Glöm inte att leva

Jättebra! *Bevakar*

Tack så mycket alla!!!♥ Jag kan inte säga nog med tack. Jag är på semester i London, så jag har inte skrivit på ett tag. Men här kommer nästa kapitel!^^

Kapitel 6
Där står dina värsta fasor i en enda person. Personen bakom dig är blek och ögonen livlösa, det mörkgråa håret är spretigt och ojämnt. Blod rinner ur ena mungipan och varelsen sträcker ut sin hand mot dig. Du tar ett steg bakåt och plötsligt förändras personen. Din mamma står åter framför dig och håller ut sin hand. Ringarna är tillbaka på fingrarna, ch när du tittar upp på ansiktet är kinderna rosiga och ögonen klara och levande. Den mammas bleka, livlösa kropp suddas långsamt ut ur ditt medvetande när du ser henne så här. Så som hon var förut.

Så börjar hon tala, men det är inte hennes röst. Det här kan bli verkligt. Rösten är lugn och melodisk och du känner igen den. Du hörde samma röst när du försökte döda dig själv med kökskniven. Du behöver bara ta min hand. Bara ta den. Vi möts igen. Du vill så gärna tro på det din mamma säger, men du vet att det inte är verkligt. Det här är inte din mamma, och hon kommer aldrig att komma tillbaka.

"Nej." Din röst har exakt samma tonfall som när du sa exakt samma sak till Mikaela Astonsson tidigare. Var det imorse? Du inser att det kan ha gått flera dagar sedan dess. Varelsen som ser ut som din mamma ler ett kallt leende, och den förändras. Ansiktet blir blekt, och minnesbilden av din mammas döda kropp i sängen kväver dig nästan. Läpparna blir blodröda och håret flyter ut i luften. Det är din döda mamma nu. Du kniper ihop ögonen, vill inte se det igen. Vill inte uppleva allt det hemska om igen. Och du inser att den bara har tagit din tid. Det kanske är för sent nu. Du kanske inte kan fly längre.

Men du vänder dig om, och rusar fram till trappan, ignorerar varelsen som följer efter dig. Nu ser den ut som en jättestor spindel med håriga ben och du ryser. Du springer ner för trappan och krockar rakt in i en vägg. En vägg. Du kan inte komma någonstans. Du är fast här med den där...saken. Du trycker dig mot väggen och känner den första tåren trilla nedför kinden. Iskall.

Varelsen kommer närmare, nu liknar den din döda pappa. Hans bleka ansikte ser ut att sväva ovanför hans svarta pyjamas som smälter ihop med färgen på väggen. De mörka ringarna under ögonen är kvar, de som han behöll livet igenom. Han sträcker ut sin hand, och du orkar inte längre kämpa emot. Du tar hans iskalla hand och känner en fläktande känsla genom kroppen. Du tänker att du fortfarande inte vet var fotot är. Sedan tänker du inte mer.

Vänta nu..
Dog hon...
Men va..?

Jättebra..?
Om hon inte dog...
Då är det deprimerande..
Om det tar slut altså..
Om du fortsätter är det bra!

OMG!! Vad hände just??? :O

Den är inte slut än! Om någon trodde det :3

MER NU

Jag tänkte återuppliva den här, den dog för den glömdes bort och försvann i allt annat. Jag hoppas verkligen att ni fortfarande läser, och hör kommer ett (enligt mig alldeles för kort) inlägg.

Kapitel 7
Det är mörkt. Mörkt och tyst. Alldeles stilla. Mörkret ligger som en tjock, svart dimma kring din kropp och slukar hela dig. Slukar allt som är du. Mörkret är så kompakt att du är säker på att om du sträckte ut din hand skulle du kunna greppa en handfull rent mörker. Du är bara inte säker på om du verkligen har någon hand att sträcka ut.

Du känner ingenting som skulle kunna vara din kropp. Men du känner någonting. Ett gott tecken? Du tror-och hoppas-det. Men plötsligt ser du något. Ett ljus. Ett ljus. Du kan inte avgöra om det är långt borta eller inte, men du vet med allt du känner finns kvar av dig att du måste ta dig till ljuset. Du måste. Så snabbt som möjligt.

Hoppas, hoppas, hoppas att ni inte också har glömt bort den. Jag lovar att vara mer aktiv nu!

Läser fortfarande din underbara berättelse!! Det här är riktigt, riktigt bra!

Yay

Jättebra!!
Klart vi inte har glömt!