Berättelsen om Edox

Om jag får en kommentar till lägger jag upp forts. På kap. 2!

Här är kommentaren!

Dår får ni forts. på kap.2!

Belbo hoppade upp och tog ett eget svärd från en av sadelväskorna.
-Jag gör inte mitt bästa, kom igen! Sa han och högg löst mot mig. Av någon instinkt parerade jag lätt hugget. Jag högg kvickt mot hans hand och efter bara ett par sekunder intensiv fäktning låg han på marken utan svärd och jag hade mitt mot hans hals. Det hade gått väldigt snabbt och jag blev nästan rädd för mig själv.
Var allt detta en dröm, tänkte jag. Jag drog bort mitt svärd från Belbos strupe och insåg att både Maxie och Molly stirrade på mig
-Hur gjorde du det där, sa Maxie, hälften chokerat, hälften beundrande. Faktum var att jag inte visste själv. Det… det var som att ena halvan av mig varit svärdet. Belbo tittade också på mig nu. Han hade tatt upp sitt svärd och börjat gå tillbaka mot sadelväskorna.
-Nu tycker i alla fall jag att det inte är någon tvekan om saken, sa han och stoppade ner svärdet.
-Men våra föräldrar, sa jag. Vi kan inte bara låta de vara ovetande.
-Lyssna noga nu, sa Molly. Jag bad din far att åka hem och hämta en sak till mig. Jag är Edox…
-Vad är Edox, sa Maxie och jag i korus.
-Edox är den ända organisationen som fortfarande kämpar mot det som i profetian omnämns som mörkret. Daldurs imperie, sa Belbo. Molly såg irriterad ut och fortsatte:
-Jag är Edox länk till er värld. Så jag kommer kunna komma på en massa ursäkter. Idag hade jag tänkt mig att ni skulle ut och tälta. Jag och Maxie såg chockat på varandra. Belbo och Molly gav varandra menade blickar.
-Sov nu, sa Belbo och drog fram två sovsäckar ur en annan sadelväska. Molly, jag tror det är bra om du återvänder till deras värld.
Jag och Maxie bar bort våra sovsäckar till Belbos tält där vi skulle få sova och sedan startade vi en, minst sagt livlig diskussion. Vi diskuterade Belbo och Molly (på den punkten var båda överens om att vi inte hade något att frukta, faktum kvarstod att jag till och med gillade Belbo lite). Men efter ett tag kom Belbo och alla somnade. Den natten drömde jag inget. Men jag vaknade flera gånger och trodde att jag var tillbaka i tunneln med Maxie. När vi vaknade berättade Belbo att han skulle föra oss till Edox högkvarter och där tog mitt livs äventyr sin början.

Awesome

Tack § Hedwig §! You is AWESOME!

Här kommer del ett på kap. 3!

3 Maldonts historia.


Vi red dag och natt och på varje läger tränade Belbo oss på att kampa. Han var frikostig med bröm men om han såg minsta lilla fel rättade han till det. Efter flera dagar (jag kunde inte hålla tidskräkningen) hade vi kommit in i en skog. Den var tät med en massa granar. Hästarna slingrade sig sakta framåt och solen var brännhet. Det märktes att alla var trötta. Då hörde jag ett skrik. Skriket kom inte från den jagade utan jägaren. Belbo stannade upp.
-Vargar, sa han stelt. Håll utkik efter gömställen, de får inte hitta oss. Belbo satte av i galopp, med Maxie och jag hårt fastklamrade vid varandras midjor. Belbo red och red, men skriken kom närmare. Sedan hände allting väldigt snabbt. En varg kastade sig fram ur en buske och Maxie trillade av hästen. Belbo drog sitt svärd och mördade kallblodigt vargen, nu var bara hela flocken tio meter bort och Belbo tecknade till Maxie att krypa in i en buske. Jag drog mitt svärd.
-Låt oss få det här avklarat, sa Belbo och jag nickade instämmande.
Vargarna var framme. Jag hoppade upp på en av de och den sjönk ihop av min tyngd. Jag stack svärdet i den. Ytterligare två vargar var framme vi mig. Jag gled ner på rygg, in under den ena och kastade sedan den på den andra. Den andra puffade lätt bort den döda, men den lilla sekunden var allt jag behövde. Jag högg den i huvudet och den sjönk livlöst ner på marken. Jag såg hur Belbo krossade den sista och sedan satte han sig utmattat ner på marken.
-Antagligen Daldurs spioner, sa han trött. Han tar över djurs sinnen med sin mörka magi och låter de tjäna honom. Vidrigt om du frågar mig, förresten slår vi läger här, jag är alldeles för trött för att fortsätta rida. Jag och Maxie slog oss också ner och nu såg jag min chans. Jag ville veta mer om denna världen, om hela Maldont eller vad det hette.
-Belbo, sa jag och Belbo såg frågande på mig. Skulle du inte kunna berätta mer om Maldont? Belbo såg eftertänksam ut.
-Okej, sa han och satte sig tillrätta. Jag hade ändå tänkt att ni skulle fråga någon gång… Maldont är en ö i världen Exellion, folket i Exellion har länge bott längre norrut i landet, ingen vet varför men det är ifrån norr vi kommer. Men efter ett par tusen år sedan flyttade folket längre ner i landet och upptäckte Maldont, ön var på alla sätt och vis perfekt och det tog inte lång tid förän folket började kriga om den. I många år krigade man men efter ett tag hade ett lag vunnit… nu var Maldont deras ägor och de började kalla sig Maldonter, länge var allt lugnt, enda till för ungefär tjugo år sedan. En kung tog härskarplatsen med våld. Han styrde som en diktator. I ungefär fem år levde folket här i en hemsk värld. Men några stod emot… De 70. Det var sjuttio extremt skickliga stridsmän, och min farfar var ledare. De vann slaget mot kungen och i en kort tid var allt återigen lugnt. Sedan blev det dock klart för oss att precis innan kungen dött hade han skaffat barn. Vi hittade aldrig kvinnan men barnet visste vi till och med namnet på. Han hette Daldur. Han tog över tronen precis som sin far och det är han Edox kämpar mot.
Jag förstod fortfarande inte.
-Men… Belbo avbröt mig.
-Och det är där du kommer in, sa han upphetsat. En dag kom Agol till oss, han anslöt sig för att han trodde på ett fritt Maldont, han blev snabbt en av mina närmaste män, när han kom berättade också om en profetia han hört längre upp i landet. Du hörde den av Molly för bara några dagar sedan, och efter att han dött tog Molly dig hit.
Jag var minst sagt förvirrad, jag mumlade ett snabbt tack till Belbo innan jag gick bort en bit och la mig på marken, Belbo började slå upp tältet. Det verkade inte finnas så mycket att göra, tänkte jag. Jag får helt enkelt dö här.
-När kommer vi fram till Edox läger, ropade jag till Belbo som berättade att vi bara hade ungefär en dagsritt kvar. Snart skulle jag alltså få se det.

Gaaah, vad snabbt du skriver. Nu måste jag läsa ikapp xD

Hahahaa! Jaru, skriver lite varje dag, fast idag blir det inget. Sorry!

Bra jobbat! Längtar efter fortsättningen!

And here it com! (forts. på kap. 3)



. Jag föreställde mig det som ett stort, rätt pampigt slott. Den följande dagen gick snabbt. Men Belbo kunde ändå inte rida lika snabbt som före mötet med vargarna, det märktes att han var trött och det var jag och Maxie också. Vi slog ungefär tre läger under dagen, men Belbo hade bestämt att vi skulle rida under natten också. På varje tränade Belbo oss också på att rida. Vi fick båda prova på att sitta upp på Belbos häst som hette Agol, hästen var ung och döpt efter Belbos före detta närmaste rådgivare och spion… jag lärde mig snabbt, när jag red kändes det som att en enorm storm inom mig skrek ut. Jag körde på och Agol verkade gilla mig. Mitt i natten kom vi fram.
Belbo stannade till framför ett stort berg, det var högre än molnen och jag började undra var lägret var någonstans, Belbo hoppade av hästen och sa:
-Anuni, han sa det med klar röst och helt plötsligt började balkonger vecklas ut från bergets sidor. Jag såg imponerat på medan bergets skal verkade åka av. Som om en osynlig hand ristat in det ritades en stor port upp i berget. Trappor började sakta också framträda och Maxie visslade lågt. En man kom fram på en av balkongerna. Han skrek på något märkligt språk och helt plötsligt hade flera män, kvinnor och barn kommit utspringande. Några pekade upphetsat på mig och jag kände mig återigen förvirrad. Belbo tecknade åt oss att följa efter och tillsammans gick vi in genom den enorma porten. Då kom någonting vävande mot oss. Jag skrek till. Det såg ut som… som… ett spöke. Spöket såg allvarligt ut och vände sig mot mig.
-God dag, sa han. Mitt namn är Agol… eller det var det. Jag såg på spöket, och plötsligt förstod jag. Detta hade varit Belbos närmaste man och spion åt honom. Han var helt genomskinlig och svävade ungefär en decimeter över marken, jag bugade lätt och sa artigt mitt namn. Agol vände sig mot Maxie han sa god dag, precis som han gjort till mig. Maxie svarade artigt, jag gillade denna mannen direkt. Eller spöket rättare sagt.
-Pojken i profetian, sa Agol eftertänksamt. Belbo, har ni testat om det är han. Belbo nickade och Agol pratade åter till mig.
-Vill du följa med mig lite, sa han frågande. Det skulle var mycket intressant att prata lite med dig.
Jag nickade.
-Maxie, du kanske kan hänga med mig, jag tror jag vet en kille som gärna skulle vilja prata med dig, sa Belbo och tittade frågande på Maxie. Maxie nickade han också.
-Agol, vi ses i salen sen, sa Belbo och började gå bortåt med Maxie. Agol gjorde tecken åt mig att följa med honom.
-Vad tycker du om Belbo, sa han medans vi långsamt gick genom den enorma entréhallen. Och den var verkligen enorm. Väggarna var höga och av sten. På de satt massa tecken inristade och vissa bilder. Bilderna föreställde ofta män med spjut.
-Han är… jag sökte efter ett ord för att beskriva Belbo. Han var vänlig mot de han tyckte om och inte lika snäll mot till exempel vargarna. De hade han kallt mördat. Jag gillade honom minst sagt och jag kunde tänka mig att innan kriget började han hade han haft ett väldigt skönt liv.
-Jag förstår vad du menar, sa Agol och han gav verkligen intryck av att göra det också. Aaah, du tycker om stället? Jag nickade och tittade återigen på väggarna. På vissa ställen satt till och med små kristaller inristade. Golvet var av vit marmor. Det var täckt av något komplicerat mönster som också det hade små kristaller i sig.
-Det var De 70 som byggde det, sa Agol eftertänksamt. Belbos farfar, tänkte jag. Undra hur han var. Vi hade kommit fram till ett stort hål. I änden av entréhallen var bara ett enormt hål, rätt ner.
-Eulusia, sa Agol och en stor marmorplatta kom uppflygande ur hålet. Agol flög upp på den och jag tog ett långt hopp. Sen körde marmorplattan neråt i mörkret…

Wow! Du skriver ju helt fantastiskt bra!
Helt otroligt..... bevakar den stenhårt!!
Mer, mer meeer!!
Kram ♥♥