Nu kommer det
ett denna omgång kom:
Ron Hippe
med 9 poäng
här är bidraget:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Åskans Son är shaman i Chokonernas land. En natt drömmer han en dröm som visar en dal med hyddor. Medans alla i hyddorna sover så kommer ett stort vildsvin fram och springer ursinnigt, fram till det första hyddan han ser. Han rusar in i hyddan och kommer ut på andra sidan av hyddan med massa blod på betarna.(Nu hoppar jag över en bit) Åskans Son tror att det är ett varsel. Choknerna ska bryta upp sitt läger, eftersom blekansikterna bygger ännu fler fort och hus närmare och närmare Chokonernas läger. Då tabkerdom flytta till deras vänner Juh's och han nednier. Åskans Son följer efter alla andra , men går mot dalen han såg i drömmen.
Okej, nu kommer det som är själva min berättelse. OBS! Det kommer också vara några människor som kommer försöka sticka til samma dal som Åskans Son såg i sin dröm. Dom vill döda alla som bor där, och så det här som jag skrivit här är inte berättelsen. Så du ska ge poäng för berättelsen som står under där det står berättelse.
Berättelse
__________
Den långa raden av mörka gestalter följde stigen österut längs floden. Dalen smalnade och blev till en djup klyfta mellan svarta berg. Stigen svängde upp på sluttningen under de branta bergväggen. En av spejarna stod och väntade på dem.
- Det är drygt en och en halv kilometer kvar, sa han lågmält.
- Då lämnar vi hästarna här, sa Oury. Nu gäller det att vi är alldeles tysta.
- Apacherna har två vaktposter högst upp på en slänt den här sidan om lägret alldeles intill stigen, sa spejaren. De sitter vid en liten eld.
- En eld? viskade Elias vantroget. Men då kan ju vem som helst se dem!
- Ja, det var lätta att upptäcka i skenet från lågorna, sa spejaren. Vi kom så nära att vi kunde höra dem prata. Det är en man och en kvinna.
- En eld, upprepade Elias och skakade på huvudet. De måste känna sig trygga.
- Varför skule det inte göra det? flinade Oury. Här i dalen kan ju inget hända dem. De litar på Whitman, förstår du. Fransisco avbröt dem.
- Jag skickar några av mina krigare för att döda dem, sa han.
- De måste ske tyst, sa Oury.
- Mina krigare arbetar alltid ljudlöst, sa Fransisco.
Natten var kylig, men vaktposterna fick värme från elden. Nere vid floden strax öster om den låg hyddorna. De talade lågmält med varandra för att inte väcka någon.
- Jag har tänkt mycket på våra barn den senaste tiden, sa kvinnan.
- Jag också, svarade henes make vänligt. Löjtnant Whitman behandlar oss väl, och snart är säden mogen.
- Ja, så är det, sa kvinnan, men alla blekansikten är inte som löjtnant Whitman. Det är inte säkert att vi får bo kvar här i framtiden. Kommer våra barn i så fall att bli lyckliga igen?
Mannen såg in i lågorna. Han förstod varför hustrun var orolig och osäker, men han ville så gärna göra henne lugn.
- Ingen har nåt att frukta från oss längre, sa han. Jag tror att vi får stanna. Våra barn kommer att gifta sig och få egna barn. På det sättet kan vi bli än talrik stam igen.
Kvinnan svarade inte. Hon lade några pinnar på elden, och mannen iaktog henne i skenet från lågorna. Hon såg äldre ut än hon var. Sorger och hårt arbete hade märkt henne.
- Du ska se att allt blir bra, hustru, sa han. Då hörde han det snabba vinandet av fiendens pilar i nattmörket, man han hann aldrig resa sig. En av pilarna borrade sig in i hans rygg, en annan i halsen, och de tre sista träffade hustruns utslitna kropp. Mannen och kvinnan välte över åt sidan och blev liggande döda vid elden.
Det första dagsljuset målade himlen i öster rosa och grön, och långsamt fick bergväggarna i Arivaipada dalen tillbaka sin gråbruna färg. Egentligen borde det ha varit en vacker morgon, men inga fåglar sjöng, och ner för sluttningarna mot lägret kom papagoerna och de flesta mexikanerna tyst smygande. Uppe på slänten, där de första flugorna surrade omkring den döda kvinnan och den döda mannen, hade Oury och resten av mannen ställt upp sig med gevären beredda.
Fransisco stannade fyra, fem steg från en av hyddorna. Ett barn ynkade morgonhungrigt där inne, en man mumlade irriterat i sömnen och fortsatte sedan att snarka. Fransisco såg sig omkring. Alla var klara. Alla såg på honom och väntade på signalen. Så lyfte han handen, och människojägarna sprang de sista stegen mot arivaipaernas hyddor . . .
Just i det ögonblicket kom Åskans Son springande fram till randen av berget högt ovanför lägret och fick syn på männen, som rusade mot hyddorna långt där nere i dunklet.
För sent! tänkte han förtvivlat. Jag har kommit för sent!
Han kastade eldvapnets kolv mot kinden och tänkte sikta på angriparna, men i samma ögonblick förstod han att avståndet var för stort, att kulan kunde träffa en av hyddorna om den nådde fram. I ett sista desperat försök att varna arivaipaerna vände han pipan mot morgonhimlen och tryckte av...
...och William Oury svor.
- Vem tusan är det som skjuter? väste han lågmält. Männen på slanten såg upp mot bergen.
- Där uppe, sa en av dem hastigt och pekade.
- Skjut honom!
- Han är för långt borta. Det tjänar inget till. Mannen uppe på berget sköt igen, och igen och igen. Ekot av skotten rullade mellan bergväggarna i dalen...
...och Ezkiminzin, hans hustru och de fem barnen vaknade tvärt och satte sig upp i hyddans mörker.
- Skott? sa Eskiminzin.
I samma ögonblick rycktes skinnet framför hyddans öppning åt sidan, och in stormade fyra man med knivar och klubbor i händerna. Eskiminzin rullade åt sidan och försökte ta sig upp, men istället föll han mot väggen med en av angriparna över sig. Barnen och hustrun skrek, han hörde ljudet av dova slag, och han såg en hastig skymt av sin yngsta dotter, som var på väg att fly.
Allt gick så fort. Med en desperat kraftansträngning gjorde han sig fri för att försöka rädda sin familj. Men när han såg de stela ansiktena och fiendernas blodiga knivar och händer , förstod han att de som han älskade var döda. Då snodde han hastigt runt, kastade sig ner mot hyddans öppning och snubblade ut.
Åskans Son sprang som ett rasande bergslejon längs klippkanten, ner för en smal stig och in i ett snår, som han visste slutade vid ett stenröse strax sydost om lägret. Han sprang och föll , rullade neråt mellan buskar och träd, kom på fötter igen och fortsatte.
Eskiminzin sprang över den öppna platsen. Runt omkring honom kom hans stamfränder vacklande ut ur hyddorna, förföljda av papagoer och mexikaner som slog, stack och sköt. Kvinnor skrek, barn grät, och Esmininzin såg sig i panik omkring efter sin dotter.
- Hjortöga! Ropade han. Var är du, Hjortöga?
Åskans Son störtade ut ur skogen med långa kliv, kastade sig ner bakom en stor sten överst i riset och laddade sitt eldvapen. Från lägret hördes skott och skrämda skrik och det dova ljudet av tunga slag. Han kikade fram. I dammet mellan hyddorna tumlade arivaipaerna omkring, jagade av papagoer och mexikaner med stenar, klubbor, knivar och revolvrar. Några kvinnor, barn och man hade lyckats ta sig upp på sluttningarna, men på en slänt väster om lägret stod blekansikten och mexikaner och sköt. Skotten träffade, flyktingarna föll, och sanden på sluttningarna blev röd av blod.
Åskans Son hade aldrig tidigare sett något så ohyggligt. Han lade sitt eldvapen i skottställning, siktade på blekansitena på slänten och tryckte av. Han bommade.
- Där uppe! Han är där uppe! Skrek Oury genom larmet och pekade. Ett par av männen vände sina vapen mot mannen, som sköt på dem fram de översta stenarna i röset på andra sidan dalen. De fick honom på kornet och tryckte av...
...men Åskans Son kastade sig ner, och kulorna träffade det hårda berget och rikoschetterade vinande mot himlen. Snabbt kröp han bort till en annan sten, kikade fram och fick se en liten vettskrämd liten flicka, som kom springande på bara fötter mot de nedersta stenarna röset.
- Fortare, flicka! Väste Åskans Son sammanbitna tänder. Du måste springa fortare. Ett av blekansiktena på slänten siktade på henne, och Åskans Son lade sitt eget vapen till rätta och tryckte av. En gång, två gånger, tre gånger... Blekansiktena och mexikanerna tog betäckning, men han fortsatte skjuta. Fyra skott, fem skott, sex skott. Hjulet på eldvapnet var tomt, och han laddade igen.
Då såg han att flickan plötsligt snubblade och föll.
- Hjortöga! ropade Eskiminzin. Var är du, Hjortöga?
Och plötsigt hörde hanhennes skrämda , späda röst genom alla skotten och skriken.
- Far! Här borta, far! Åh, hjälp mig!
Och så fick han syn på henne genom dammolnen.
Hon låg i sanden nedanför stenröset söder om hyddorna. Med långa, snabba steg sprang han iväg för att rädda henne. Han böjde sig ner, lyfte upp henne, höll henne i famnen och fortsatte mot stenarna.
Just som han nådde fram till röset såg han ett ansikte och en gevärspipa, som stack fram bredvid en av dom största stenarna. Mannen var dinè, och han ropade till Eskiminzin:
- Kom hit!
- Skjut det svinet! väste Oury. Skjut den där med ungen också, för tusan!
- Skjut de där i stället, de är närmare! Ropade Jesus Elias och pekade på tre kvinnor och en man, som var på väg uppför sluttningen på nordsidan om lägret.
- SKJUT HELA BUNTEN! Vrålade Oury.
Som en bergsget klättrade Eskiminzin uppåt mellan stenarna med dottern i famnen, medan kulorna ven omkring honom. Jag måste klara det! Tänkte han. Jag måste, jag måste... Åh, min lilla flicka!
Bakom sig hörde han skriken och skotten, och ovanför honom sköt den okände mot blekansiktena och mexikanerna på slänten. Det var bara sex steg kvar nu...
...och så var han uppe. Åskans Son hjälpte honom i säkerhet. Mannen skjönk ihop och blev sittande med ryggen mot stenen och barnet tätt tryckt intill sig.
- Så, så, Hjortöga, sa han. Så, så...
Men den lilla flickan bara grät och hickade och darrade i hela kroppen.
- Mamma, snyftade hon. Var är mamma?
Mannen såg förtvivlat på Åskans Son.
- Min hustru, sa han med en röst som var bedjande och rädd. Min hustru och mina fyra barn... Vem är du?
- Chokone, svarade Åskans Son. Jag är ensam.
- Jag är Eskiminzin.
Åskans Son såg häpet på honom.
- Han som arivaipaerna följer?
Mannen nickade tyst, och med ens tyckte Åskans Son så oändligt synd om honom. Den här dinén hade inte bara mist sina närmaste. Han hade mist sitt folk.
Skriken och skotten i dalen fortsatte, men snart skulle allt vara över.
- Vi måste längre upp i bergen, sa Åskans Son. Nu med detsamma. Här kan vi inte stanna.
- Min hustru, upprepade Eskiminzin som i trans. Mina fyra barn.
- Det finns inget vi kan göra, sa Åskans Son.
Senare, när de hade satt sig i säkerhet, kröp han ut till randen av klippan högt ovanför dalen och spejade ner mot lägret. Ingen skrek där nere nu. Ingen försökte fly. Blekansiktena, mexikanerna och papagoerna gick omkring bland alla kropparna på marken och letade efter sårade. När det hittade någon som fortfarande levde, satte de ett vapen mot arivaipaens huvud och sköt. Ett efter ett small dödsskotten i dalen. Sedan satte männen eld på hyddorna och gav sig iväg. De tog med sig några barn, som de hade låtit leva, och länkade samman dem med ett rep. Åskans Son gissade att barnen skulle säljas som slavar i Mexiko. Tjock rök vältrade sig upp från hyddorna, och han kunde inte längre se dalbottnen.
Tidigt på kvällen klättrade han och Eskiminzin ner från berget igen. Hövdingen bar fortfarande sin dotter i famnen. Hon sov, och Åskans Son gjorde en bädd av gräs till henne under ett träd. Eskiminzin lade henne där.
Ytterligare några arivaipaer hade lyckats fly. Nu kom det tillbaka, och de var inte många. Gråtande gick det långsamt omkring bland de nerbrända hyddorna och letade efter sina döda. Överallt låg
blodiga, förvridna kroppar. De flesta var barn och kvinnor, och många hade fått sina huvuden krossade av stenar och käppar.
Eskiminzin stannade vid de förkolnade resterna av sin hustru och sina fyra äldsta barn. Hans kropp skalv av sorg och förtvivlan, och Åskans Son kunde inte längra hålla tillbaka sina egna tårar.
- Om vi bara hade vapen att försvara oss med, sa Eskiminzin senare den kvällen.
Åskans Son förstod att det var inget han skulle svara på.
och tvåa kom
t i l d a
med 8 poäng
här är bidraget men först en kommentar från Tilda som är bra att veta:
Det är MENINGEN att det ska vara konstigt. Jag blandar kanske med presens och imperfekt, men bara acceptera det, ok? Ja, det var nog bara det.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Död
Varför ska man leva när man inte har något att leva för? Varför ska man fortsätta lida varje dag, när allting kan ta slut på en sekund?
De frågorna upprepas där Lizzie står på broräcket. Hon ser det mörka och hotfulla vattnet forsa nedanför henne. Strömmen är stark i floden. Många har drunknat genom åren. Lizzie kommer vara en i mängden, ingen speciell.
Det har hon aldrig varit, speciell. Vad menas med att vara speciell? Visa skulle säga att man var speciell när man inte var som alla andra. Men Lizzie är inte som alla andra, och hon är inte speciell. Så hur är man, när man är speciell? Är man begåvad, bättre på något än vad andra är? Hur är man?
Lizzie vet inte. Det har hon aldrig gjort. Och hon får ingen uppenbarelse, även om hon står på broräcket med en flod flera meter under henne.
Lizzie har varit.. annorlunda. Inte som alla andra, följde inte strömmen. Eller ja, hon försökte smälta in, men alltid var det något som var fel med henne. Hon har aldrig vetat varför, det har bara varit så. Hon var den konstiga tjejen som ingen tyckte om.
Så många ord, så många slag. Lizzie slets itu och nu har hon ingen ork kvar. Så där står hon nu. Ett hopp, och all hennes lidande skulle vara över. Så fort. Så lätt. Ingen skulle sakna henne. Inte ens hennes mamma. Det är hon medveten om, och därför känns det så lätt. Enligt henne, är det hennes enda utväg i livet.
Det har aldrig funnits någon där. Aldrig någon som har tröstat henne, eller torkat bort hennes tårar som så alltför ofta faller nerför hennes kinder. Lizzie har alltid varit ensam. Ingen att prata med när hon behövde lätta på sina känslor.
Är det därför Lizzie står där nu? För att hon har varit ensam? För att folk har skadat henne, både fysiskt och psykiskt? Är det därför?
Lizzie vet inte. Det är inte mycket hon vet längre. Allt är i en röra, hon kan knappt urskilja verklighet och fantasier som dyker upp i huvudet som om de vore minnen. Men att hon står där, så nära ett slut, känns rätt.
Finns det någon som skulle sakna henne? Ja, det finns det. Så många människor i världen som skulle sakna henne. Men vem? Mamma? Pappa? Hennes bror som hon ser var annat år? Hennes hund? Det finns ingen i skolan som ens skulle tänka på henne. Så vem i hela världen skulle ägna henne en tanke efter vad hon tänker göra?
Mamma, hon kommer nog sakna Lizzie. Ja, när hon faktiskt är nykter och inte ligger och sover med någon okänd man i samma rum. Männen kommer så fort att Lissie inte hinner se deras ansikten, och sen på morgonen försvinner de lika fort. Så går det till.
Hennes bror, hennes perfekte storebror Lucas som går läkarlinjen, kommer han sakna henne? Ett sådant perfekt barn som inte har tid för sin familj. Inte sen det hände. Så varför skulle han i hela friden sakna Lizzie?
Var det verkligen så illa, det hon tänkte göra? Om ändå ingen saknar henne efteråt, varför inte? Hon skulle ju inte bara försvinna, hon skulle lätta en börda från mammas axlar. Hon skulle inte behöva bry sig om sin odugliga dotter som bara är i vägen. Hennes bror skulle nog inte ens få reda på att hon var borta. Men viktigast av allt:
Lizzie skulle få träffa sin pappa igen.
Lizzies pappa, som lämnade de för tre år sen. Polisen sa att det var en olycka, men Lizzie hade sett repet och mannen som dinglade från det med egna ögon. Fötterna som ryckte till en sista gång och ansiktet som pryddes av slutna ögon och ett vagt leende på läpparna.
Den synen glömmer Lizzie aldrig. Hon kommer ihåg den även nu, där hon står och tänker tillbaka med vattnet under sig som snart kommer sluka henne.
Lizzie skrattade kyligt och högljutt. Vilken idiot fick för sig att säga att det var en olycka? Han hängde sig. Han beslöt sig för att avsluta sin tid på jorden och hängde sig. Inför Lizzies tio-åriga ögon. Hon var arg på polisen, hon skrek på dem. Hon skrek och skrek. Hennes mamma grät. Lucas var inte där. Men Lizzie, hon var där. Hon grät inte. Hennes sorg och ilska kom från hennes strupe.
Hon skrek. Hon skrek. Skrek. Skrek.
Hon skrek, ända tills två starka män drog henne därifrån. De tog henne till en grå byggnad. Låste in henne. Men hon fortsatte skrika. De sövde henne.
Hon rymde. Och där stod hon nu, på bron. Redo.
Ett hopp. Vinden viner omkring henne. Det kalla vattnen omsluter henne. Hon ser ingenting. Hon ler. Synfältet svartnar. Hon dör.
Jessie skrattar. Så härligt det är. Så härligt. Att vara död.
Hon blundar lite till och njuter. Ler och njuter av känslan av att vara död. Men sen öppnar hon långsamt ögonen. De vita väggarna. Nattduksbordet. Fönstret. Med galler. Dörren med en liten ruta där ett par ögon är riktade mot henne. Hennes kropp på sängen. Banden som fjättrar henne.
Om hon bara var Lizzie. Så lycklig hon skulle vara. Att få dö. Bara sådär.
Dörren öppnas. Den till synes snälla kvinnan kommer in. Hon ser lugn ut, men hennes ögon avslöjar rädsla och nervositet. Hon är ny. Jessie ler och blundar igen.
Den nya tar ett andetag och säger:
”Dags för dina—”
”Jag är död.”
”Jag förstår in—”
”Jag är död. Jag är död. Jag är död. Jag är död.”
Jessie hör de snabba stegen som lämnar rummet och hon skrattar högt. Hon låter skrattet tyna bort.
”Jag är död, precis som du, Lizzie.”
Jessie fnissar till och håller andan.
VILL BARA ATT NI SKA VETA ATT NI VAR JÄTTEDUKTIGA BÅDDA TVÅ, NI SOM INTE LÄMNAT IN ÄR INTE UTE BARA SÅ NI VET 
IAF ALLA VAR SUPERDUKTIGA
Mr.Bratt: Du kan vara med från nästa omgång
Every Mirror is the mirror of erised to george. 
Mugglarportalen