Läppglans och höga klackar

Kapitel 2

Lördagen var kommen och vår debut som inbrottslingar närmade sig. Vi hade bara ett litet problem – vi kunde inte bestämma oss om vi skulle vara oss själva eller låtsas vara några andra. Själv tyckte jag att det senare alternativet verkade som den bästa idén, med Steph mer var inne på att komma som vi var, och se folks reaktioner.
”Men fattar du inte att det skulle vara så mycket roligare att låtsas vara några andra!? Tänk dig själv, de tror att vi inte har någon aning om vad som hände på den där festen när vi i själva verket vet allt.”
Steph såg fortfarande skeptisk ut, så jag fortsatte med min propaganda.
”Nu kan vi äntligen få en riktig inblick i hur livet som rik snobb är! Om vi kommer som töntiga Steph och Nina kommer vi kastas ut innan vi ens hunnit in genom fönstret!”
”Sen när är vi töntiga?”
”Seriöst, Steph? Du vet att vi är de största nördarna ever.”
”Ja, jag vet. Det är bara så svårt att intala sig själv det.”
”Så vad säger du? Är du med på min idé? Vi har inte mycket tid.”
”Jag är med. Du är verkligen bra på att hitta bra argument, du kanske borde bli polit…”
”Käften. Vi måste sticka, nu!”
”Vart ska vi?”
”Vi ska tigga min kusin att fixa vårt hår gratis.”
”Öhm… varför?”
”Asså, du är ju helt blåst. Om vi ska låtsas vara några andra kan vi ju inte se ut som vi gör nu.”
”Du har rätt.”
Så sprang vi mot salongen, som låg mitt i centrum.

”Ni vill alltså att jag ska styla ert hår för ingenting?”
”Men kom igen, vi är släkt!”
”Har ni någon aning om hur mycket det här skulle kostat?”
”AHA! Kostat! Du gör det alltså?”, utropar jag.
”Det ska vara för att mamma fått stå ut med din pappa sina sexton första år då.”
Jag gav henne en stor kram. ”Du är bäst.”
Hon log. ”Jag vet. Så, hur vill nu ha det då?”

Angelina hade överträffat sig själv. Mitt hår var nu lockigt och tuperat, och stod ut från ansiktet minst en decimeter. När vi ändå var där hade jag passat på att klippa mig, så nu hade jag lugg, och mitt hår var återigen kort, precis under axlarna.
Stephanies hår förblev långt, med var nu fyllt av smala flätor.
Vi måste ha gått upp minst ett kilo på grund av all hårspray och smink. De hade kladdat på så mycket i våra ansikten att jag tappat räkningen på de oändliga produkter som smetades ut på alla möjliga tänkbara ställen i fejset.
Vi kunde lika gärna vara tagna ur åttiotalet, när hippierna regerade. Våra hår var nästintill omöjligt stora (åtminstone mitt) och ovanpå det hade Angelina satt ett hårband, och klätt mig i en lång blommig klänning.
Steph var det med en blandning av femtiotal, eftersom hon fått en femtiotalsklänning, vit med röda prickar istället.
Men det viktigaste av allt var att Angelina hade lyckats, vi såg inte alls ut som oss själva.
Jag såg faktiskt snygg ut, och Steph, hon såg okej ut. Det var inte för att Angelina hade misslyckats med henne – tvärt om. Det var bara det att Stephanie aldrig skulle kunna se snygg ut, bara okej. Men det funkar, helt klart.
Ingen skulle någonsin kunna misstänka att det var vi som kom in på festen.
Vi var nu helt klara för vårat insider-arbete. Dags att go down to business så att säga.

Ååh asbra!! Vad glad jag blir att du har börjat skriva igen!

Asbra, men hippiesarna "regerade" på 70-talet, och inte 80-talet ^^
Dock sjukt fantastiskt bra!

Kul att du tycker det! ^^

Tack för rättningen, skulle kanske kollat ypp lite mer bakgrundsfakta, men var så inne i det, så jag ville inte avbryta
Tack, det kommer mer snart ^^

Nä, NUUUUUUUUUU!!!!!!!

Asbra!!! Vi vill ha mer! Vi vill ha mer!

j'ttebra!

Vad glad jag blir ^^
Håller på med kapitel 3 nu, men den kommer snabbare om jag får några tummar ^^

SUPER!
Mer!!!!!

SUPER!

Riktigt bra! Du skriver på ett sånt där sätt så man bara vill ha mer