Jakten på Percy Jackson (öppet)

Emerys, vad hon trodde var hånskratt ringde i öronen. Gång på gång högg hon svärdet i träningsdockan. Hon hade lärt sig att få ut sin ilska på detta vis och inte på andra medlemmar av lägret. Visst slogs hon ibland också, men bara om någon retade henne, gav sig på henne. Så som nu med, men hon hade bara sprungit därifrån vetandes om hans hånskratt. Hon visste att han nu skulle gå och skratta åt henne med sina vänner. Hon visste det, för så gjorde väl alla? Hon trodde det, hon var vek, hon hade förlorat så som alltid.
Slutligen efter ett tag föll hon ner på knä. Hon flåsade, kroppen darrade av ansträngningen hon kunde känna var muskel. Men det hade lugnat sig inom henne, blicken var åter hennes vanliga, kalla och med brist på känslor. Det var som om något fattades i blicken, något hon glömt, något hon kanske aldrig haft eller aldrig funnit.
Sakta reser hon sig upp ställer undan svärdet och går för att duscha av sig svetten och sedan hitta ett ställe att vara själv på, slippa alla hånskrattade människor.

Gideon flinade åt hur exalterad Lance verkade. Ibland funderade han på om den korta killen inte hade hamnat i fel stuga, för han hade ibland verkligen samma inställning som en Hermesunge.
Han la ett finger mot underläppen och gjorde en fundersam min när Lance frågade om han hade något bra på lager. Han hade alltid spratt på lager, och gjorde sig bara till bara för att det var kul.
"Hm...", han drog ut på det och hans ögon glittrade okynnigt. "Jag kanske har en idé eller två". Han skrattade till och kände hur adrenalinet pulserade i hans kropp. Han fick alltid en kick av att planera och utföra spratt.
"Och inget av dem innehåller klipulver", han avbröt sig med en fundersam min, som snart sprack upp i ett obehagligt flin. "Eller jo, en har en väldigt kreativ - om jag får säga det själv - användning av klipulver"
Han drog två fingrar längst det fula ärret på halsen. Han hade omedvetet börja göra det när han tänkte. Undermedvetet var det nog för att påminna sig själv om att allt inte var lek och skoj.
Han såg förvånat upp när någon tilltalade dem. Lily stannade bredvid dem och ställde ner sin korg. Han såg hennes korta granskande blick och det lilla leendet som hon uppenbarligen försökte dölja. Han gav Lance en menande blick, och satte sedan på sitt mest charmiga leende. Han kunde vara trevligt och charmig när han ville.
"Jag skulle aldrig drömma om att hämnas på dig", sa han leendes och tog ett steg mot Lily. Han låste fast sin blick i hennes. Med sina 190 cm tornade han sig upp över henne. "Jag vet mycket väl att det är Will som ligger bakom det här", han gjorde en gest mot de röda prickarna som klättrade upp på hans höft ovanför kalsongerna, "Du är alldeles för snäll och försiktig för att ens komma på tanken". Han flinade sitt sneda leende utan att bryta ögonkontakten.
"Men du skulle ju kunna hälsa din andra hälft att han ska se upp i framtiden", la han till med en blinkning.

[GucciGodness, ska du vara med? För tänkte snart börja med själva äventyret]

Lily gav Gideon en mördande blicken när han sa hennes andra hälft.
" Will är inte min andra hälft och om du så gärna vill att han ska veta kan du lika gärna hälsa honom det själv" sa hon och la armarna i kors med ilsken blick. Hon hatade när folk ansåg henne och Will som samma person. Det hade varit okej för ett år sen men efter vad Will hade gjort mot henne så hade hon svårt för honom och hatade när folk sa hennes andra hälft. Hon tog upp korgen och spände blicken i Gideon.
" Jag vill ge dig en liten varning säg aldrig att Demeters ungar har huvudet fullt av gräs för det kan komma tillbaka på ett otrevligt sätt" sa Lily och slängde med håret i hans ansikte innan hon trippade iväg för att lämna vetet i kvarnen. Hon började att fixa med vetet snabbt innan någon annan tog över och hon gick för att hjälpa till med maten. Hon skulle visa Gideon att hon inte är och bråka med. Hon var trött att alla såg henne som den snälla och helt oskyldiga tjejen som bara hängde efter Will. Hon fixade ihop en tallrik med lite helt vanlig mat innan hon la ner lite maskar i maten men inte så dom syntes.
" Den här tallriken ska till Gideon och ingen annan än han" sa Lily och ställde ner tallriken bredvid sig medans hon fixade med annat.

Flinet som Gideon gav honom var, utan att ljuga, det bästa som hänt honom den dagen. Det var både en bekräftning på att han var välkommen och det fick Gideon att se otroligt bra ut. Lance gröna ögon stirrade ner mot Gideons hals. Gideons hand hade börjat följa längs med ärret som var befäst där. Ett ärr han inte visste historia bakom, trots att Apollo stugan fick reda på de mesta skadorna. Det var trots allt dem som hade ansvar för att lägga om de svårare skadorna och försöka hela personerna som blivit skadade.
Lance hade en misstanke att hela tänkande fasaden som Gideon utförde var just en fasad. Ifall han kände Gideon rätt, vilket han trodde, hade Gideon ett lager med spratt och mycket rätt hade Lance. Självklart fanns det idéer till hämnd inne i det vackra huvudet. Lance nyfikenhet spetsades vid klipulver. Gideon körde ofta inte på uppenbara skämt, detta måste vara en ovanlig använding av klipulver som ingick i hans plan.
Lily som hade kommit fram till dem verkade inte alls vara lika glad som hon brukade. Lance fick hålla sig för skratt vid hennes lilla utbrott. "Säg aldrig att Demeters ungar har huvudet fullt av gräs" viskade han tyst för sig själv och Nina i en en ton som var full av hån. Först om att will inte skulle vara hennes andra hälft, pfft som om. Alla visste det, det var inte ens lönt att förneka och sedan om att Demeters ungarna. Även där visste alla att de såg som lite tappade bakom flötet. Inget fel med det, verkligen inte. Under åren hade Lance själv fått den beskrivningen om sig men självinsikt är nyckeln till det hela.
"Så Gideon, vad var det du sa om klipulver?" Lance snea leende och tindrande ögon avslöjade hans engagemang. Självfallet väntade han med att ställa denna frågan tills Lily var bortom hördistans.
----------
Min lilla älskade Lance, hur gay kan du bli? ♥
Btw, kan inte Afroditedottern hänga på sedan(om hon svarar) om vi startar? Verkar ju inte som att GucciGodness är intresserad.. /

[Alltså, Lance, hur underbar som helst ♥ Och tänker så med, så nu kör vi på riktigt!]

Gideon höjde på ett ögonbryn när Lily påpekade att Will inte var hennes andra hälft. De två hängde ju alltid ihop. Han höjde även på det andra ögonbrynet när hon i princip hotade honom. Den här var ny, och inget han hade väntat sig av henne. Hans flin blev bredare. Det här var otroligt underhållande. Han var tvungen att sätta en hand för munnen för att inte skratta rak ut när hon vände sig om och snärtade till honom med håret när hon gick därifrån.
Men så fort hon försvunnit vände han sig mot Lance och Nina och bröt ut i ett gapskratt.
"Det där var för roligt", flämtade han fram mellan skratten. "Hon hotade mig faktiskt". Han tog sig om magen och la en hand på Lance axel för stöd.
"Så klockrent", han hade svårt att sluta skratta. "Jag blev hotad av en unge till Demeter". Han skulle inte ha trott det om han inte upplevt det själv. De var inte direkt den konfrontativa typen.
Han rätade på sig, släppte Lances axel och torkade en tår från ögonvrån när den kortare killen ställde en fråga om klipulvret. Gideon bröstkorg skakade fortfarande av undantryckt skratt, men han la på en seriös min och skulle precis öppna munnen när han blev avbruten av ett högt rop.
"Har någon sett Percy?!" ropade Annabeth. Hon stod mitt på planen mellan stugorna och hennes honungsblonda hår var uppsatt i en slarvig knut. Och hon såg på gränsen till hysterisk ut.
"Någon? Han är inte i sin stuga och jag kan inte hitta honom någonstans på lägret", fortsatte hon och såg sig om på personerna som började samlas runt henne. Fler kom ut ur stugorna när de hörde ropen.
Gideon gav Lance en blick med ett höjt ögonbryn. Det här var ju minst sagt konstigt. Percy Jackson kunde ju inte direkt bara försvinna sådär. Han var lägrets mest igenkända unge, alla märkte så fort han kom eller gick.

förlåt, har varit i tyskland wifit på hotellet räckte inte så jag har ej kunnat skriva im sorryyy
-
Cat hade dröjt sig kvar i stugan lite längre, gillade inte att umgås med sina syskon. Dom var allt för pratglada. Hon bättrade på sitt smink lite mer och sjönk ner på stolen lite. Hon avskydde dagar då alla skrek och hetsade, det provocerade henne enormt. Cat bad en tyst bön om att hon inte skulle tappa humöret där ute. Hon granskade sin spegelbild och rynkade lite på pannan. Hon fixade håret lite snabbt och bet sig löst på insidan av kinden. Hon nickade lite åt sig själv och reste sig upp, hon lämnade stugan med blicken på sina naglar.
Cat pillade lite med sitt armband och tittade upp precis i tid för att undvika att gå in i någon från sin stuga. Hon öppnade munnen för att skälla ut honom men stängde den snabbt då någon började skrika. Hon rynkade lite på pannan och granskade tjejen, Annabeth. Hon himlade lite ögonen och bet sig löst på underläppen. Cat brydde sig inte alls, Percy hade säkert gått och satt sig i sjön eller något. Kanske hittat någon sjöhäst och åkt iväg.
Hon tröttnade på att stå stilla så hon ryckte nonchalant på axlarna och lämnade folkmassan som börjat diskutera vart Percy hade försvunnit. Hon hade inget särskilt mål utan ville mest hålla sig själv sysselsatt.

Lance tittade på sin axel där Gideons hand nyss legat. Värmen från hans hand dröjde sig fortfarande kvar och Lance kunde inte hjälpa att bli varm inombords. Ett lågt skimrande kunde ses stråla kring honom, något han inte själv la märke till. Hans lilla förälskelse för Gideon hade blivit värre de senaste veckorna, osäker om Gideon blivit snyggare eller om Lance hormoner hade skjutit i taket. Eller ja värre och värre, starkare rättare sagt. Lance hade länge sett upp till Gideon, ju äldre han blev ju mindre "jag ville bli som honom" känslor hade Lance och mer "jag vill vara med honom" känslor. Det hade varit förvirrande i början men han vänt sig vid detta laget.
Det skimrande ljuset försvann i samma ögonblick orden "har någon sett percy?" nådde hans öron. Lance kunde inte tro det, någon måste ha sett Percy. Han kan ju inte bara försvinna. En folkmassa hade samlats kring Annabeth för att få information om vad som hänt. Lance tittade upp på Gideon frågandes, skulle de gå och försöka hjälpa till? Ju fler destu bättre tyckte Lance men insåg också att Annabeth kanske inte behövde fler som grupperade sig kring henne. Lance var inte bra att besluta saker och förlitade sig på att folk kring honom kunde göra det åt honom. Trots allt, vad kunde han göra för att hitta percy som de andra inte kunde? Han hade nog varit mer skada än nytta.
Visst hade han vissa egenskaper men fanns Percy på lägret hade andra större chans att hitta honom än Lance. Lance som själv gick halvt vilse då och då på lägret hade nog endast orsakat att de behövt leta efter två personer istället för en.
"Ska vi gå och se vad som hänt?" frågan ställd mestadels till Gideon men även Nina som verkade vara för nyfiken för att uteslutas.

Lily hade lämnat köket när hon hört någon säga att Percy var borta. Hon såg Melissa komma fram skyndades till henne och viskade en sak till henne. Lily fnös till och slängde med håret i Melissas ansikte.
" Will få klara sig ur sina dumheter själv jag är inte hans mamma" fräste hon och gick iväg till stugan för att byta kläder. Alla såg henne som den förståndiga och vuxna tjejen men åh vad hon önskade att hon bara kunde få vara den 16 åriga tjej som hon faktiskt var, dessutom var hon trött på att alltid hjälp Will ur hans dumheter det är som att hon blivit en mini mamma till honom och det var det sista hon ville vara åt någon. Lily drog den röda blusen över huvudet och sen drog hon på sig dom vita byxorna innan hon gick till badrummet för att bättra på läppstiftet. Hon granskade sin spegelbild i spegeln och suckade till. Hennes bruna ögon kollade tillbaka på henne men dom saknade den där glädjen som fanns där när hennes pappa och bröder levde. Idag skulle min pappa fyllt år, tänkte hon och en ensam tår rann ner för hennes kind. Hon torkade snabbt bort den och låste upp dörren till badrummet och gick därifrån. Hon ville inte att någon skulle få se henne gråta så hon gick tyst mot skogen. Hon visste att hon inte fick gå dit men ingen skulle märka att hon försvann en liten stund för alla var upptagna med att Percy var borta.

(Lance och Gideon ♥ :3)

Signe kom precis ut från duschen då hon hörde någon skrika. Eller ja, någon och någon det var Annabeth som skrek om sin kära Percy. Det har varit Percy hit och Percy dit den senaste tiden, eller ja sedan han kom till lägret.
Dock var Signe tacksam för det, hon hade blivit erkänd av sin mor och kommit till en egen stuga med sina syskon. Inte för att syskonen gjorde någon skillnad från förr, hon skulle alltid och förbli en ensamvarg.
Flera hade börjat samla sig runt Annabeth och Signe slöt sig till klungan, eller snarare höll sig utanför dess cirkel men lyssnade. Undertiden satte hon upp det fuktiga håret i en trasslig knut och drog på sig en av lägrets orangea tröjor. Annabeth verkade väl upprörd, inte undra på hon och Percy var trots allt det lilla kärleksparet i lägret. Nog för att många hade sådana förbindelser med varandra. Signe förstod det inte, det skulle bli att visa sig svag inför en annan människa, att göra sig beroende. Nej, ensam var man stark...... eller?
Hästhovar hördes snart och Keiron kom farande, lägermedlemmarna delade på sig och släppte kentauren fram till den upprörda Annabeth.

Emerys gick över stugans tröskel. Hörde svaga snusningar ifrån de som fortfarande sov. Han placerade stativet på sin plats, färgerna, penslarna och allt det andra. Duken ställde han emot väggen intill hans säng och betraktade den. Lägret som såg nästintill levande ut. Förutom det röda strecket. Den hade nästan varit färdig. Så många timmar. Ifall han kunde …
Tanken kom inte längre innan Jack med ett farligt glatt leende steg över tröskeln. Ibland trodde Emery att Iris hade tagit fel, att Jack var ett av Hermes barn med sina spratt som fick dem alla fick betala för. Kanske var det bara att de hade bott där så länge och Gideon och de andra hade smittat av sig. Emerys fann de ofta roande. Så länge de inte påverkade honom.
”Vad nu?” frågade han medan Jack försökte att kontrollera sina ansiktesuttryck men istället blev hans leende ännu större.
”Du vet hur Aries ungar …” längre kom inte Jack innan Ulli slog upp dörren hårt i väggen med en så hög smäll att endast en susning fortfarande hördes. De andra började vakna upp. Både Emerys och Jack kunde nu höra uppståndelsen utanför.
”Percy är borta”, utbrast Ulli och det syntes att hon var orolig. Alla, i vilket fall alla i Iris stuga var väl medvetna om hennes crush på honom. Trots att han inte hade en aning om vem hon var.
Emerys kunde se hur en folksamling börjat bildas medan Jack ryckte lätt på axlarna fortfarande leendes som vad han varit på väg att berätta hade varit mycket viktigare.
I bristen på reaktioner vände hon på klacken och försvann utan ett till ord.
”Bör vi lägga oss i det där?” frågade Jack och Emery ryckte lätt på axlarna.
De båda gick till dörren medan några av de andra började trä på sig sina kläder. Emery såg hur Signe slöt sig till massan och inte långt därefter Keiron.
”Det är väl bäst”, sade Emery till ingen specifik och tillsammans med en liten grupp av sina syskon, inklusive Jack anslöt de sig till gruppen.