Berättelse: Ändra aldrig på dig

^^ *hittar inget ord som kan beskriva* bara: väldigt bra skrivet! Och jag längtar efter fortsättningen!

Ett bra kapitel igen

När du berättar om de båda gängen och hur de slåss, hur Alice blir räddad och allt det där, får jag en bild av riddare i skinande rustingar som räddar en jungfru som hamnat i klorna på ett gång banditer Kliché kanske, man jag tycker också att det är lite mysigt

Något jag däremot inte förstår är varför du börjar med att kalla Alices föräldrar för "mor" och "far". Det här är en modern historia, så det fungerar väldigt bra med mamma och pappa Det är bara en bagatell, men ändå

Det där med mor och far gjorde jag nog utan att tänka, mest kanske för att jag tycker att mamma och pappa låter så barnsligt på något sätt xD

Okej Grejen med mor och far är att det låter så gammaldags Mamma och pappa är modernt och det som används mest idag. Om du skriver något i gammal tid är dock mor och far mer naturligt. Nu känns det lite krystat

Tja det är ju sant^^ Ska tänka på det till senare^^

JÄTTE BRA!!

Hej på er alla! Hoppas ni har en bra sommar med mycket sol, bad och glass! ;D
Jag måste ursäkta mig lite för att jag inte har lagt ut ett kapitel på ett tag, men har en liten förklaring i alla fall, jag har haft en fruktansvärd idetorka!
Men här kommer äntligen kapitel fyra!

Kapitel fyra:

Alice hade nästan förväntat sig mardrömmar efter mötet med gängen, men när hon vaknade på morgonen var hon utvilad och hade inga minnen av dåliga drömmar. Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen och gäspade smått för att väcka sig själv ordentligt. Efter en snabb blick på klockan kunde hon konstatera att hon inte hade bråttom till skolan. Med några fler gäspande reste hon sig helt från sängen och gick ut till badrummet för en varm dusch. Hon ville bara skölja bort minnena från gårdagens kväll, även om det såklart inte var så enkelt.
Då Alice kommit ut ur duschen och höll på att torka sitt hår med en stor handduk så kollade hon sig snabbt i spegeln och hajade till. Hon ställde sig helt framför spegeln och studerade sin kind. Hon hade inte förträngt det hon utsatts för, men att hon hade bevis på det i ansiktet...
Hon gled lätt med fingertoppen längs mönstret i hennes kind som inte var blodrött längre, mer rosa. Som det såg ut nu skulle det nog kunna bli ärr....Hon drog tillbaka sin hand och lät bli att titta på sin kind samtidigt som hon torkade resten av sin kropp och samtidigt som hon gick vidare tillbaka till sitt rum. Hon slängde på sig det första hon hittade, jeans och en alldeles för stor, vit t-shirt med ett tryck som föreställde en blödande ros.
Sedan var Alice faktiskt någorlunda tvungen att gå tillbaka till spegeln. Snabbt borstade hon igenom sitt svarta hår innan hon tvingades titta på sitt ansikte igen. Snabbt började hon sota sina ögon och fick en ide. Lite smink skulle väl lätt täcka över ärren? Hon drog upp dosan med puder, något hon nästan aldrig använde, och började täcka över ärren. Efter en liten stund med trixande och fixande så såg hon faktiskt någorlunda normal ut, eller ja, som sitt normala jag.
Snabbt gick hon ner och åt lite frukost, även om hon mer petade i gröten då hon inte var så hungrig. Hon tänkte precis ta sin väska och börja gå till skolan då hon mindes jackan uppe på sitt rum. Snabbt sprang hon upp och tog den under armen. Innan skolan skulle hon göra ett litet besök på Benjamins skola. Det var det minsta hon kunde göra för honom....
Snabbt gick hon ner och ut igen. Hon fick skynda sig en aning om hon både skulle lämna jackan och hinna till skolan!
Solen sken henne rakt i ögonen medan hon spatserade till Benjamins skola. Tillslut såg hon byggnaden resa sig ur marken och en skock med ungdomar som var på väg dit, de verkade alla väldigt bekanta...Alice studerade alla noga tills hon fick syn på personen som gick i mitten, det var Benjamin. Hon kom då ihåg, det var ju hans gäng! De som räddat henne,...
Hon skyndade sig fram och då Benjamin fick syn på henne stannade han upp och log mot henne. Hon hade ett litet leende tillbaka till honom. Så fort hon kommit fram räckte hon fram jackan och mumlade ”Du glömde den här”. Hon insåg rätt så snabbt att det lät dumt att bara säga det så hon tillade efteråt ”Och tack...”.
Benjamins leende växte bara och han skrattade lite. ”Behåll den du, jag tycker den klär dig, och det var så lite så”. Hon såg förvånat på honom men hennes leende växte också. ”Tack....”. Hon insåg sedan att hon nog borde fortsätta till sin skola...”Tack igen, måste gå nu”. Hon började gå och höjde handen som till ett hejdå. Han besvarade hennes gest.
Alice fortsatte sedan till skolan, fortfarande med jackan under armen och med ännu mer förvirrade tankar.

Jättebra! ^^

Det var på tiden med ett nytt kapitel Hehe!!
Nej, men allvarligt så har jag kommit fram till en sak; den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge
Det finns mycket Jessica-Tonks-feeling över det hela. Jag har läst tillräckligt mycket av det du skrivit att jag nu riktigt känner att det är du Och det är inget dåligt
Jag tycker om kapitlet även om det inte hände så mycket. Det är mer som om du hintar om att det kan hända något i framtiden Jag ser fram emot att läsa mer

Har dock några saker att kommentera idag. Det första som jag tänker på är att ett sår som man fått dagen innan vare sig är rosa eller kan kallas ärr. Ett nytt sår kan vara ilsket rött i flera dagar med nyligen levrat blod över själva såret. Det andra som jag tänkte på när jag läste var att ibland hakar du upp dig på samma ord. Du upprepar det väldigt ofta. Om du läser igenom kommer du att hitta väldigt många "snabbt". Se ifall du kanske inte behöver det varje gång eller att du kan byta ut det mot något annat.

Awesome!