll sig för näsan som nu blödde. Våra klasskompisar sprang nu mot oss för att se vad som stod på.
"FÖRSVINN FRÅN MIG, DU ÄR ETT SÅNT KRÄK SOM ALDRIG TÄNKER PÅ NÅGON ANNAN ÄN DIG SJÄLV." Skrek jag och drog fram min egen stav.
"VÅR FAMILJ KAN VÄL INTE HJÄLPA ATT DU BLEV ETT HOPPLÖST FALL DITT MISSFOSTER!" Dracos ord blev för mycket.
"Stupify!" Utropade jag.
"Protego!"
"Petrificus Totalus!" Skrek Draco direkt efter men besvärjelsen försvann till intet när någon klev mellan oss. Jag hann inte med att reagera innan någon höll ett hårt grepp om armen på mig och Draco. Snape.
"Vad tror ni att ni håller på med? Är ni helt inkompetenta? Följ med mig nu!" Han drog med oss mot sitt kontor. Jag och Draco andades båda häftigt av ilska och jag kände en dunkande smärta i bakhuvudet av smällarna mot väggen. Han stannade inte förrän vi blev nedtryckta på varsin pall nere i fängelsehålorna och Snape väste argt.
"Vad handlade det där om era så odugliga råttor?!"
Jag fick inte fram ett ord utan blände argt tillbaka på honom.
"Hon höll på att avslöja allt?!" Draco började berätta om hur jag försade mig inför Daphne och att säkert flera andra hört mig och jag förklarade att inget uppfattade att jag var allvarlig. Snape drog tag i min krage så att jag var fem centimeter ifrån hans stora krokiga näsa och hans skalbaggesvarta ögon stirrade in i min själ.
"Spill ett ord till och du är död." Väste han skarpt och puttade bak mig så jag föll omkull på golvet.
"Jag tänker inte låta planerna falla pågrund av att du klantat dig, förstår du inte allvaret i detta?" Nu trängde tårarna sig ut och jag kunde inte hindra det. De flödade som en flod. Jag nickade med blicken ned i marken medan jag försiktigt kände efter hur mitt bakhuvud kändes med handen. Jag möttes av något varmt och blött mot huden och svalde när jag såg blodet på fingrarna.
"Ut här ifrån... nu." Sa Snape lågt och vände sig om för att ta plats bakom sitt skrivbord. Jag flämtade och försökte resa mig upp snabbt vilket resulterade i blodtrycksfall och jag staplade halvt blind ut genom dörren. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen just nu, men så långt ifrån alla jag kände som möjligt. Dracos röst hördes bakom mig på håll.
"Violet? kom tillbaka!" Jag ignorerade honom fullt ut.
"Vi?? snälla stanna?" Nej aldrig. Jag drog Hogwartskappans huva över huvudet och så fort jag tagit mig uppför alla trappor så rusade jag ut i regnovädret via en genväg på skolslottsgården i riktning mot sjön.

"Är alla här nu?" frågade Trelawney medan hon gick runt i klassrummet. Jag ryckte på axarna och gäspade. Kvavheten i rummet gjorde en dåsig, och det hjälpte inte ett dugg av att ha fönstret lite på glänt. Trelawney log drömskt.
"Bra, bra. Ögat visade att någon inte skulle dyka upp idag, efter ett mycket hemskt bråk." Sådana saker sade vår smått halvgalna professor varje lektion, men en konstig känsla gnagde i bakhuvudet. Jag såg omkring på mina klasskamrater; Neville Longbottom satt mittemot mig, Ernie McMillian och Anthony hade kommit överens och satt och viskade, men Hannah satt själv. Jag kollade ut genom fönstret som vette mot sjön.
En rörelse i ögonvrån fick mig att rycka till och att dra ihop ögonbrynen.
En figur sprang mot sjön, och det vitblonda håret följde efter henne som en lång halsduk.
Violet.
"Professorn", sa jag och försökte se illamående ut. "Jag mår inte riktigt bra…"
Trelawney slog händerna för munnen och såg förskräckt ut.
"Men kära ni!" Utbrast hon. "Gå till Sjukhusflygeln och vila upp dig, du slipper läxor! Longbottom, sätt dig med Abbot är ni snäll-"
Jag gick ut genom klassrummet och skyndade genom korridorerna. Malfoy, som tydligen hade håltimmen, hånflinade och tänkte göra krokben, men jag hoppade över och rusade ut.
Blåsten träffade mitt ansikte som ett hårt slag och Violets siluett hade kommit närmre sjön.
Trots allt springande var jag knappt andfådd, kanske Roger Davies styrketräningar var till nytta, trots allt.
Jag hann fram till Violet och tog ett stadigt grepp om hennes axel.
''Vad fan håller du på med?!'' utbrast jag.

Jag hatade att visa känslor, jag hatade att ha känslor, de gjorde en bara svag och svaghet var inget jag hade råd med nu för tiden. Tårarna vällde ut som syndafloder och regnet piskade i ansiktet. Jag skulle precis sätta mig mot trädet och tjuta vidare när någon tog ett stadigt grepp om min högra axel och jag vände mig om i panik.
"Vad fan håller du på med?" Det var Jaden och min underläpp började darra. Han såg att jag var ledsen och helt plötsligt sa han de förbjudna orden.
"Hur mår du?" Där sprack planen om att vara okänslig. Jag föll mot honom och hulkade okontrollerat medan han i shock strök handen över min rygg. Luvan föll ned och Jaden ryggade tillbaka då han i ögonvrån sett mitt bakhuvud.
"Violet. Du blöder, vad är det som har hänt egentligen." Frågade han med en dödligt serils blick. Jag snörvlade med blicken ned i marken och ryckte på axlarna.
"Äh min bror bara." Jaden bet ihop och hans ansikte började sakta ändra färg.
"Om du påstår att det är han som skadat dig så ska han få med mig..." Jaden mullrade rasande.
"Nej Jaden det är lugnt, jag träffade in en ganska snygg höger på honom med... det var inte slagen som gjorde mest ont." Viskade jag. Jadens ögonbryn sjönk.
"Vad har han sagt nu?" Jag kollade upp på min tröstare och svalde.
"inget viktigt...jag behövde få vara ifred och...gråta ut," Sa jag skamset.
"Mm men att vara ute på gården vid sjön i regnstorm och i mörker är inte en speciellt genialisk idé...Kom så går vi upp till sjukhusflygeln." Han tog min hand.


(Observera att han måste släppa min hand innan vi går in på skolan då Violet inte är redo att bli sedd hålla hand med honom än.)

Gulligt ♥ x)

Jag släppte Violets hand innan vi nådde porten till skolan. Någon skvallerbytta till Jades och/eller Dracos kompis skulle ha sett och jag skulle nog ha dött någon timme senare. Dessutom så kändes det lite stelt, att jag höll en Malfoy i handen samtidigt som hon grät och så. Vi nådde sjukhusflygeln på rekordtid. Violet snyftade en sista gång innan hon stålsatte sig och torkade bot tårarna. Jag öppnade dörren och gav henne ett tröstande leende. Jag kunde skymta Terrys och Michael kalufser från en säng.
"Jag ska bara kolla vad som har hänt", sade jag till Violet och log. Hennes underläpp darrade svagt när hon tvingade fram ett leende och Madame Pomfrey skyndade fram till henne. Jag hörde att hon utbrast "Men gumman, vad har hänt!?" och att Violet förklarade sig med någon lögn om att hon ramlat.
"Vad har hänt?" frågade jag Terry, som stirrade på Michael.
Michael låg i sängen och spydde upp insekter i en hink.
"Malfoy", förklarade Michael mellan varje skalbagge.
Jag rynkade på ögonbrynen. Terry fortsatte:
"Han kallade Michael äckligt halvblod", Terry imiterade Malfoys släpiga röst. "Och han kallade mig smutsskalle."
Jag suckade.
"Egentligen borde han inte säga sånt", hostade Michael. "Hans herre är ju ett halvblod."

Liknar detta Jade? vv

Madame Pomfrey var en snäll gammal dam som av någon anledning har fäst sig rätt bra vid mig. Eller hah, av någon anledning kanske inte är rätt sätt att uttrycka sig utan anledningen till detta är för att jag Violet Malfoy är extremt klumpig och behöver ofta besöka sjukhusflygeln.
Jag kollade bak på Jaden och hans klasskamrater. Undrar vad som har hänt?
"Malfoy." Hörde jag en av dem spotta fram och jag sjönk ihop. Var de arga för att jag syntes till med Jaden?
"Miss Malfoy... vad har hänt den här gången?" Undrade Pomfrey och baddade såret med någon slags alkogel. Jag grimascherade då det sved.
"Peeves." Ljög jag då jag inte tänkte försätt min bror i knipa.
"Peeves?" Upprepade hon och jag nickade.
"Det var tamen tusan? Jag trodde inte poltergeisten skulle ge sig på dig av alla personer då du med ett fingerknäpp skulle kunna skicka blodiga baronen efter honom." Muttrade Madame Pomfrey och jag log lite.
Dörren slog upp och jag ryckte till. Draco stod i dörröppningen till flygeln.
"Stick och brinn Malfoy." Utbrast ravenclaweleverna. Draco snörpte munnen och mötte mig blick.
"Du bör gå Mr Malfoy." Sa Madame Pomfrey och gav honom en menande blick varefter hon kollade på de andra. Draco nickade snabbt.
"Vi, jag väntar nere i uppehållsrummet." Sa han och jag nickade kort utan att kolla på honom.

ÅH DET ÄR SÅ JAG SETT HENNE HELA TIDEN JU!!

Så här ser Violet ut fast med längre och vitare hår! ♥

"Hatar - Malfoy", hostade Michael. Terry snörpte på munnen.
"Vi kan väl fråga alla andra utom hans kompisar och de skulle hålla med", sade Terry och gav Michael en tygnäsduk.
Michael skyndade sig med att tacksamt torka sig runt munnen innan nästa kryp tvingade sig ut ur hans mun till hinken.
Jag rynkade näsan och klappade Michael på ryggen. Det var tänkt som en tröstande gest, och jag hoppades att Michael tog den på det sättet.
"Fy vad onödigt att han gjorde så, kan han inte låta bli att va dryg eller?" frågade jag. Terry ryckte på axlarna.
"Han måste alltid förstöra för Potter, Granger och Weasley. Jag menar, Potter måste ju tala sanning. Man kan inte ljuga om Ni-vet-vem, särskilt inte om man förlorat familjen tack vare honom", sade han och jag nickade medhållande.
"Malfoys om någon måste ju veta om hans återkomst", fortsatte han tankfullt. "Jag menar, det var nästan lika stora fans av honom som den där Sirius Black och Bellatrix Lestrange."
Michael nickade och när han öppnade munnen var det inte några ord som kom ut, utan en stor larv. Dess slem skvätte på Terry, som satt mittemot. Jag kunde inte låta bli att skratta. Dörren till sjukhusflygeln öppnades och min syster kom in. Hon kastade enblick mot Madame Pomfrey och Violet, innan hon fortsatte till oss.
"Stackars dig, Michael", suckade hon, sedan vände hon sig mot mig. "Jaden, jag letade efter dig. Du åt ju inte upp din soppa, så jag tänkte att du kanske ville ha ett äpple iallfall?"
Innan jag hann säga att jag inte var hungrig kastade hon ett grönt äpple på mig. "Varsågod", sade hon otåligt.
Jade kunde vara omtänksam om hon ville, så det gällde att vara tacksam när hon var det. "Tack", sade jag och bet i äpplet. Det var ganska syrligt och hårt, men på något sätt ändå sött. Ja ursäktade mig till mina kompisar och hälsade Malfoy att krya på sig. Innan jag gick ut vinkade jag mot Violet.

OMG HON SER JU UT SOM JAG FÖRESTÄLLDE MIG

"Du får stanna här inatt om du vill Miss Malfoy." Sa Madame Pomfrey varmt och jag log mot henne.
"Tack men jag måste nog bege mig.. GET examen är i år och jag måste verkligen plugga." Sa jag kvickt och kände på bandaget hon lindat som ett pannband runt mitt huvud.
"Det gläder mig att höra att du sköter studierna. Se så, ge dig iväg nu och försök att inte vara tillbaka allt för snart!" Sa hon och jag hoppade upp från sängen och hängde kappan över armen. Jadens kompisar kastade smutsiga blickar på mig när jag gick förbi.
"Vad är det du har i kikarn Malfoy?" Frågade en av dem innan jag hann lämna rummet. Jag frös till och vände mig.
"I kikarn?" Undrade jag kyligt.
"Varför? Varför skulle en Malfoy hänga med Jaden?" Undrade den andre. Jag rynkade pannan.
"Vi vet. Vi vet att du vet att du-vet-vem är tillbaka, du kan inte..." Jag vände om med andan i halsen.
"Ni är ju sjuka i huvudet." Suckade jag när jag lämnade sjukhusflygeln och de otrevliga Ravenclaweleverna bakom mig.

"Grön Smaragd." Väggen försvann och jag klev försiktigt in genom den stora porten till uppehållsrummet. Framför brasan i soffan satt Draco med Jinxx i knät och Pansy bredvid. Draco gav henne en allvarlig blick och hon frustade irriterat verefter hon reste sig och gick upp till sin sovsal. Det var sent och alla hade gått och lagt sig. Jag stod på avstånd och kollade på min bror som till en början inte sa något. Han kollade upp på mig.
"Kom här Vi." Han klappade bredvid sig. Jag skakade sakta på huvudet.
"Snälla jag ska inte göra dig illa igen förlåt!" Sa han bedjande och makade undan en bit på soffan. Jag svalde och kände ögonen tåras igen. Inte gråta. Inte gråta. Med en skakig suck gick jag fram och försiktigt satte mig ner bredvid honom med blicken in i brasan. Jag kände snart hur han pillade på mitt bandage och jag ryckte till.
"Vi förlåt mig...Det var inte meningen att skada dig." Sa han och stirrade på mig i hopp om att jag skulle kolla på honom vilket jag inte gjorde,utan jag fnös.
"Varför ber du mig ens om ursäkt? Jag är ju bara ett ignorant missfoster?" Väste jag med höjda ögonbryn och glansiga ögon. Jag hörde hur han svalde.
"Violet kolla på mig och lyssna noga!" Han skakade om mig och jag mötte hans gravallvarliga blick.
"Du är inte ett missfoster, ett misslyckande eller något av det jag sa där borta... Jag sa allt av ren panik och rädsla." Min underläpp började skaka och jag kunde inte hindra det.
"Du är världens bästa syster så ta inte åt dig när jag är elak. Hej lyssna nu, vad hände med dig och din Jag skiter i vad min bror säger attityd?" Han flinade och jag kunde inte låta bli att fnissa lite.

Jag släpade fötterna efter mig in i vår sovsal. Den var helt tom, förutom mig själv. Anthony åt troligtvis fortfarande, eller så pluggade han. Terry och Michael skulle troligtvis övernatta i Sjukhusflygeln. Jag bytte om till pyjamas och borstade tänderna framför spegeln. Spegelbilden som stod mittemot mig hade smårufsigt hår, trötta ögon och hade på något sätt fått tandkräm på näsan. Vanligtvis hade jag skrattat, men jag orkade verkligen inte, så jag bara torkade bort det. Jag lade mig utmattat i sängen och stängde ögonen i ett försök att somna. Jag låg otroligt obekvämt, men ingen annan ställning var direkt bekvämare.
Samma tankar susade om och om igen runt i mitt huvud.
Varför hade Violets bror blivit arg på henne? Terry hade verkligen rätt, Harry Potter skulle aldrig ljuga om Voldemorts återkomst. Och jag visste ju att Malfoys var några av Voldemorts närmaste dödsätare... deras son var dryg, det var det ingen tvekan om. Men kanske var han bara osäker, och hackade på andra för att själv lyfta upp sig? Dessutom skulle vi spela mot Gryffindor imorgon; jag hoppades verkligen att Cho hade en ny kvast, annars skulle vi ju förlora. Potter hade ju en åskvigg och Cho en rensopare. Duktig var hon, det var det ingen tvekan om. Men Potter var en naturbegåvning - han hade fått bli sökare första året... Och så var det alla läxor och GET-år, jag skulle få plugga ihjäl sig för Spådomskonsten. Men det skulle ju vara praktiska övningar också! I alla ämnen - hur hade den där paddan egentligen tänkt?
Alla dessa tankar gjorde mig sömning och den sista bilden som var kvar på näthinnan var Violets ansikte.

Haha he's dreaming bout her xD

Jag och Draco satt kvar ett bra tag i soffan och pratade om allt möjligt. Umbridge, jobbiga förstaårselever, quidditch,ja allt. Jag tyckte om min bror mest av allt i hela världen trots att han var så otymplig, men det var något jag inte tänkte erkänna någonsin.
"Är jag förlåten?" Frågade han åter igen och jag flinade.
"Ja jag får väl motstå att nita dig igen." Fnissade jag.
"Du den där högern måste jag ha lärt dig." Sa han menande och skrattade.
"Troligt." Väste jag med ett flin. Sådana här stunder var ganska heliga och alldeles för få. Ingen utomstående hade någonsin sett oss ha våra fina syskonögonblick förutom kanske Blaise när han varit på besök hemma hos oss eller när jag fjäskat för Draco för att göra det surt för Pansy.
"Vad har vi ens för första lektion imorgon?" Undrade Draco och reste sig upp.
"Skötsel och vård av magsika djur med Gryffindor eleverna..." svarade jag och ryckte på axlarna.
"Åh nej..." Suckade han och faceplantade med båda händerna dramatiskt.
"Draco?" Jag tog mod till mig. Han kollade på mig.
"hrmm... har Andy sagt något om mig?" Frågade jag med pipig röst.
"Nej och vad är det som händer mellan er just nu? Ni brukar ju vara tighta som plåster?" Frågade han. Jag suckade och berättade om vad som hade hänt. Draco lutade sig mot ryggstödet till soffan med skrynklad panna.
"Men vänta lite här nu? Dejtar du en Ravenclaw? Är han renblodig?" Draco blev med ens för nyfiken.
"Men va? Nej vänta lite här nu! Nej det gör jag inte och vad spelar det för roll?" Jag putade med underläppen och Draco höjde på ena ögonbrynet.
"Det spelar roll. Och är det inte uppenbart att Andy är svartsjuk?" Fågade han. Jag nickade.
"Kanske det, men struntsamma du gillar väl ändå inte Andy?" Sa jag med en irriterad blick på min bror som skrattade till.
"Nej men jag gillar Andy mer än vilken Ravenclaw elev som helst." Han snörpte munnen.
"Äh klaffen." Flinade jag.
"Nej jag går och lägger mig nu... På med masken igen." Han svepte med handen över ansiktet och jag gjorde detsamma.
"Godnatt pucko." Sa han stelt.
"Godnatt idiot." Svarade jag tillbaka och jag såg hur han flinade och skakade på huvudet innan han försvann upp. Jag måste reda ut detta med Andy... gud vad jag saknade min bästa vän. Men tänk om det ligger något i detta? Tänk om pirret i magen när jag vidrörde Jaden betydde något? Nej... eller?