Elementens Krafter [SV]

Tusentals tack, återigen! Kan inte riktigt greppa att ni faktiskt tycker det här är bra, och att ni tar er tid att läsa det. Eftersom berättelsen är klar, så tänkte jag att jag kör på med den här rätt omgående så den får ett avslut. Hinner inte läsa igenom kapitlet nu... Men här kommer det i alla fall!

6.
Naomi:

Jag rycker till. Det är svårt att vara vaken. Havsvågor kluckar mot stranden, och luften är sval. Elden har brunnit ut, men natten är ganska ljus. Jag kollar i boken, stirrar på sidorna som om de skulle avslöja någonting för mig, men det gör bara ont i ögonen. Jag tänker på Hyenne som tände facklan nere i det gömda biblioteket, jag kan inte släppa det med tanken. Luisa trippar fram till mig, jag kan läsa av henne snabbt. Hon är trött och behöver vila.
”Sov du, Luisa.”, ber jag henne. Hon gnyr motvilligt och slickar sig om nosen. Sedan dunsar hon ner på marken och kryper ihop nära mig. Det känns bra att ha Luisa, hon är en del av mig, och jag kan knappt minnas hur det var utan henne. Själen knyts ihop med självandraren, man växer i sig själv. Jag har inte sagt något till Hyenne, men Luisa har märkt det, att någon följer Hyenne. Det kommer inte ta lång tid innan förföljaren knyter sig samman med Hyenne.
Jag håller på att somna igen. Men när jag fäster blicken på boksidorna igen blir jag plötsligt klarvaken. Jag håller andan medan jag jämför tecknen. De är nästan helt lika!
Det jag kan få ut ur texten är Bortom himlaandarnas berg, det låter nästan som en bön, tänker jag. Hur lyder fortsättningen? Jag bläddrar genom sidorna. Vad finns bortom de bergen?
Jag funderar på om jag ska väcka Hyenne, men hon sover så tungt, jag bestämmer mig för att låta bli. Sedan fortsätter jag bläddra. I slutet av boken är ett par sidor borta, någon har rivit ut dem. Jag suckar och slår ihop boken med en duns. Luisa lyfter huvudet och ser på mig med sina blåa ögon. Jag nickar bara till hennes fråga. Sedan lägger jag mig ner bredvid Hyenne, Luisa ger sig iväg för att vakta området.

Hyenne håller fast mig och skakar mig. Jag öppnar skärrat ögonen, sömnen skakas ur mig.
”Var är vargen?”, skriker hon. Jag förstår ingenting.
”Åh, hon håller vakt.”, säger jag när minnen kommer tillbaka.
”Det är lunchdags.”, säger Hyenne paralyserat. Jag reser mig upp direkt, hjärtat dunkar hårt.
”Jag borde... jag borde väl veta om hon var i fara, hon är ju min självandrare, eller hur?”, stammar jag fram. Hyenne stirrar på mig. Sedan nickar hon. Plötsligt hör vi ett yl. Jag börjar springa.
”Naomi! Stanna! Det kan vara en fälla!”, skriker Hyenne efter mig. Jag hör hennes steg.
Vi springer och springer, över sanddynorna. Det blåser, mina blonda långa hårtestar trycker sig mot ansiktet. Plötsligt ser jag rök. En tjock, mörk rök stiger mot himlen. I dalen nedanför ser jag Luisa, men också ett tiotal nemer. Jag skriker. Hyenne hinner i fatt mig.
”Det finns inget vi kan göra.”, väser Hyenne. Jag biter ihop.
”Rollen som den kloka passar verkligen inte dig.”, säger jag barskt. Hyenne stirrar på mig. Hon inser inte vad jag tänker göra innan det är för sent. Jag rusar ner i dalen. Nemerna stirrar på mig. Luisa är fastbunden vid en torr stor tall som borrat ner sina rötter i sanden. Jag hinner fram till henne och kramar om henne. Hon piper, och protesterar, men samtidigt tycker hon att det är skönt att se mig, och hon vet att jag är i fara. Jag kan känna det i hela kroppen.
”Rakt i fällan.”, säger en vass röst och håller hårt om min axel. Jag snurrar runt, nemen stirrar på mig. Den har bara ett öga. Plötsligt ler den.
”Dig känner man igen.”, säger han retsamt. Jag sprattlar och sparkar.
”Jag vet inte vad du pratar om.”, säger jag sammanbitet. Han skrattar.
”Hämta repet till den här. Hon är hal, tro mig, jag vet.”, säger nemen till de andra. Någon kastar ett grovt rep till honom. Han surrar fast mina händer och fötter, sedan förenas jag tillsammans med Luisa vid trädet. Var är Hyenne egentligen?
Hoppas de inte får tag på henne.

Hyenne:

Jag slänger mig ner i sanden när jag ser Naomi sätta fart nerför backen. De kommer fånga in henne hur lätt som helst nu. Jag måste fly härifrån nu. Jag kanar i sanden och springer mot motsatt håll. Plötsligt börjar tårarna rinna, Naomi är fångad, jag är helt ensam nu. Mitt huvud svider och det smakar blod i munnen. Jag springer tills det känns som hjärtat ska sprängas. Jag faller ihop på marken, jag försöker andas, jag vänder på mig och stirrar upp mot himlen. Jag är i skogen. Ljud av små fåglar, prasslande löv och en porlande bäck.
Jag bryr mig inte längre, tänker jag, nemerna kan fånga mig, döda mig eller vad de nu vill. Jag ålar mig fram till bäcken. Jag blöter ansiktet och dricker djupa klunkar av iskallt vatten. Vattnet får mig att tänka på Naomi. Jag sätter mig upp, ser mitt eget skräckslagna ansikte i det forsande blöta. Mitt röda hår och dem bruna ögonen.
”Eld, vatten och...”, säger jag tyst för mig själv. Jag inser någonting. ”Om jag är eld, och Naomi vatten. Var finns då jord och luft?”. Mormor har nämnt elementen flera gånger, berättat fantastiska historier om månskenskristallerna i fjärran bergens grottsystem. Det finns fler som mig, fler som Naomi, och jag måste hitta dem, och tillsammans ska vi förgöra nemerna och deras överhuvud som vill åt oss.

Hopplöst försöker jag hitta på en plan. Naomi hade verkligen rätt, jag passar verkligen inte i rollen som den kloka. När det mörknar ger jag upp, istället försöker jag få igång en eld precis som jag gjorde förut, bara med hjälp av handen. Efter en lång stund börjar jag tvivla om jag inte drömde när det hände tidigare, och när jag tänker efter så är det bara galet att försöka starta en eld ur tomma intet. Jag tänker på Naomi, jag saknar henne men samtidigt är jag arg på henne, varför skulle hon självmant slänga sig själv i fällan egentligen?
När alla tankar kommer, blir jag arg så det känns som jag kokar. Jag spänner handflatan en sista gång och ser hur en flamma blixtrar till. Jag skriker till av förvåning och studsar upp på benen.
Jag springer iväg i skogen, och letar rätt på lite torra grankottar och lägger dem i en liten hög, sedan försöker jag igen. Det går lättare den här gången, och snart flammar kottarna upp. Det sticker lite i handen, och jag stirrar på den. Jag förstår ingenting, men det har jag inte gjort de närmaste dygnen så det spelar väl ingen roll. Jag känner hur tröttheten smyger upp bakifrån, jag kryper ihop framför elden och somnar.
På natten drömmer jag en märklig dröm, hur ett berg reser sig från havet, hur blixten slår ner i den blöta klippan som flyger upp mot himlen i rasande fart, vinden blåser och vågorna slår höga mot stenen.
När jag vaknar senare på morgonen förstår jag att drömmen måste avse något med elementen.
Jag ser upp mot trädtopparna, himlen är mörkgrå och luften är kvav. Plötsligt hör jag små steg precis bakom mig, jag snurrar runt i sittande läge. Jag ser en liten gyllene gnagare av något slag.
Jag stirrar in i de stora pepparkorns liknande ögonen, jag sjunker ihop på marken och lyssnar på ljudet av de trippande små klorna.
”Vem är du, råtta?”, tänker jag.
”Jag är faktiskt en lämmel.”, rättar en ljus falsettröst i mitt eget huvud.
”Du är min självandrare.”, konstaterar jag.
”Ja, jag tror nog det...”, säger rösten, ”Jag heter Emilio.”.
”Trevligt att träffas.”, tänker jag. Först är jag bara neutral över mötet med Emilio, men sedan brinner en iver upp i mig.
”Du... du är faktiskt min självandrare!”, utropar jag högt. Jag är alldeles för trött och hungrig för att tänka klart.
”Äntligen lite entusiasm!”, skrattar Emilio. Jag sätter mig upp igen och tar upp den lilla lämmeln i handen, jag studerar pälsen och jag märker att Emilio har liknande tecken i pälsen som Naomis varg hade.
”Dina tecken i pälsen... vet du något om dem?”, frågar jag. Det ser ut som Emilio skakar på det lilla huvudet.
”Min lämmelmoder sa alltid att jag hade de där mönstren i pälsen för att jag skulle paras ihop med någon väldigt speciell, det var mitt öde.”, säger Emilio med stolthet i rösten. Jag kan inte stå emot och le. Tänk om Naomi var här nu, och såg mig med Emilio.
Emilio verkar höra vad jag tänker, för han säger plötsligt:
”Vad hände med den där vargen och flickan du färdades med?”.
”Jag... jag vet inte. Nemerna -”, säger jag och tar ett djupt andetag.
”Blev de dödade?”, ropar Emilio med uppskakad röst.
”Nej, det tror jag inte. Men de blev fångade...”, suckar jag och ser ner i marken, det svider i ögonen. Det var inte direkt det här jag ville dela med min självandrare första gången vi träffades, i så fall skulle jag vilja berätta om hur modig jag var som gjorde allt för att befria dem, men det gjorde jag inte. Jag gjorde ingenting, bara flydde därifrån.
”Så, vad ska vi göra?”, frågar Emilio, som fortfarande sitter i min hand, han sträcker upp en liten tass mot min kind och torkar bort en tår. Jag tänker länge.
”Vi kanske kan följa deras spår, och se vart nemerna tar dem?”, föreslår jag. Det ser ut som Emilio nickar igen.
Innan vi ger oss av nosar Emilio upp en linda med bärbuskage, vi samlar ihop bär och lägger dem i läderväskan som Naomi lämnade kvar hos mig. Det finns väldigt lite kött kvar, jag slukar det i två tuggor. När minst halva påsen är fylld, lyfter jag upp Emilio på min axel och vi sätter av mot sanddynorna, där jag såg Naomi för sista gången.

...

Alltid lika underbart att läsa ett nytt kapitel!

Som du vet är jag väldigt dålig på att finna hela meningar och ösa ut alla mina känslor för den här berättelsen!
Men jag måste bara säga ändå att jag verkligen älskar den här berättelsen! Den skapar så många känslor och bilder i huvudet, precis som en film. I love it!♥
Fortsätt alltid skriva, du är fortfarande begåvad och jag blir mer och mer fast i ditt skrivande för var gång jag läser en text du skrivit!

ALLTSÅ SHIT.
Det här är så sjukt, j*vla bra. How? How? HOW? O.o
Och nu har det kommit in ännu mer spänning i grytan av awesomeness. Det kan inte bli bättre!
Fast jo,det kan det tydligen om man frågar Miss kanelpumpa. För efter varje kapitel är jag chockad över att allt bara 'växer' hela tiden. Spänningen, awesomenessen, karaktärerna... etc.
Det är HELT sjukt. Jag förstår inte hur du lyckas, for real.
Och jag är så lycklig att jag får äran att läsa det här. IT'S SO FREAKING GOOD! 8D

Okay, now I should stop. ♥

Kram till dig! ♥

Och till Godrica. Dina kommentarer äger (Y) ♥

Tack raringar! ♥ Miss "författare" älskar er alla, och alltsååå, åh, hoppas ni fattar hur underbara ni är...
Här kommer ett kapitel! ♥

7.
Luka:

Jag betraktar oroligt Castor. Han slänger oroligt med huvudet, och frustar högt. Det är mörkt här, och det gör mig inte precis mindre rädd. Marken är sprucken, halvtorkad mörk lera. Jag sätter mig på huk och betraktar spåren, människor om man vill hoppas på det bästa. Om man inte vill det, så kan spåren lika väl tillhöra nemer. Jag vill gärna hoppas, men jag har gett upp vid det här laget.
”Castor, vad är det med dig?”, frågar jag och ser upp. Hans kopparfärgade glansiga päls såg inte alls lika vacker ut i det här dunklet, Castor stampar med de enorma hovarna i marken och ser på mig med sina trotsiga mörka ögon. Sedan gnäggar han.
”Jag gillar inte det här stället.”, hör jag Castor säga. Jag reser mig upp och skakar samtidigt på huvudet. Sedan ser jag mig omkring, det är nästan kväll och en illaluktande dimma stiger från marken, i den glesa nejden finns bara några krokiga och klena träd. Allt är dystert och otäckt.
”Du vet att vi måste ta reda på vilka som är i området.”, säger jag bestämt till Castor, han frustar än en gång.
”Kan vi inte bara sticka härifrån, det här slutar inte lyckligt.”, protesterar Castor. Jag ignorerar hans mening, som jag inte hör, sedan häver jag mig upp på hästryggen. Jag är praktiskt taget född på hästryggen, så jag minns tydligt lättnaden när jag fick reda på att Castor var min självandrare.
Castor vankar av och an, och vägrar röra sig framåt in i mörkret. Jag dunkar hälarna i hans sidor så han tar ett stort skutt framåt.
”Det där var faktiskt inte nödvändigt!”, fräser Castor och börjar trava. Jag kan nästan inte låta bli att skratta, Castor är som en bror för mig.
Vi börjar följa spåren. Castor ruskar på huvudet nästan hela tiden, och jag gör mitt bästa för att också hålla mig lugn. Jag vet att han ser in i mitt huvud just nu, betraktar alla mina tankar, så det är bara att rensa bort alla oroliga tankar och fortsätta framåt.
Plötsligt hör vi ljud. Det låter som röster, och något som knastrar, kanske en eld. Jag spanar ut över ödemarken efter något som kan signalera om en eld.
Jag glider ner från hästryggen och ber Castor att vänta, sedan börjar jag smyga framåt.
Rösterna ökar i styrka, de låter upprörda eller glada, jag kan inte avgöra det. Men en sak var nu definitivt säkert, det pratar inte människospråk. Det kantiga, hårda språket skär genom kroppen. Nemer. Utan tvekan.

Jag närmar mig, och bestämmer mig för att i stället krypa för att smälta in i dimman. I marknivå kan jag knappt se en armlängd framför mig. Men jag hittar snart en krokig buske som är ett perfekt gömställe. Det luktar illa, som rutten mat.
Jag ställer mig upp på mina knän och spanar efter nemerna. Jag har smugit precis intill deras läger och ser dem nu tydligt, jag hoppas att de inte ska se mig lika bra.
Det är åtta eller nio nemer, de flockas kring en eld. En av nemerna står upp, och ser ut att hålla vakt, men som tur är har han ryggen vänd mot mig. Jag ryggar bakåt av förskräckelse när jag ser en stor varg, med en klen nem, eller kanske en människa?
Den stora nemen, som håller vakt, verkar ha någonting över ögat. Det liknar en ögonlapp, vilket betyder att nemens syn är försämrad, kanske kan jag smyga runt lägret och ta en titt på människan.
Jag ålar mig genom den dyiga ångan och snart närmar jag mig vargen. Plötsligt ångrar jag mig. Det finns inget buskage på andra sidan av lägret, bara några tjockare trädstammar. Det finns ingenting att gömma sig bakom och den stora nemen kan lätt se mig nu. Jag hör hur vargen morrar, det skrämmer mig och jag tar för givet att rovdjuret är människans självandrare. Nu kan jag se människan tydligare, det är en flicka med långt ljust hår, som har samma färg som nattens bleka månsken. Hon sitter fastbunden tillsammans med vargen vid en trädstam. Jag chansar, och gömmer mig bakom den trädstammen.
Hennes andning är rosslig, och jag vet inte om hon sover eller är vaken. Vargen ser fortfarande vaksamt på mig, men har slutat att morra.
”Hallå?”, viskar jag mot henne. Jag kan uppfatta en rörelse.
”Ja?”, viskar hon tillbaka. Jag ler snabbt.
”Vem är du, och varför har nemerna dig?”, frågar jag. Det är bäst att gå rakt på sak.
”Hyenne?”, säger flickan drömmande. Jag suckar, kanske sover hon trots allt.
”Väck henne.”, ber jag vargen. Den ser på mig med ett par blåa stora ögon. Sedan tassar den fram till flickan och knuffar vänligt på henne med det stora vita varghuvudet. Flickan rycker till, jag vill inte att hon ska skrika så jag böjer mig runt trädet och lägger en hand över hennes mun.
Hon sitter alldeles stilla, sakta släpper jag handen och försöker än en gång få kontakt.
”Jag vill dig inget illa, jag heter Luka.”, säger jag. Flickan nickar sakta, så lite så det inte ska väcka någon uppmärksamhet hos nemerna.
”Jag heter Naomi, nemerna fångade oss för...”, hennes röst dör ut. Jag viker mig oroligt runt trädstammen för att se vad som står på, och kanske också för att hon ska få se mitt ansikte mer ordentligt. Hennes ögon är lika klara blåa som vargens men hon ser sorgsen ut.
”Du måste härifrån. Du måste hitta Hyenne!”, utbrister hon. Den stora nemen rycker till och vänder sig mot flickan, jag dyker in bakom trädstammen igen.
”Sa du nått, eller?”, säger nemen hotfullt.
”Bara till vargen.”, säger Naomi svagt. ”Bara till henne.”.
Vi sitter tysta. Jag vågar inte titta fram för att se om nemen har riktat uppmärksamheten mot något annat.
”Hitta Hyenne, hon har rött hår.”, förklarar Naomi. Jag lägger det på minnet.
”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”, frågar jag. Naomi skakar sakta på huvudet.
”Jag vet inte vart de för mig, men du måste hitta Hyenne, hon är också i fara. Säg till henne att jag mår bra, och att jag hittade något i boken...”, börjar Naomi.
”Vad hittade du i boken?”, frågar jag snabbt. Mitt minne är inte det bästa, så jag vill lägga varenda detalj flickan säger på minnet. Plötsligt hör jag nemens röst igen.
”Håll tyst!”, vrålar han.
”Bortom himlaandarnas berg.”, säger Naomi högt. Jag lyssnar oförstående på meningen, innan jag inser att den inte var riktad till nemen utan till mig. Jag hör nemens tunga steg, han kommer att upptäcka mig nu. Jag reser mig blixtsnabbt, sedan sätter jag av mellan träden.
Jag tror inte att någon följer efter mig, och snart kommer Castor travande. Jag kastar mig upp på ryggen.
”Luka, säg att de bara var en jagande människogrupp som kommit vilse hit till mörkrets träsk?”, bönar Castor. Jag flinar, och skakar på huvudet.
”Dock goda nyheter, vi ska bort härifrån. Vi ska hitta någon.”, säger jag bestämt.

...

Wow!
Miss författare, du är så förtrollande!
Din berättelse är som ett öppet vatten där det åker båtar. I båtarna sitter vi, men vi klarar inte av att sitta i dem för det djupa havet lockar! Vi dyker i och blir förtrollade!
Jag är fast, du måste fortsätta ♥

Så himla braa! Jag älskar denna berättelse. Du skriver så man ser allt framför sig och det har jag säkert sagt förut men det är sant! Du är så duktig!

Woow alltså o.O
Jag finner liksom aldrig tillräckligt starka ord för din begåvning. Det kanske inte existerar något som beskriver det? Jag tror faktiskt inte det gör det, Miss Författare.

Älskar speciellt den nya karaktären i det nya kapitlet! Han är helt awesome Kommer inflygandes och ska rädda de två flickorna. Iiiih! För bra för att vara sant! I love him already!
Älskar också dialogerna dem emellan. Och så älskar jag som sagt nemerna. De är typ de coolaste och hemskaste varelserna någonsin.
Och så älskar jag allt annat också. Men det vet du nog förmodligen vid det här laget. Jag älskar allt som har med det här att göra! ♥

Kram!

Haha jag måste bara säga att jag håller med Godrica, Elin Lovegood och Amaanda helt och hållet. Så fullständigt, sjukt, otroligt bra du är på skriva!

Gillar verkligen hur du håller dig till en röd tråd och har ett bra sammanhang i berättelsen samtidigt som du beskriver individerna och miljön så bra!
Fortsätt som du gör!!

Nej, kanelpumpa Skärp dig, bara skärp dig!

Noo, I didn't mean that. Jag bara... åh, jag längtar så galet mycket efter nästa kapitel! Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen ;3

Ja, kom ihåg att du är awesome också. Det kommer jag alltid att tycka. Och jag älskar den här berättelsen så galet mycket!

Kram till dig! ♥ I just miss this.