Sivs kamp

RAAAAASMUUUUS, SKRIV MER INNAN JAG EXPLODERAR AV LÄNGTAN.

Så awesome kapitel, du har talang! ♥

MOOORE

Mer

Här kommer nästa kapitel Första för 2014 Hoppas ni kommer att gilla det

Kapitel 5 Knäskadan

Siv vakande och Sivs mamma och Liv var redan uppe och åt frukost. ”God morgon!” sa Siv sorgset. ”God morgon Siv! God morgon.” sa River och hon började gråta. ”Jag måste ut mamma.” sa Siv och började gå mot där de hade kommit in igår kväll. ”Nej!” sa River strängt. ”Jag vill inte att min dotter ska dö där ute i detta hemska krig! Jag har mist min man. Om en till dör i min familj kommer jag att dö av sorg.” stammade River. Hon kollade på Siv intensivt och hennes blåa ögon glittrar av hennes tårar. ”men hur ska vi annars veta hur många som har dött och hur det ser ut utanför detta berg?” frågade Siv argt medans hennes glittrande tårar föll ner från hennes vackra ögon. ”Jag måste. Jag måste göra detta. Annars kommer jag att få leva i sorg.” sa Siv.

”Nej Siv! Jag kommer att få leva i sorg. Mitt hjärta kommer att falla i en pöl av vatten. Men om du nu vägrar att stanna inne. Så lycka till. Och lova att du lever när du kommer hem. Men räkna inte med att ditt liv finns kvar.” sa River och kramar om Siv och ger Siv en blöt kyss på kinden. Siv ler och säger ”Jag lovar!”. Liv tittade på Siv med ögonen stora som en uggla och en tår rann ner. ”Hejdå syster!” sa Siv och springer emot Siv. Siv tar ett stort tag om henne och kramar om henne. ”Hejdå syster!” sa Siv. Siv springer mot bergsväggen och kommer ut i skogen. Marken är röd av blod och bergets väggar lika så. Vissa av träden var röda av blod och vissa var brända. Siv kollade ner på marken och såg hur en orm med vingar och sylvassa tänder var död. Siv såg långt bort att träden brann. Så varelserna var inte odödliga. Tänkte Siv.

Vad hade hänt med staden? Tänkte Siv och kollade hur tusentals hus och skyskrapor hade blivit förstörda och hur vissa brann i horisonten. På marken låg tusentals djur och trupper döda. Siv stirrade på en liten flicka som låg på marken helt livlös. Flickan hade brunt kort hår och bruna ögon. Blodet som hade torkat var som ett täcke över flickan. Siv sprang mot staden och på vägen dit brann bilar, människor och djur låg döda på marken och soldater var döda lika så. Solen gick upp och solen strålar värmde Siv. Vinden blåste Siv i nacken och Siv fick en gnutta hopp om att denna stad kunde få leva kvar. Siv sprang emellan husen och hörde hur explosionerna blev högre och högre. Siv stod på huk bakom ett hus och tog fram huvudet och såg hur skotten avfyrades och hur soldaterna i denna stad gjorde allt, verkligen allt för att freden skulle vara. Pansarvagnarna avfyrade gigantiska skott som gjorde så att bion exploderade i luften. Där hade Siv sett på en krigsfilm. Den var på låtsas, men nu var det inte någon lek längre. Nu var det ett äkta krig.

”Upp med händerna!” sa en röst bakom Siv. Siv vände sig om och en soldat med blå dräkt stod där. Han hade hjälmen i ett hårt grepp under armhålan. Han hade inget hår, hade ärr och hade en sträng och fast blick på Siv. ”Är du en flicka från detta land?” frågade han argt och saliv forsade ut hur hans mun och träffade Siv. Soldaten tog tag i Siv och gick in i ett skyddsrum. ”Stäng dörren!” sa han till några andar blåa soldater och de gick och låste dörren.
”Siv! Vad gör du här?!” frågade mannen strängt och det såg ut att han var nära att explodera.
”Det ska du skita i!” sa Siv argt. ”Nej! Det ska jag inte!” sa mannen och slog Siv rakt på käften. ”vad gör du?!” frågade Siv samtidigt som Siv började gråta. ”Ynkrygg!” sa mannen lågt och han log ett riktigt elak leende. ”Om du ska gå här ute och försöka vara så modig kan du inte börja gråta för sådant här!” sa mannen och tittade på Siv med en blick som bara rädda folk har.

”Nej Suim! Du är rädd.” sa Siv. ”Jag är ledsen för din skull. Du tror att du är modig för att du har ärr. Men du är inte och krigar nu när det är som värts.” sa Siv medkänsligt. Mannen som hette Suim skakade av ilska. Siv sprang mot dörren och öppnade låset och sprang ut. Några soldater såg mig och en pansarvagn sköt ett gigantiskt skott mot huset. Siv hann undan med soldaterna där inne dog. Hur många skulle Siv se dö? Siv ville dö. Nu! Siv kollade på den gigantiska staden som låg i lågor. Siv kom ihåg vad Sivs lärare alltid hade sagt: Freden och kärleken alltid kommer att erövra. Modet du har, i ditt hjärta. När kriget spyr ut. Din kärlek kan krossas. Men krigets feghet likaså. Du bönar och ber att vapen förstöras. Bara magin kan göra detta. Hoppet du har, i ditt hjärta din. Måste bevaras, för krigets slut. Dör vi gör. Så var inte rädd för döden min. För vi alla dör. På olika sätt. Så spridd lycka och kärlek. Då freden alltid finns. Hon hade alltid sagt så när vi undrade hur krig kunde sluta. Och då hade alla stirrat på det hon sa. Även om hon hade sagt det tusentals gånger.

Siv hörde hur soldater kom. Vad skulle Siv göra? Siv såg en död soldat på marken som hade ett hårt grepp om en kulspruta. Siv tog upp den och riktade den mot röken där hon hörde soldaterna komma ifrån. Röken var gråbrun och Siv såg hur svarta skuggor dök fram. Ut ur röken kom några soldater med gråa dräkter. Siv tryckte på avfyraren och skotten träffade alla. Men en träffade Siv på benet. De var döda nu, en Siv hade fruktansvärt ont i benet. Blodet forsade ut och Siv försökte springa, men det blev mer något snabbare än att gå. Siv haltade iväg in i skogen. Rakt mot berget där Siv sov inatt. Siv kom in i bergshuset och River och Liv stirrade på Siv.

SUPER! Tänk bara på att skriva i "Siv" och inte "Jag"

Tack Lovar

ASUM!

Thanks

SÅ BRA RASMUS, VILL HA MER! ♥ :-)

tackar ♥