Drömmar och illusioner

Kapitel 6 [ Lærke ]


Lærke kunde se ner på grannens veranda, trots att trädet skymde en stor del. Men hon kunde ändå se att någon satt där. Skulle hon gå ner? Varför inte? Det var ju bara luriga Lone? Och vad skulle kunna hända? Lærke gick långsamt och tyst nerför trappan, mot ytterdörren.

Hon kom ut och kände direkt vinden i sitt ansikte. Hon stängde ytterdörren, och satte sig i en gungstol. Hon suckade för att uppmärksamma sin närvaro. Lone rätade lite på sig, det uppmärksammade Lærke. Lite oväntat, utan att Lærke var beredd på det, så sa Lone:
- Får jag fråga dig en sak?
Lærke tittade på Lone, och sa svagt:
- Ja.
- Var det du som kastade ägg och tomater på familjen Anderssons fönster?
Plötsligt tittade Lone rakt i ögonen på Lærke, och på något sätt blev Lærke knäsvag, trots att hon inte stod upp. Hon sa andlöst:
- Ja.
Lærke ville inte slita blicken ifrån Lone, men snart insåg hon att det såg konstigt och fel ut. Hon tvingade sig att vända bort blicken och fortsatte titta rakt fram samtidigt som hon gungade på stolen. Lærke sa tyst:
- Anja, Vibeka och Solvej är hundra procent på att de kommer bli bjudna på balen. De har till och med fixat klänningar.
- De blir inte bjudna, sade Lone.
- Hur vet du det?
Lone svarade inte direkt, hon tittade upp mot den svarta himlen. Efter en liten stund sa hon:
- Jag känner det på mig.
Lærke ville plötsligt börja gråta. Hon sa med tjock röst:
- Vill du...
Hon harklade sig lite och började om:
- Vill du sitta här?
Hon klappade lite tafatt på den andra gungstolen. Hon väntade sig ett hårt och kallt '' nej '', men istället fick hon ett ljust:
- Okej.

Lone satt plötsligt bredvid Lærke. De gungade fram och tillbaka, men sade ingenting. Lærke sneglade ner på Lones ena hand, som slappt hängde ner. Det behövdes bara en liten rörelse för att ta tag i den, men det var inte så lätt. Snart kom hon på en bra idé. Hon skulle kunna låtsats stöta emot den lite... Lærke rörde på handen och stötte emot Lones ganska hårt. Hon sa:
- O...
Hennes lilla ord blev inte avslutat. Hon märkte att hennes hand satt fast i Lones. De båda tittade chockerat på varann, och de frågade överrumplade samtidigt:
- Är du...?
Lærke skrattade lite nervöst, och Lone sade lågt:
- Ja. Jag är... Det. Du vet.
Lærke visste inte riktigt vad som fick henne att stanna kvar där i flera timmar, det enda hon visste var att Lone var den vackraste i hela världen.


( Då undrar jag, vad är mest roligt - att läsa ifrån Lærkes synvinkel eller Lones? Kommentera! )

Awww.. Du skriver så bra♥

JÄTTEBRA♥
Vet inte riktigt, tycker att båda är intressanta att läsa om X)

Kapitel 7 [ Lærke ]


Lærkes mamma ropade:
- Kom nu, frukosten är på bordet!
Lærke suckade, och gick långsamt ner till köket.

Hennes mammas hår var överdrivet friserat och hon bar en elegant klänning i siden. Lærke sa elakt:
- Den där kan väl inte du ha på dig?
- Sitter den för tajt? frågade Lærkes mamma oroligt.
- Du ser inte klok ut.
Lærke tog en macka med skinka på, och började äta. Hennes mamma sa:
- Du måste ha smör ju.
Lærke kastade en ilsken blick på sin mamma och gick därifrån.

[ Lone ]


Lærke gick utanför Lones hus. Lone kände en bubblande känsla inom sig; det skulle vara underbart om de kunde träffas. Lone letade fram sin plånbok i en låda och tog lite pengar ifrån den. Hon höll samtidigt koll på Lærke, som började gå mot lekparken. Lone ställde sig framför spegeln och tittade med orolig blick på sig själv - var hon tillräckligt fin? Hon visste inte vad som var bäst med håret, skulle det vara uppsatt eller inte? Efter vad som kändes som en evighet av grubblande, så bestämde hon sig för att gå ut.

När hon kom ut i hallen stod hennes mamma där, klädd i ett förkläde. Hon sa glatt:
- Jag tänkte baka!
- Med tomater? frågade Lone ironiskt.
- Ha-ha. Ska du hjälpa till?
Lone hörde hur hoppfull hennes mamma lät, men hon sa i alla fall beklagande:
- Nej, jag kan inte. Jag ska träffa en... Vän.
Hennes mamma log ett mystiskt leende och frågade undrande:
- Vad heter hon... Eller han?
- Lägg av, sa Lone och rodnade.
- Jaja, ha det så trevligt.
Lone log till svar, och gick ut.

Det var inte lika varmt som föregående dagar, men det var trots allt en strålande lördag. Lone skämdes en aning för sina ben, som såg väldigt feta ut när hon gick i shorts. Hon gick snabbt mot lekparken, i hopp om att Lærke skulle vara där. Hon gick snabbare och snabbare för varje steg hon tog, och kände hur hjärtat hoppade upp i halsen med jämna mellanrum. När hon kunde se lekparken en bit bort så syntes det tydligt att den inte var tom, det var massvis med lekande barn där. Ju närmre Lone kom, desto säkrare blev hon på att Lærke inte var där. Det var först när hon kom in i parken ordentligt som hon såg en tjej med uppsatt hår sitta på en gunga.

MER♥
Älskar ditt sätt att skriva, super

This is awesome!!! You are awesome! Everything you do is awesome!!♥♥ Det har jag alltid sagt Du är så duktig ♥♥

Åhh du är så duktig♥♥♥ Mer nu gumman annars DÖR jag♥ Du skriver fantastiskt och jag tycker du beskriver som en ängel♥ Jag önskar att jag kunde vara lika bra som du, gmn♥♥

Kapitel 8 [ Lærke ]


Lærke hoppade till när gungan bredvid henne rasslade till. Hon sneglade och till sin förvåning var det Lone som hade satt sig. Paniken kom genast - Lærke hade knappt sminkat sig! Hon tittade envist ner på sina fötter. Lone sa plötsligt:
- Katt.
- Va? frågade Lærke och tittade upp.
Lone nickade i riktning mot en svart katt med vit mage. Den låg i gräset och spann. Lærke sa snabbt:
- Katter tänker inte.
- Va? sa Lone förvånat.
- Nej, Alltså, jag läste det.
- Var?
- På en blogg.
Lone skrattade, men Lærke brydde sig inte. Istället snäste hon:
- Hur vet du att katter tänker?
- Såklart katter tänker, men kanske inte som människor.
- Åh.
Lærke tittade fåraktigt på Lone, som skrattade. Lærke älskade Lones skratt, som var ljust och fint - hennes egna skratt för mer som ' höhöhö '. Lærke log stelt, och Lone frågade:
- Ska vi gå på stan?
- Jag har inga pengar, sa Lærke moloket.
- Jag har.
Lone tog upp en handfull med sedlar.

Lærke hade aldrig varit inne i stan förut. Det myllrade av klädaffärer, Disneyaffärer, hotell, torg... Lone verkade känna igen sig väl, med tanke på hur hon säkert gick omkring. De gick tillsammans, tysta, in i en affär där det fanns klockor. Lærke tittade storögt på en silverklocka, och Lone skrattade:
- Vill du ha den?
- Va? frågade Lærke.
Lone pekade på priset, och Lærke tittade genast bort. Hon utbrast då ett högljutt:
- Wow!
Hon gick fram till ett glasskåp, där det stod massvis med ringar. De var i silver eller guld - alla var väldigt dyra. Lærkes blick fastnade på en silverring med tre vita pärlor högst upp. Hon sa andlöst:
- Gud, så vacker!
Lone tittade på priset, och blev nästintill förfärad. Hon sa:
- Den kostar över tusen kronor.
- Åh, sa Lærke.
- Men...
- Äsch, jag ville ändå inte ha den!
Lærke försökte hastigt dölja sin besvikelse. Lone försökte också snabbt byta ämne:
- Ska vi äta något?
- Det kan vi väl, sa Lærke och harklade sig.
- Kinamat?
Lærke nickade, och gick ut ur butiken med Lone.

Awww.. They're so cute♥

Isabelle Granger: Jag kan inte annat än att hålla med dig.


Kapitel 9 [ Lærke ]


Efter kinamat och en hel dags shopping så gick Lone och Lærke hemåt. Lærke sneglade ideligen ner på Lones hand, och ville greppa tag i den och aldrig släppa. Dock blev det svårare och svårare att ta steget ju närmre villaområdet de kom. Lærke sa, mest för att bryta isen:
- Jag ska på fest imorgon.
- På en söndag? sa Lone undrande.
- Ja.
- Åh.
De stannade upp när de stod utanför Lones hus. Lærke harklade sig, och sa:
- Du kan få mitt nummer.
- Okej. Du kan... Du kan få mitt med, sa Lone med ett hest skratt.
De rabblade upp varandras telefonnummer och lade in i sina mobiler. Lone sa tyst:
- Hejdå.
- Ja. Hejdå, sa Lærke och blinkade några gånger.
När Lone tänkte öppna grinden in till hennes familjs tomt, så sprang Lærke fram till henne, vände på henne och kramade om henne hårt. Hon sa, med grötig röst på grund av gråten i halsen:
- Du betyder allt för mig.